Hej vad det går!

Titel: Death Race 2000

År: 1975

Land: USA

Genre: SciFi/Action

Publik: Andreas, Daniel, Henrik, Johanna

Handling: Som alla vet är ju en dystopisk framtid en riktig party pooper. Och man lever i ett totalitärt samhälle, styrt av en cynisk och ondsint regim, så kan man inte räkna med allt för många färgglada ballonger på sina födelsedagskalas. I denna film är USA det landet. Året är 2000 och presidenten är ett riktig praktarsle som suger ut samhälle på alla resurser. Men för att hålla befolkningen på gott humör anordnar han biltävlingar tvärs genom landet där deltagarna får extrapoäng om de kör över oskyldiga. Men det presidenten inte vet är att en rebellrörelse har bildats, med syftet att störta honom, och få landet på rätt köl igen.

Minnesvärda scener: inför det första loppet ordnar de olika förarna med sina bilar. Alla bilar har sina egna stilar. Som exempel finns det en nazi-bil där föraren heter Matilda the Hun och kart läsaren är Herman the German. En annan deltagare kallar sig Frankenstein och är helt klädd i latex. Även den romerska sensationen Nero the Hero deltar osv. Det som sammanlänkar de alla är att de tar mycket plats och är högljudda. Varför, om man nu ska rikta så mycket uppmärksamhet mot bilförarna, sätter man då in en statist i bakgrunden med uppenbar lösmustach. Han stal ju hela showen.

Även Sylvester Stallone har en roll i denna film. Han spelar Machine Gun Joe Viterbo. Och eftersom han är en gangster måste han ju skjuta med sin kulspruta. Och första gången det inträffar, vilket är ganska omgående, kan man tydligt se födseln av vad som senare ska komma att bli Rambo. Ni vet, den där minen han har när han skjuter sönder vietnameser, ryssar, burmeser eller andra folkgrupper. Minen är karaktäristisk, han ser ut att få en stroke, med hängande läpp och halvslutna ögon.

Minnesvärda citat: Machine Gun Joe om sin nya navigatör: ”You know Myra, some people might think you´re cute. But me, I think you´re one very large baked potato.”

Omdöme: ”Tut tut! Här går det undan!” Kanske någon skulle säga om denna film. Någon annan kanske skulle utbrista ett: ”Härliga hästkrafter, vilket drag!” Men vi på redaktionen suckar bara. Den här rullen fullkomligt sprudlar av snabba bilar, kurviga brudar och nervkittlande jakter, ja motorerna vrålar, och eftersom filmen gjordes på 70-talet så är det rikligt med diskant som skjuter ut genom de stackars högtalarna på Filmiveckan-biografen. Men snabba bilar är ju skitråkigt. Så om du fyller nittio minuter med racing så får du lika många minuter med tristess. Att se damm bildas på en porslinsanka är mer fartfyllt.

Och det är även alltid jobbigt att se en film där skådisarna är för nöjda med sina prestationer. De visste att detta skulle bli en kult-rulle innan den var färdigproducerad. Och de här aktörerna är verkligen supernöjda med sina prestationer. Gud så nöjda de är. Om du tänker dig att du sätter revykungarna Stefan och Krister bakom ratten i en och en halv timme så får du en ganska bra bild av vad denna film kommer ge dig.

Som slutplädering vill vi höja ett varningens finger till er/dig läsaren: Ett tydligt tecken på att en film inte är bra är när de som egentligen ska titta på skärmen istället tävlar om vem som kan göra det mest trovärdiga prutt-ljudet med hjälp av hand och armhåla. Kort och gott: Den här filmen gjordes inte med Filmiveckan i åtanke.

Visste du att: Regissören Paul Bartel övertygade sina föräldrar att sälja sitt hem och ge honom pengarna så att han kunde göra en film om två finsmakande kannibaler som lurar swingers-par till sin lägenhet, överfaller och rånar dem för att sedan använda pengarna till att köpa en restaurang.

Varsågoda, hela filmen i HD:

Den som väntar på något gott...

Sagan om Någonting

                                                                                    

 Titel: Wizards of the Lost Kingdom

 År: 1985

 Land: Argentina/USA

 Genre: Swords and Sorcery

 Publik: Daniel, Andreas

Handling: Den unge, men mycket brådmogne, prins Simon bor i ett magiskt land tillsammans med sin far, Wulfrich, samt en stor hårig varelse vid namn Gulfax. Gulfax ska föreställa gullig, men kombinationen av att han mumlar som ett parkfyllo och är kramig gör honom bara obehaglig. Gulfax röst liknar lite den här låten. Slottet som denna udda familj huserar i är vitt och består av skumplast. Vilket liv!

Som så ofta i film verkar allt till en början vara frid och fröjd. Men strax dyker den arga magikern Shurka och hans dvärgar upp och ställer hela tillvaron på ända. Efter att de goda jagats runt på borggården, tar Shurka över showen och utnämner sig till kung av allt. Men vad hände egentligen med den magiska ringen ...?

Minnesvärda scener: När onde Shurka stormar slottet och krossar allt motstånd, står den slutgiltiga kampen mellan honom och Prins Simons far, Wulfrich. En magi-duell utbryter som mer liknar en poseringstävling. Följande händer: Wulfrich lägger sin högra hand över magen och slungar iväg en blå laserboll mot Shurka. Men den missar och träffar nästan istället Shurkas dvärg i apmask. Shurka kontrar med att placera sin högra fot på ett trapsteg och på så sätt få ett rejält stjärt-put. Han skickar ut sin vänstra hand åt sidan och den högra riktas mot Wulfrich. PANG! Ett rött eldklot flyger tvärs genom rummet, men studsar istället mot Wulfrich lasersköld och flyger tillbaka mot Shurka som nu intagit en ny pose där högra handen går rakt upp i luften och den vänstra rakt fram. Det ser såklart inte klokt ut och så här fortsätter det tills Wulfrich besegras och dör.

Men innan Wulfrich dör hinner han teleportera iväg sin pojke, prins Simon och det håriga fyllot. Men istället för att teleportera sin son i säkerhet så skickar han dem rakt in i ett getingbo av skurkar, monster och arga dvärgar. Resten av filmen får prins Simon värja sig från typ allt. Varför hans far gjorde så mot sin son får man aldrig svar på, men antagligen var han en ond far.

Minnesvärda citat: Stackars prins Simon hinner inte många meter innan han fångas i ett nät och blir hängande i luften. Fram kliver ett gäng nöjda skurkar. Lyckligtvis hörsammar hjälten Kor tumultet och beslutar sig för att hjälpa prinsen. Kor kliver fram ur buskarna, kikar på ledarskurken och säger: ”Are you sure you wanna do this? Are you sure you wanna take me on?” Skurkarna nickar. Kor ler och säger: ”Ok ...”

Svärdet åker ur skidan och Kor, spelad av Bo Svenson, levererar den segaste svärdsfighten i tid och rum. De ser ut som morgontrötta sköldpaddor. Vi blev tvungna att plocka ut DVD:n ur spelaren och se om den var repad. Varför gör man en svärdsfilm med personer som inte kan svinga svärd? Det var rena rama pensionärsgympan.

Omdöme: Den här filmen var märklig. Skurken Shurka var en grinig gubbe. Han hade alltid dvärgar omkring sig som han blev arg på. Ofta trollade han bort dem och ersatte med nya dvärgar. Och så ville alla komma åt en magisk ring. Varför vet inte heller, de verkade fullt kapabla att trolla hejdlöst mycket ändå.

Den röda tråden i filmen har Bo Svenson hackat sönder till oigenkännlighet, och det blir inte mindre förvirrat av att regissören stulit klipp från helt andra filmer, bland annat Deathstalker samt Sorceress som de ogenerat klistrat in i sin plot. Varför vet vi inte heller, för budgeten här är ofantlig i jämförelse med mycket av den filmiska dynga som passerat vår tv-skärm i bloggens tjänst. De har ju råd med hundratals dvärgar, superstora insektskvinnor, cykloper, ödlefolk och annat skoj. Det borde väl räcka?

Det är verkligen full galopp från start. Filmen är helt befriad från transportsträckor och man kastas från den ena fantastiskt idiotiska scenen till den andra. Karaktärer återkommer max två gånger så i slutändan har man ett karaktärsgalleri att hålla reda på som motsvarar mängden av Islands befolkning.

Men underhållande var det.

Visste du att: Det finns en uppföljare till denna film som fått ett ännu sämre omdöme på IMDB? Den lär vi sätta tänderna i inom en snar framtid.