Oklanderliga Frisyrer

Titel: Phobe - The Xenophobic Experiments

År: 1995

Land: Kanada

Genre: Scifi

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Det var en vanlig dag i en kanadensisk småstad. Några high school-elever med perfekta frisyrer planerar för nåt kul inför helgen, sen skiljs de åt. För en av vännerna, Jennifer,  kommer det verkligen att bli en kul helg. Jennifer har en lång väg hem, längs med tågräls, genom en skog, förbi industriområden etc. En jättelång promenad verkligen. När hon pinnar på genom en skogsdunge så hittar hon en konstig blå sten. Den snappade hon upp och lade i fickan. Föga visste Jennifer att hon i det ögonblicket klivit rakt in i en intergalaktisk konflikt. Eller, jo, hon kanske fick en aning om att nåt var på tok sekunden senare när en man med heroisk frisyr kastar sig över henne för att skydda henne från att bli träffad av en rymdprojektil! Mannen med den heroiska frisyren är den utomjordiska sergeant Gregory Dapp, och det han just räddat henne från är en fruktansvärt militärt experiment som kallas The Phobe… vars ägg(?) Jennifer råkade plocka upp tidigare. En superlång och förvirrad katt- och råttalek följer där Dapp och Jennifer klickar in tusentals steg på sina stegräknare medan de jagas av The Phobe. Det händer en massa under tiden; det dansas tryckare, slåss med ljussablar och leks Ghostbusters. Men det hela slutar i en vansinnig plot twist där det visar sig att Dapps chef ska erbjuda The Phobe till en skurkig rymdkapitalist för att de ska kunna tillverka fler Phobesar. Hur det slutar?! Du kommer INTE att tro det! Så kila direkt iväg till Vinhandlarn & Video och hyr Phobe omedelbums.

Minnesvärda scener: Den absolut starkaste scenen i hela filmen är när Dapp konfronteras med den fruktansvärda sanningen att hans gamla befälhavare ska kränga Phobesar till ett företag. Dapp må ha varit en sammanbiten hårding hela filmen igenom men här kan en strimma av känslor synas. Det hela intensifieras av att skådisen som spelar rymdkapitalisten inte kan låta bli att le så fort han är med i bild, även när han stryps av The Phobe. Vissa skulle säga att leendet är ett “hihi jag spelar en kul film med mina kompisar”-leende. Men redaktionen står enade i bedömningen att det är ett “hihi så här skulle en girig rymdkapitalist le om han var på väg att göra värsta rymdmonster-dealen”-leende. Det är fett mycket action och ös i denna film men regissören/författaren/producenten Erica Benedikty förstår vikten av att ge publiken andrum. Sergeant Dapp och Jennifer flyr in i en mysig taverna som har ett band som spelar. De beslutar sig för att bara lägga allt rymdkrisande åt sidan en stund för att avnjuta en långsam tryckare tillsammans. Faktum är att vi på redaktionen tog tillfället i akt, reste oss från våra biofåtöljer och dansade lite långsamt på stället. Ingen tryckare eller så; det skedde på respektfullt avstånd från varandra med blicken på bioduken. Sen dök The Phobe upp på tavernan och vi slungades tillbaka in i “verkligheten” tillsammans med Dapp och Jennifer. Men det var en fin stund, det var det. Värt att nämna: Alla frisyrer i denna film är 10 av 10. Ingen film i världshistorien kan slå Phobe på fingrarna när det kommer till stylish hår. Ingen.

Minnesvärda citat: Jennifer har just blivit beskjuten av the Phobe för första gången och Dapp har precis hockey-tacklat henne med draget vapen. Dapp beslutar sig för att lugna ner situationen.

Jennifer: "Who are you? And what was that?"

Dapp: "Dapp. Gregory Dapp. That thing is nothing significant, Actually it's not even nothing really."

Omdöme: Jävligt bra film! Tänk dig en korsning mellan Predator, Terminator, Star Wars och Hem till Gården. Visst, det kanske fanns en del skavanker här och där. Sgt Dapps coola rymdglasögon blev skrynkligare och skrynkligare ju längre filmen gick exempelvis. Men det kanske var nåt sånt rymdmaterial som reagerade på Jordens atmosfär? Vafan vet du om rymdglasögon liksom? Nä nu får du ta och ge dig. Lägg ägg i farfars skägg! En annan skavank var ljudmixningen, lite svårt att höra ibland. Men det kanske var för att det fräcka hårdrockssoundtracket skulle höras? Vafan vet du om ljudmixning egentligen? Äh, dra nåt gammal över dig! OK, en liten pytteskavank till: Väldigt mycket av filmen visar hur Dapp och Jennifer springer/går/spatserar genom olika miljöer. Det blir lite enahanda ibland. Men för i helvete de flyr ju från The Phobe! Stick från stan för faaaan.

Visste du att: Phobe kostade bara 250 kanadensiska dollars att spela in.

Att peaka på högstadiet

Titel: Zombier - En Svensk Zombiefilm

År: 2023

Land: Sverige

Genre: Splatterfilm

Publik: Daniel, Rita

Handling: Detta blir en utmaning. Men sen när har Film i Veckan bangat för en utmaning? Aldrig! Så here we go:. En “Dr Mengele” (hehe, satan vilken jävla DEEP CUT) skapar ett zombievirus som gör folk i Stockholm till zombies. Tre blandmissbrukare (de knarkar och super SOM I HELVETE) sitter i sin lägenhet och håller på. En av dem dör i överdos (SJUUUKT), den andra har ihjäl hyresvärden (SÅ JÄVLA FUCKED), som de sen styckar (VAFAN HÄNDER LIKSOM). Sen ger dom sig ut på stan och ba´ SLAKTAR och en har ihjäl den andras morsa HELT JÄVLA RANDOM! Sen får en ETT FUCKING SVÄRD och KÖTTAR SOM FAN! Sen drar de hem och den döda polarn är en JÄVLA ZOMBIE nu och de andra två blir zombies och sen ba knarkar de och super vidare fast som zombies liksom! SÅ JÄVLA SKÖN GREJ!!! Nu tänker du: “Jahaja, Film i Veckan har råkat få se en film gjord av tre högstadiegrabbar som fått härja fritt!” Nej, dessvärre icke! Det är tre män i övre medelåldern som skapat denna film; tre fullvuxna karlar helt utan förmildrande omständigheter.

 

Minnesvärda scener: Finns inga, eller jo kanske. En scen där karaktären Fred har ett känslosamt ögonblick med sin mor är minnesvärd för det är helt uppenbart att de bara låtit kameran rulla när de två skådisarna fick feeling och trodde att de kunde skådespela. Det håller på för länge och har ett engagemang som den totala frånvaron av talang hjälper till att göra en mycket pinsam scen. Tror dessutom att det är skådespelarens riktiga mor i den scenen. Obehagligt.

    

Minnesvärda citat: Som de försöker! Det ska sägas tuffa/roliga grejer hela tiden men allt är dåligt och lite tragiskt. Så det blir inget. Istället så googlade jag “best quotes” och högst upp på listan fanns ett citat av Nelson Mandela: “The greatest glory in living lies not in never falling, but in rising every time we fall.” Minnesvärt, Nelson!

  

 

Omdöme: Det finns liksom inga ursäkter för denna film. Det är inte kul. Det är inte snyggt. Det är inte provocerande. Det är bara uselt. Inte ens som en kul grej kompisar emellan fungerar det, eftersom de ju lagt upp den på Youtube. De kör med lågnivå-humor som att reportern med kraftig utländsk brytning heter Markus Markusson. En snubbarna som som har huvudrollerna har ändå jättesvårt att ta sig över denna mycket låga tröskel för humor: Efter ett tag så försöker han vara tuff och farlig i sin roll vilket varken hans skådespelartalang eller utseende kan backa upp. Mannen ser ju ut som nån som gillar att ha extra mycket messmör på sin tekaka. Det är en lågbudgetfilm men det går ju att hitta intressanta platser att spela in film på även om man inte har pengar. Dessa herrar är dock för lata för att lämna bostadsområdet de bor i, så cirka 50% av filmen utspelar sig i ett källarförråd. Men sakta i backarna nu! Det kanske är... satir? Kanske handlar det om Covid, eller lame stream media eller invandring? Kanske. Men det är ju också det sämsta försvaret att dra fram när man gjort en usel film.

  

 

Visste du att: Den här filmen är inte så bra.