Pang pang i Pyongyang!

Titel: Ten Zan – The Ultimate Mission

År: 1988

Land: Nordkorea/Italien

Genre: Action

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Två amfibiebåtar glider ur vattnet och upp på stranden. Fordonen bemannas av ett flertal soldater med spända käkar som stirrar stint framför sig. De fortsätter uppför en kulle för att slutligen nå en höjd som överblickar en liten by. Byborna observerar soldaterna på avstånd men avvaktar. Soldaterna rullar ner ett par tunnor längs med kullen som slår i fasadväggen på ett av husen. Byborna avvaktar. En man med kamouflagekläder, vit polotröja och kulspruta kliver fram och ler brett. Byborna avvaktar. Plötsligt, och kanske inte jätteöverraskande för de retarderade byborna, så rasslar kulsprutan och tunnorna exploderar. Nu inser de att det inte var glassbilen som kom utan något betydligt värre. De springer i vild flykt och soldaterna stormar ner för kullen. Slakten är total. Inte en kruka eller välfylld salladsskål kommer undan. Det flyger lerskärvor, paprika och spenat omkring hursomhelst i luften, allt eftersom soldaternas vapen sågar sig igenom de olika husgeråden och maträtterna. De flesta byborna klarar sig undan, dessvärre får soldaterna med sig en kvinna därifrån. Vad ska de med henne till?

De blir upp till de två hjältarna Ricky och Lou Mamet att reda ut. De tillhör nämligen organisationen FSR (Final Solution Research). Ricky har erfarenhet från tre år i främlingslegionen, och om man kombinerar det med Lous erfarenhet från balettskolan i Ryssland så klarnar det såklart om varför just de blivit utsedda att leda en kidnappningsutredning. Professor Larson från Litauen misstänker att kvinnorna används till hemska experiment. Tydligen så säljer skurkarna extrakt av djur till länderna omkring dem. Under de olika experimenten visade sig att om man utvinner ett ämne ur kvinnor och kombinerar det med den sällsynta och hornlösa hjorten så kan man skapa supermänniskor – Übermenschen!

Professor Larson är stressad och oroad så hjältarna skrider till verket. Men var är kvinnora? Och hur ska de hitta dem? Och om efterforskningarna leder dem till sitt mål, hur ska de då lyckas frita dem på ett säkert och effekttivt sätt? Enkelt: Man hoppar in i en jeep, sätter på sig solglasögon och med hjälp av granater och maskingevär så åker man runt och spränger hela landet i bitar. Sedan faller kvinnorna ner i famnen på dem och dagen är räddad.

Minnesvärda scnener: Det används en hel del krut i denna rulle. Det som imponerade på oss mest var att de två hjältarna aldrig bar med sig någon utrustning eller vapen på sina strapatser. Så därför blev vi mäkta imponerade över hur herrarna lyckades dra fram flertalet stalinorglar (plus ammuniton) ur arslet varje gång det blev stressigt. De förvarade även handgranater, kalashnikovs, pistoler och gevär i detta utrymme. Men vi antar att de utbildar sina soldater väl i främlingslegionen.

Andra finfina scener var att bevittna hur dessa två hemliga agenter valde att färdas runt i detta stängda och hotfulla Nordkorea där soldaterna vaktar varenda kvadratcentimeter av yta. Enkelt: Den blonde, blåögde och två meter långe Lou Mamet löste problemet genom att sätta på sig sina solglasögon.

Det bör också påpekas att de flesta scener där Lou och Ricky var tillsammans men inte sköt folk så osade det av krampaktigt återhållen homosexualitet. Allt killarna ville var att rulla runt i sänghalmen men kanske protesterade nordkoreanerna när de granskade manus och det hela rann ut i sanden. Men känslan kunde de inte censurera! Man kan ju tycka att när nordkoreanerna ändå kollade igenom manuset så kanske de borde täppt till de cirka etthundratrettiofem logiska luckorna i filmen i övrigt.

Minnesvärda citat: Detta sades innan de skulle göra en ny räd. Det är för övrigt den enda referensen till filmens titel som nämns:

Lou: “It’s time. I see you at Ten Zan. That’s what the marines said when on Iwo-jima.”

Ricky: “The mountain of paradise, instead it turned out to be hell.”

Lou: “It was a way of saying good luck.”

Ricky: “I will see you at Ten Zan then.”

Omdöme: Gillar du jeepar, då är detta filmen för dig. De susar runt överallt, planlöst. Och gillar du exploderande hyddor, kulsprutor som avlossas från höften samt män i uniform så är detta verkligen filmen för dig. Denna film är kort sagt förvirrande i ett högt tempo. Det finns inte mycket logik, exempelvis: Professorn som gav hjältarna i uppdrag att reda ut mysteriet var i själva verket en bov, och i och med att han lät sig avslöjas så gick det åt helvete med hans planer.

Ytterligare fullkomligt briljant idioti är att skurkarna hade möjlighet att döda hjältarna, men lämnade dem istället i stort sett obevakade i lagerlokalen. Hjältarna misshandlade den enda mongoloida vakten och gick sedan därifrån.

Filmen är helt obegriplig från början till slut, men det fanns ett tillfälle i mitten av filmen då vi fick tänka om. Det var en scen när en ung kvinna lämnade sitt kontor. Man fick se henne passera genom olika futuristiska miljöer (antagligen en scen gjord i Nordkoreanskt propagandasyfte) Hon passerar högteknologiska kontorslandskap, enorma rulltrappor och märkligt upplysta parker. Plötsligt står vår hjälte, Ricky, framför henne. Han mördar kvinnan (kanske efter att ha våldfört sig på henne) och kastar liket i vattnet. Vad nu?! Är vår hjälte i själva verket en dubbelagent? Eller är det något djupsinnigt Dr. Jekyll och Mr Hyde-tänkande som ska ge filmen en extra dimension? Nä, kort därefter drar hjälten fram en till Stalinorgel ur arslet och spränger ytterligare en by. Ordningen återställd.

Visste du att: Vår blogg säkert kommer bli granskad i Nordkorea eftersom vi nämner dem vid namn?

Spöken, jägarsoldater och Jan Johansen i solglasögon

Titel: Sektor 236 - Tors vrede

År: 2010

Land: Sverige

Genre: Skräckfilm

Publik: Andreas, Daniel, Christian, Henrik

Handling: Det finns ett område i inre Norrland som kallas Tors Vrede. Militären kallar det Sektor 236 och det är fullt av mumbo jumbo. Rymdskepp, onda andar, tidsrevor, kraftfält och ond bråd död. Japps, mitt ute i den Norrländska vildmarken (som ser misstänkt ut som Stockholms skärgård ibland) pågår konstiga saker. En liten grupp med soldater försvinner i den farliga sektorn och då beslutar Sveriges regering att det är lika bra att skicka en till grupp med soldater att leta efter den första. Samtidigt tar sig en grupp ungdomar dit för sin årliga camping-trip. Vi börjar med ungdomarna: Där finns haschflummare, brats, en rejvare och en hårdrockare. Alla i karaktärsenliga kläder. Sen har vi också en fallskärmsjägare (som är ett tjog år äldre än alla de andra) plus en kustjägare som har cowboy-hatt. De paddlar kanot, klättrar på klippor och slår ned sina tältpinnar mitt i Sektor 236. Detta trots att de läst på internet att det var en helig plats för deras förfäder och att krigare som trotsade helgedomen försvann spårlöst. Typiskt krigare att trotsa helgedomar, kan man tänka! Nåväl; soldaterna då? Joru, det är riktigt salta fiskar. Alla tolkar uniformsreglerna på sitt eget lilla vis - det finns tydligen utrymme för så mycket mer än den där gamla tråkiga M90'n. Dessutom följer några svartklädda CIA-agenter med. Och två kallskänkor (kanske är de vetenskapsmän men med den utstyrseln de hade är det svårt att veta). Hur som helst: Ingen av dem skulle gett sig in i sektorn för det blir ett himla hallå med spöken, tidshål, rymdskepp och pang pang.

Minnesvärda scener: Sektor 236 innehåller inget annat än minnesvärda scener. Klåpare till skådespelare (Jan Johansen är dock rätt tuff i sina solbrillor), ett manus skrivet av schimpanser samt helt godtyckligt vald rekvisita gör denna film till den i särklass sämsta filmen på denna blogg. Men ack så underhållande! Bara för formalians skull så nämner vi några scener: Briefing-scenen med militärer och politiker liknar mest ett Anonyma Alkolister-möte där man för kuls skull klätt upp alkisarna i uniformer och kostymer. Dessutom finns en general med som ser ut som Thomas Quick. Camping-scenen med kidsen där det berättas spökhistorier och skålas är en gnistrandre uppvisning i "säck-med-skit"-skådespeleri.

Minnesvärda citat: En av tjejerna berättar kring lägerelden om en fruktansvärd och övernaturlig upplevelse:

”Jag var med om något jävligt läskigt när jag var typ femton år som jag inte har berättat för nån sen det hände. Jag och tre kompisar, en tjej och två killar, var ute på mitt landställe vid skärgården, på en liten ö som heter Skogsö. Vi tältade på en tomt som eh … tillhörde några vänner till mina föräldrar. Och på tomten som fanns ett ödelagt gammalt hus som jag hade fått nyckeln till om det skulle börja regna. Vi hade jättekul hela kvällen och jag och min kompis Nettan vi var lite småkära i killarna. Och kvällen gick och det vart sent så vi gick och la oss i tältet för att sova. Men det är nu det börjar … Vi låg och snackade och garvade, men plötsligt så hände någonting … Det vart sådär kusligt knäpptyst, så där tyst så man riktigt kan höra tystnaden … Inte en fågel som kvittrade eller vinden som prasslade i löven. Vi bara låg och lyssnade … lyssnade efter nånting. Vad som helst. Men det var … det var riktigt jävla knäpptyst. Fattar ni? Men plötsligt så hände någonting. Det bara dånade till så att hela tältet skakade. Smällen var så hög att det slog lock för öronen. Och Micke, han började skrika till oss att åskan är över oss och att blixten kunde slå ner när som helst! Och så kom nästa smäll, nästan ännu värre än den förra. Vi rafsade ihop det nödvändigaste som sovsäckar och ficklampor och sånt där och kröp t ur tältet och sprang till det gamla huset. Jag lovar er det var de längsta tjugo meter jag nånsin sprungit. När vi kommer fram till huset så … så hittar jag inte nyckeln! Fattar ni?! Jag hittar inte nyckeln! Den andra killen, jag tror han hette Johan, Johan han springer till tältet och kryper in … Det ser ut som att Johan kämpar mot nånting! Vi vart så jävla rädda! Och efter ett tag så kommer Johan krypandes ut ur tältet och han springer mot oss i regnet och killen är alldeles vit av skräck i ansiktet. Helt jävla skräckslagen … Och han mumlar nånting om att det kändes som att nånting var där. Och dörren knakade så där läskigt som … i gamla skräckfilmer, ni vet? När vi kommer in så tänder Micke sin ficklampa och lyser på de gamla väggarna. På väggen så hängde en gammal väggklocka och det var nu som jag blev så jävla rädd! På ett litet bord, under klockan, så stod en vas med färska blommor … Förstår ni? Friska, vackra, röda rosor … där ingen har vart på flera, flera år. Och Micke börjar skrika: ”för helvete kolla på klockan!” Vi stod som förstelnade och såg hur visarna rörde sig bakåt! Vi sprang ut ur huset och sprang och sprang och glömde totalt bort att åskan var över oss! Vi sprang ända hem till mig, nån kilometer bort! Fy fan vad rädd jag var!”

Omdöme: Om man tar en dos Blair Witch Project, en nypa Predator och ett mått Ring och blandar ihop, lägger i en säck, fyller säcken med skit, super sig aspackad, tänder eld på säcken, gräver ner den och glömmer bort den så kommer man rätt nära Sektor 236. Det fanns scener där delar av publiken fick blunda för att det var så pinsamt. Mest undrade man vad i helvete de tänkte när de skrev, regisserade och klippte filmen. För det finns inga ursäkter: Denna film är bra för att den är så rackarns usel. Rekommenderas å det varmaste!

Visste du att: Denna film kostade trehundra tusen kronor att göra. Man kan ju hoppas att personen som förskingrade dessa pengar hade kul för inte en krona av det beloppet verkar ha investerats i filmen.

Steroider i stereo

Titel: Double Trouble

År: 1992

Land: USA

Genre: Action-komedi

Publik: Andreas, Daniel, Christian

Handling: Vad kan en flink liten juveltjuv som består av 120 kg steroidkött ha gemensamt med en tuff snut som också består av 120 kg steroidkött? De är tvillingar! Det är bäddat för trubbel: Dubbel trubbel! När juveltjuvstvillingen gör en listig stöt mot en diamantförråd så råkar han sno en makapär som några skurkar vill ha. När polistvillingens assistent/kärleksintresse skjut till döds av ovan nämnda skurkar så brakar helvetet löst. Eller ja, helvet och helvete, det blir en ganska tam action-komedi i alla fall. Tvillingarna tvingas samarbeta; och snacka om omaka par: Den ena skämtar och tokar sig medan den andra är ytterst allvarlig hela tiden trots att han envisas med att bära en tröja så kort att han måsta haft den sen han var tolv år gammal. Den ena gillar konst och fine dining, den andra äter munkar och bor i ett kyffe. Kommer dessa två motpoler kunna stoppa skurkarna innan dom genomför sin hemska kupp? Jo. Det gick bra.

Minnesvärda scener: Det finns många scener som blir fantastiska bara för att de två köttbergen är så extremt malplacerade. När polistvillingen rör sig bland andra poliser på stationen så blir det helt absurt. Här har vi ett gäng poliser, några kanske lite smårunda, nån kort och nån på tok för smal - helt vanliga människor. Och så steroidmonstret i för kort tröja och gigantisk hockeyfrilla. De hade lika gärna kunnat placera en dront eller Darth Vader i samma roll och det hade sett lika normalt ut. Samma problem uppstår när juveltjuven ska smidigt sno åt sig diamanter: Han är vig som ett kylskåp ifört svarta tajta kläder och samma gigantiska hockeyfrilla. Det är bra grejer, helt enkelt. Det är också kul när tvillingarna ska springa. De kan inte. Deras söndertränade kroppar i kombination med tajta byxor gör att de ser ut som tolvåriga småtjejer som fått höfterna stelopererade. Som genom ett under har regissören dessutom beslutat att det ska jävlar i mig springas mycket i denna rulle, mycket till vår förtjusning. Men en sen som trumfar alla är när polistvillingen tränar i sin sunkiga lägenhet. Han låter som han föder ett par egna tvillingar samtidigt som tjejen som bor i lägenheten bredvid lyssnar trånande till stönen och stånket. Mycket erotiskt.

Minnesvärda citat:

David (polistvillingen): "Steroids? I don't touch that shit!"

Omdöme: Lita på barbartvillingarna att leverera underhållning! Detta är amerikansk action-komedi när den är som bäst: Hockeyfrillor, omotiverade styrkeprov, poliser som älskar munkar, skurkboss som talar brittiska, arg polischef, hejdukar med hästsvans och massor av pistolskott som aldrig träffar nåt. Storyn är egentligen helt ointressant eftersom filmer egentligen bara försöker klämma ur så många tokigheter kring tvillingarna som det bara går. Och det är förvånansvärt många tokigheter det.

Visste du att: Tvillingarna Peter och David Paul har släppt minst ett hiphop-album tillsammans.