Super Mario vs Adolf Hitler

Titel: Inglorious Bastards

År: 1978

Land: Italien

Genre: Action

Publik: Andreas, Daniel, Johanna

Denna blogg har blivit så pass populär att våra läsare börjar posta vhs-kassetter till oss! Vissa av dessa band är bara märkliga. Vi fattar inte varför någon vill att vi ska recensera ett fem minuter långt klipp på en tant i Frölunda som viger sina katter, eller varför vi skulle ha glädje av att se mätta ryssar som badar bastu. Men häromdagen damp det ner en film som vi faktiskt kunde göra något med! Vi är tacksamma och uppmuntrar sådana initiativ. Men dessvärre törs vi inte lägga ut redaktionens postadress på bloggen eftersom vi fruktar påhälsning mitt i natten av Navy Seals (se länk) som klipper upp våra kläder, sätter på oss vuxenblöjor och skickar oss med ett privatplan till någon tvivelaktig diktator som kittlar oss på tårna med fjädrar i en mörk och fuktig cell utan vare sig fruktfat eller dusch. Nog om detta. Nedan finns recensionen:

Handling: En grupp amerikanska soldater, tillika krigsförbrytare av olika grad, ska köras till ett amerikanskt militärfängelse i Frankrike mitt under andra världskriget. Vi har en tjuv, en nervös kille, en mördare, en spelare och en stridspilot som använt sitt flygplan för sightseeing. Detta är i alla fall hur filmen presenterar dem. I verkligheten ser både tjuven och spelaren som fullfjädrade våldtäktsmän, mördaren verkar vara en trevlig prick och piloten, ser ut som en två meter lång, blond orch, vilket innebär att han aldrig skulle få plats i en cockpit på ett stridsflygplan. Den nervösa killen ser ut att höra hemma på en Broadway-scen. Hur som helst, deras fångtransport får punka och de fyra lyckas fly. Stridspiloten tar snabbt kommandot och de bestämmer sig för att ta sig till Schweiz och leva det goda livet. Vägen dit är bokstavligen kantad med lastbilsvrak och elaka tyskar. Fast också en snäll tysk! Sen så blir de alla inblandade i något sorts tågrån tillsammans med den franska motståndsrörelsen.

Minnesvärda scener: Inglorious Bastards innehåller många tråkiga och jobbiga scener men också glimtar av briljanta scener. Alla scener där den lille äcklige snuskhummern till tjuv Nick är vedervärdiga. Han hoppar omkring, gör tokiga miner och beter sig allmänt ohygieniskt. Värst är det när den nervöse soldaten Berle blir kär i en fransk sjuksköterska. Då ska Nick hoppa omkring och göra pussminer och åma omkring i någon sorts kvinnoimitation. Extremt irriterande. Men denna scen leder till ännu märkligare ting. Den andre våldtäktsmannen tillika KKK-medlemmen Tony försöker raskt sno Berles nyfunna kärlek med en serie aggressiva framstötar som inte alls är särskilt trevliga. Men det lyckas, den franska sköterskan faller som en fura i vad som måste tillskrivas ett sexuellt Stockholmssyndrom. Annars är det mest pangpang i denna film. Det skjuts från höften och de svartmuskiga SS-soldaterna faller som plockepin-pinnar. Stuntkoordinatorn verkar dessutom ha bestämt att alla som faller ska göra jazz-hands högt över huvudet när de ramlar vilket ger en udda effekt. Den scenen som jag tror filmen är mest känd för är när bastarderna stöter på en grupp badande nakna tyskor i en å. De två våldtäktsmännen hoppar rakt ned i drickat fulla av förhoppningar. Tjoandes och tjimmandes blir tyskorna glada tills den svarte soldaten Canfield dyker upp då tyskorna kopplar att deras nyvunna plask-kompisar är amerikaner. Vips så rycker tyskorna fram k-pistar och börjar skjuta. Tyvärr missade de. Man kan ju tycka att de borde fatta när våldtäktsmännen ropade ”Women!” att de var amerikaner.

Minnesvärda citat: Mitt i en eldstrid:

Berle: ”I wanna go home ...”

Yeager: ”What?”

Berle: ”I wanna go home!”

Yeager: ”OK, Berle.”

Sen sägs inget mer.

Omdöme: Denna film är tyvärr gjord av den typen av vuxna italienare har samma inställning till film som tolvåriga pojkar: Det ska vara tuffa karaktärer, fräcka strider och toplessbrudar. Om det blir en story så vore det schysst men ingen orkar engagera sig i den. Vi har sett detta upplägg förr och det kan erbjuda riktiga guldkorn men i detta fall så blir det lite tråkigt. Man tappar intresset för filmen för den handlar liksom inte om något egentligen. Det finns saker som är jättebra med filmen, men de är väldigt få och kan ha skett utav en slump. Man får känslan av att det improviseras en hel del framför kameran och att det är upp till skådespelarna att rädda filmen. Det får de kämpa med.

Visste du att: Den här filmen inte ens har titeln gemensamt med den där Tarantino-filmen.