onsdag 21 december 2011

Mera stora fötter




Titel: Creature from the black lake
År: 1976
Land: USA
Genre: Skräck
Publik: Daniel, Andreas




Handling: Två unga och ambitiösa studenter (Den ena ser ut som en smutsig alv, den andre som en inavlad hob) från ett universitet i Chicago har tagit på sig till Louisiana för att hitta bevis på att Bigfoot existerar. De beslutar sig för att besöka den lilla staden, som ligget i närheten av skogen, för att ställa lite frågor. Men ingen där vill kännas vid något monster. Studenternas närvaro verkar mest besvära dem, stressa dem. Vad är det som försiggår egentligen? Vad är det de inte vill att studenterna ska få veta? Men så springer de in i Grandpaw Bridges som råkar nämna att han sett en tre meter hårig man i en dunge. Studenterna blir eld och lågor och försöker pressa honom på mer information, men han yppar inte ett ord. Nej! Aldrig! Glöm det! Jag säger inget! Stämningen mellan dem blir allt mer spänd och hätsk. Gubben kniper som en mussla. Men så plockar studenterna fram 25 dollar och viftar framför gubbens ansikte. Hepphepp så snurrar Grandpaw helt om och berättar allt han kan om Bigfoots. Ja, gubben blir så glad för sina 25 dollar att han bjuder in studenterna till deras hem, ger dem mat, sjunger sånger för dem, spelar gitarr och drar tokiga vitsar. De där växelpengarna gjorde verkligen hela skillnaden. Dagen efter slår ungdomarna upp sina tält i skogen, glada som på en lönedag. Men vad de inte vet är att Bigfooten redan sett dem och kommer strax att gå till attack ...



Minnesvärda scener: Eftersom de ljussatt filmen så uselt att man knappt monstret är det svårt att häckla dess utseende, men däremot så hör man honom och det är nog så underhållande. När han smyger omkring i buskarna stånkar han som om han drabbats av akut astmaanfall, och den som inte hör honom komma stampande med sina hundra meter långa fotsulor och rosslande hals är redan död.

Den ena av de två studenterna är fruktansvärt irriterande. Han fyller rollen som en comic relief. Vi har aldrig förstått meningen med en sådan karaktärstyp i film, men misstänker att man kastar in såna för att man helt enkelt inte vågar ta genren på allvar. Men om man nu ska kasta in en tokrolig karaktär som ska fylla en tokrolig roll så vore det väl en fördel om han är tokrolig. Det är han inte. Han är bara ful och äcklig. Och så ser han förkyld ut. I scen efter scen finns han där med sitt osäkra leende och krokiga rygg. Så gissa hur glada vi blev när Bigfooten slutligen la sina vassa vantar kring hans strupe. Nu kommer det att stänka köttfärs på trädstammarna, skrek vi från soffan och applåderade vilt. Men av alla människor som detta monster lemlästat så blir det den lilla rödhåriga muppen som överlever.



Minnesvärda citat: Den äckliga lilla rödhåriga komikern är inte bara hysterisk icke-underhållande, utan tydligen också ett charmtroll. Damerna flockas kring honom. I en scen så har flickor åkt bil ut i vildmarken för att leta rätt på honom i sitt tält. När de väl hittat fram så säger han till en av dem och yppar orden: ”Now when we´re out here with mother nature, do you want to do what comes natural …?”

Sedan ler han med sina pissgula tänder och de börjar hångla. Läckert.



Omdöme: Detta är inte första gången vi skriver om ungdomar som ger sig ut i den amerikanska ödemarken i jakt på en Bigfoot att fotografera eller i bästa fall fånga. Med tanke på hur många expeditioner som verkar ha gett sig av i detta ändamål så kan ödemarken omöjligt vara öde längre. Det borde finnas lik, sönderrivna tält och Bigfoot-avtryck bland de flesta buskar och snår i den skogen. Och ja, Filmiveckan-redaktionen har ofta skrivit recensioner om Bigfoots. Det har varit en flitig debatt på både mIRC- och icq-chatten om varför vi tycks ha en sådan pervers fascination kring dessa monster. Svaret är enkelt: De är stora, morrar konstigt och eftersom filmerna vi ser ofta prioriterat andra saker än budget i sina produktioner, så är monsterna oftast fruktansvärt dåligt sminkade. Och denna film är inget undantag. Men regissören tycks i alla fall vara medveten om detta och tack vare att producenterna inte lagt en endaste sketen dollar på glödlampor så ser man i stort sett ingenting varje gång det börjar skymma och Bigfooten dyker upp. Så han kan tassa runt relativt obehindrat i mörkret och bitvis blir det nästan lite läskigt, en känsla som redaktionen aldrig tidigare upplevt under sitt filmtittande.



Visste du att: En av filmens kreatörer heter Roger Pancake.






tisdag 13 december 2011

70% robot, 30% människa, 100% Bad Ass




Titel: American cyborg
År: 1986
Land: Italien
Genre: SciFi
Publik: Daniel, Andreas, Johanna




Handling: I en inte allt för avlägsen framtid kommer allt att gå åt helvete. Miljön spolas ner i avloppet och ersätts av trånga bostadskomplex, arbetslöshet, skitiga gator och misstänksamma blickar. Den elake entreprenören Francis Turner stormyser såklart. Han drar in pengar genom detta och ser ingen anledning att saker och ting ska behöva förändras. Döm då av hans förvåning när en blind miljöprofessor plötsligt vill förändra världen till det bättre. Francis Turner gör sitt motdrag och skapar en cyborg som ska infiltrera organisationen och ta död på professorn. Hur går det då? Jo, han döper sin blåögda och ljushyade cyborg till Paco. Paco infiltrerar inte speciellt bra, utan stövlar helt enkelt in i lokalerna och eliminerar allt motstånd. Inte ens de utposterade poliserna med plastpulkor och stjärtlappar fasttejpade på sina uniformer klarar av att stoppa denna muskelbest som till 70% består av metall. Slutligen når Paco sitt mål och dundrar in i rummet där den rullstolsbundne professorn befinner sig. På grund av den märkliga vinkeln som scenen filmades ur så blir det oklart vad Paco gör med professorn. Vi tror att han sparkar honom på antingen smalbenet eller skrevet. I vilket fall som helst så överlever professorn det helkassa mordförsöket och istället tar en vild jakt på cyborgen vid.



Minnesvärda scener: Den här filmen är gjord under åttiotalet, och det märks. För att tydligt illustrera för publiken hur mycket framtid det är, används digitala armbandsur med inbyggd miniräknare flitigt genom hela filmen. I framtiden kommer tydligen plaströr att spela en viktig roll i infrastrukturen. De finns överallt, både på fasader och inne i husen. De sticker ut ur datorer, spränger sig genom väggar, krälar längs med tapeter, är klistrade under bardiskar, mellan stolar. Så även om bensin, rent vatten och elektricitet kommer att tryta så kan du i alla fall räkna med att plaströren inte kommer att svika. Datorernas roll i det framtida samhället lyfts också fram. Problemet blir bara att alla skådisar är inte helt bekväma med detta moderna verktyg. Vid ett tillfälle sitter en skådis och skriver frenetiskt på tangentbordet. Hon påstår sig få fram massor med nyttig info om var cyborgen Paco kan tänkas finnas. Problemet är bara att hennes datorskärm är avstängd under hela scenen.


Värt att nämna är den kvalitets-skala av prisjägare som presenteras genom filmen. Först har vi de vanliga killarna med hockeyfrilla och revolver. De är så klart inga problem för Paco som med lätthet pressar sönder deras skallar som om de vore övermogna tomater. Då ringer man in en ny kille som är fantastisk: han ser ut som en fet Rain Man i sin kaki-kostym, med en alldeles viljelös kropp och på tok för stela axlar. Hans klotrunda huvud pryds av lika klotrunda solglasögon och så har han självklart den där perfekta skäggstubben som man bara kunde få till under åttiotalet och en bit in i nittiotalet. Men han klarar inte heller av Paco så då tar man in ytterligare en kille. Han är från Europa och pratar med en jättekonstig dialekt, har mörka kläder och bakåtslick. Han är helt jävla känslokall. Men när inte det heller fungerar så har man inget annat val än att kasta in killarna med motorcykelhjälmar och laserpistoler.


Minnesvärda citat: Pacos äventyr slutar så klart inte med mordförsöket på miljöprofessorn, han hamnar i klammeri vart han än vänder sig. Ett gäng lastbilschaffisar får oförklarligt mycket plats i filmen. En av dem, Raul Morales, förlorar vid ett tillfälle i armbrytning mot cyborgen (en väldigt o-rafflande scen) och blir efter det besatt i sina försök att på något sätt ge igen. Rauls strävanden efter hämnd blir allt mer desperat. Lågvattenmärket blir då Raul tvingar en servitris att överlämna en toarulle på sin serveringsbricka. När Paco vecklar upp den står det skrivet med tusch: ”If you´re a man, prove it. Wipe your ass with this!”



Omdöme: Kameraåkningar skildrar en sönderfallen stad med uppspikade skyltar som säger ”You have no fututre.” och överallt kantas gatorna av högvis med utslagna människor. Det är så pass övertygande att vi på redaktionen misstänker att regissören Sergio Martino smygfilmat riktiga utslagna personer i krokar och vrår som han sedan smugit in i produktionen. Denna drastiska slutsats kan vi göra eftersom det senare kommer att visa sig att det endast är de hemlösa som klarar av att agera framför kameran och således kan de inte ha tagit Sergios fruktansvärda regi-anvisningar som annars starkt präglar denna rulle.

Hjälten tillika Cyborgen Paco är så tuff att knäna låser sig på honom och gör honom till en vandrande pinne. Men han är inte den enda, filmen präglas av vandrande pinnar både högt och lågt, precis som en finfin postapokalyptisk film ska.



De har ordagrant lagt den största delen av sin budget på just krutet. Här finns pumphagel, så stora att man kan flytta in i dem, supersmattrande kulsprutor och laserbazookas. Och lägger man mycket slantar på en sak, måste man ibland skära ner på något annat. Det märks tydligt vad de har skurit bort i denna film, och det är logik och narrativ. Regissören öppnar istället locket och häller ner:


  • Globala uppror (som bara nämns i förbigående)

  • En deckar-twist med en mycket övertygande Leif GW Persson i huvudrollen

  • feta Wrestlare

  • Tuttar

  • Ett gäng supercoola lönnmördare

  • En kärlekshistoria

  • Flertalet armbrytningar

  • Lastbilschaufförer som härjar runt likt Björnligan.

Sedan startar regissören mixern och håller tummarna på att det blir bra, men det smakar mest krut i alla fall.



Visste du att: En av skådisarna, Claudio Cassinelli, dog i en helikopterkrasch under inspelningen. Inte helt oväntat med tanke på idiotflygningarna som skildras i filmen. Noterbart att Film i Veckan nu har registrerat tre fall av dödsolyckor där helikoptrar varit inblandade.



söndag 11 december 2011

Superfajten Mega Deluxe




Titel: King Kong vs. Godzilla
År: 1962
Land: Japan/USA
Genre: Monsterfilm
Publik: Andreas, Daniel, Christian



Handling: En amerikansk ubåt gör en korkad manöver och rammar ett isberg. Som salt i såren innehöll inte isberget enbart fruset vatten utan också en rejält morgontrött Godzilla som omedelbums beslutar sig för att ta ut sina aggressioner mot Japan. Samtidigt är ett japanskt medicinföretag på jakt efter en speciell typ av röda bär som är hundra gånger mer kraftfulla än morfin. Dessa bär finns på en ö i söderhavet och en expedition skickas dit. Förutom brunmålade japaner så bor även jätteapan King Kong på ön. King Kong är något av en drummel och super sig redlös på bärjuice. Expeditionen beslutar sig för att en missbrukande jätteapa är precis den PR-maskin de behöver och bogserar den knockade apan till Japan. King Kong sover ruset av sig på havet, och har en illasinnad bakfylla. För att få utlopp så muckar han gräl med den lika flyförbannade Godzilla alltmedans militären kommer på den ena spåniga idén efter den andra för att försöka avstyra det hela. I slutändan så låter militären de två jättemonsterna gå rond efter rond tills den ena vinner. Men vem var det som vann? Se filmen, vetja!


Minnesvärda scener: När expeditionen når ön där King Kong bor så blir de anfallna av en jättebläckfisk. Genom trickfilm så filmas en riktig bläckfisk som kryper omkring bland en massa modeller av hyddor. Den vill inget annat än sticka tillbaka till vattnet. Istället plockas den upp av en snubbe i gorillakostym som låtsas slåss mot bläckfisken. Man ser hur bläckfisken försöker fly medan King Kong trycker upp den i ansiktet på sig själv, som om bläckfisken försöker kväva apan. Efter fighten blir apan lite sugen på några bärs och sveper ett par krukor med morfinbärsjuice. King Kong har en riktig blecka och sjungs tillslut tills sömns av urinnevånarna.


Det hela ger ett ganska sorgligt intryck av Kingen. Liknelserna med en alkis fortsätter när Kingen och Godzilla möts första gången. Omedelbart blir det ett jävla bröstande. Det påminer om Stortorget i Säffle utanför Harrys klockan halv två en lördagkväll. Leffe och Janne lackar på varandra. De står och skriker, suger in ölmagarna och skjuter ut sina bröskorgar. Janne knuffar Leffe och då sopar Leffe till Janne men smällen tar inte riktigt. Tillslut sprutar Janne eld på Leffe och Leffe drar sig tillbaka. Kanske tar han en burgare på Sibylla innan han stapplar hem och somnar framför en gammal VHS-inspelning av VM 94. Janne däremot, han drar hem till Marie och firar natten lång


Minnesvärda citat: Professor Johnson ska förklara Godzillas ursprung och plockar fram en barnbok med dinosaurier:

I tend to classify him as a prehistoric species of dinosaur. Possibly a cross between the gigantic Tyrannosaurus Rex and the Stegosaurus.”


Omdöme: Jättemonster är asballa. Det spelar ingen roll att man ser att det är modeller, kostymer och kulisser: När fighten startar så är det rock n roll hela vägen. Ibland känns det som att det hade blivit billigare att använda riktiga fordon istället för radiostyrda. I vissa scener är det inte ens några monster med utan bara hundratals radiostyrda fordon som kör omkring i ett modellandskap. Det måste ha krävts en hel del för att synka allt det. Tydligen så är den version vi har här i arkivet på redaktionen en amerikansk version av filmen. Det är tillagda scener med en seriös professor och en halvintresserad journalist som förklarar vad det är som sker. Orginalversionen ska tydligen vara mer komisk och en drift med kommersialism. Bah! Jätteapor är viktiga grejer och bör tas på yttersta allvar. Hur som helst: Det här är en riktig höjdare så se den. För guds skull se den!



Visste du att: Orginalidén till filmen var King Kong vs Frankenstein. Det känns som att det hade kunnat bli historiens kortaste fight. Kingen hade skrapat bort Frankenstein från sin fotsula med en bulldozer och sedan knäckt en ny bärs.