Allt r skit,!

Jeppsson!

Bloggen vill vara i tiden och harr drför skaffat iPad! Det var inget bra beslut, eftersom inget funk som det ska. Kombinationen av feta korvfingrat och det jävla rättstsvningsprogrammet gör att text gått från tidigare bara usel till nu då denn är både usel och oläslig. Dessutom kan viinte lägga in bilder heller. Allt är skit,

Dessvärre i vår iver att vara trendiga och i tiden så kastade  vivåt fulllt fungerade dator i containern. Men ny är beställd och nästa vecka kommer bli bättre hoppas  vi.

Med vänlig hälsning,

Redaktionen

Utomjordisk fruktsallad

Titel: 51

År: 2011

Land: USA

Genre: Sci-fi

Publik: Andreas, Daniel, Generalen

Handling: Det enorma trycket från folket tvingar tillslut amerikanska flygvapnet att ge med sig: Den mytomspunna flygbasen Area 51 ska öppna sina dörrar och låta världen ta del av det som gömmer sig därinnanför. Världspressen samlas...nästan. En reporter och en bloggerska dyker upp med var sin fotograf och det stora avslöjandet kan börja. Överste Martin är officeraren som ska visa runt pressuppbådet och genast visar han upp aliens, rymdskepp och laservapen... Jo, tjena - är du dum i huvudet eller?! Han har givetvis en stor cover-up-plan för att gjuta olja på vågorna och lura alla foliehattar en gång för alla! Reportrarna kommer ju inte få se några hemligheter, bara lite smågrejer som osynlighetsmanicker och fräcka automatkarbiner. Men då räknade inte den listige översten med att de faktiska rymdisarna som huseras på Area 51 skulle rymma. Rymdisarna har fräcka namn som Lady Death, Little Devil, Patient Zero samt den snälle J-Rod. Snart blir Area 51 till ett slakthus där folk dör hejvilt. Låter det spännande? Det var det också, dumhuve!

Minnesvärda scener: I filmens startskede så håller överste Martin en briefing innan reportrarna ska dyka upp. Detta sker cirka en minut innan reportrarna släpps in och det märks att det hela borde förberetts med lite mer framförhållning. Översten spottar fram order lite på känn och hans underordnade hoppar förståeligt omkring som yra höns. I en scen strax innan detta så visas överstens personliga ”nedräkning till pensionen”-klocka. Redaktionen suckade och ojade sig över att nu kommer det snackas ”åh nej jag som pensioneras snart” filmen igenom. Som tur är så körde filmteamet med en (i skitfilmssammanhang) gammal klassiker och slängde ut fler handling subplots än de kunde hantera. Puh! En annan festlig detalj är att de tydligen använder sig av lunchklockor i vaktombytena. Det ringer en hög signal som klart och tydligt deklarerar att nu är det fritt fram i några minuter för alla terrorister att anfalla för vi har fullt upp här.

Filmen är gjord med en begränsad budget och det gör att man använder ett gammalt småländskt knep att spara pengar: När rymdisen Patient Zero får dyka upp i sin första scen så visar det sig att han är en morpher det vill säga att han kan se ut som vem som helst. Så man behöver inte slösa pengar på monstersmink utan Patient Zero kan helt enkelt se ut som det senaste offret. Smart! Det finns en snäll alien i filmen som heter J-Rod. Han ser ut som ett ruttet äpple och låter som T-Pain. Han har även vissa telekenesiska förmågor. I en scen så slår han sig ner i en kontorsstol och, utan att röra några reglage, sänker den ett snäpp. Det vill säga att filmteamet la en medarbetare på golvet under stolen och, när J-Rod höjde sina händer lite mystiskt, så drog medarbetaren i spaken som sänker stolen. Man skapade alltså illusionen av att rymdvarelsen besatt förmågan att kontrollera föremål med blotta tankens kraft. Små medel gör ibland stort intryck.

Minnesvärda citat: En soldat chockas svårt av en hiss: ”Elevators just don't come up!”

Omdöme: Skådisar som antingen inte brydde sig alls eller brydde sig för mycket. Rymdvarelser som ser ut som glada passionsfrukter. Hörsnäckor som hela tiden används men inte syns i örat på någon. En sergeant som ser ut som Schassen i Knasen. Den här filmen har allt! Det är en skitfilm men den följer den gyllene regeln för att vara på rätt sida om träsket: Inte en död sekund. Det ska hända saker hela tiden. Det finns inte tid för långa panoreringar, eftertänksamma dialoger eller transportsträckor. In med aliens, kassa rolltolkningar och sönderhackade kroppsdelar som ser ut att vara gjorda av rökt skinka så ordnar sig allt. Dock blev vi på redaktionen lite fundersamma över de militära inslagen i filmen. Alla soldater vilade sin vapenkolv mot nyckelbenet. Det såg inte rätt ut så vi lät vår militärexpert ”Generalen” kolla på filmen:

”Ja, filmen tog mig med storm. När striderna drog igång fick den de första minuterna i Saving Private Ryan att blekna. Kamratanda, disciplin, styrka och den där lilla glimten i ögat man måste ha när man är i strid. Vad jag inte visste var att Flygvapnet kunde producera sådana kämpar. Halvägs in i filmen började jag att tycka synd om alla aliens eftersom det var uppenbart att de skulle bita i gräset till slut. For att citera menig Manning -de amerikanska soldaterna var så överlägsna precis som om de ”torterar myror med ett förstoringsglas". En bra film som jag gärna tycker de borde visa inom hemvärnet och i paintbollklubbar.”

Visste du att: Regissören till denna godbit heter Jason Connery och är son till Sean Connery, som ju spelade Zed i filmen Zardoz.

(vi hittade ingen trailer men det ordnade sig)

Kosmiska kulor

Titel: Battle Beyond the Stars

År: 1980

Land: USA

Genre: Rymdopera

Publik: Daniel, Karl, Andreas

Handling: På planeten Akir lever en klase personer i frid och fröjd. De väver korgar och ler mot varandra dagarna i ända. Allas kinder är äppelrosade. Här finns inget ”jag”, endast ett kollektivt ”vi .” Varför tyrannen Sador och hans mutanter vill åt denna planeten förblir oklart. Kanske gillar han hampa, nakna fötter och bristande kroppshygien? Men i vilket fall så glider hans rymdskepp genom atmosfären och stannar inte förrän det befinner sig i huvudhöjd på de stackars skrämda innevånarna. Tyrannen Sador slår då på sin externa LCD-TV som finns monterad på undersidan av skeppet. Sedan levererar han budskapet att befolkningen har några dagar på sig att ge upp annars kommer han använda sin stora kanon som omvandlar deras planet till en liten sol. Varför tyrannen ger dem flera dagar att överväga alternativet, får man aldrig veta. Kanske är han nybliven tyrann och ännu inte fått fason på tyrannrutinerna? Den unge Skywalker … Fel, inte Skywalker. Den unge bondpojken, Shad, får i uppdrag att söka i rymden efter legoknektar som kan tänka sig att hjälpa till att besegra tyrannen Sador. Och det hela förvandlas till en hissnande seg kamp mot tiden. Kommer Shad att hinna eller kommer filmiveckan-redaktionen dö av ålder innan denna formidabla säck med skit till film släpar sig över mållinjen?

Minnesvärda scener: Stora delar av filmen handlar om hur Shad glider runt mellan planeter och försöker värva krigare. Den första anhalten blir en rymdstation. Där jobbar den vackra Nanelia och hennes professor-pappa med att reparera androider. Eftersom rymdbasen inte har några människor förutom de själva så blir han överlycklig av Shads ankomst och erbjuder honom direkt att älska med hans dotter. Och som om inte det vore nog så väljer professor-pappa (som till stora delar består av metall) att öppna sin metalbröstkorg och blotta alla sina organ för Shad. Kanske som en avväpnande gest. Men trots att Shad nu kan se professorns mjälte, lever och kompletta tarmsystem så vill han ända vänta och höra vad dottern vill. (Det visar sig att hon vill, men inte efter första dejten ...)

Shads rymdskepp var en uppenbarelse i sig när det presenterades i en mäktig scen. Stolt lyfte det över Shads hemplanet och på undersidan av skeppet hängde två gigantiska gyllene rymdpungkulor. X-vingen kan slänga sig i väggen! Här kommer 2-Ballz! En annan fräck grej i samma anda: Rymdcowboyen är en rolig alkoholist (festlig typ av karaktär vi sett förr) och han dricker sprit hela tiden. Han har en fiffig anordning som han häller upp sin sprit med: ett bältesspänne som spriten flödar ut ur. Så det ser ut som att han pissar i ett glas som han sedan dricker ur. Ibland blir han på bjudar-humör: Då pissar han i glas åt sina vänner. 

Shad lyckas till slut skrapa ihop ett gäng rymdisar, bland annat ett gäng vitklädda, överintellektuella varelser som delar på ett medvetande, en uttråkad lönnmördare som bott i en grotta, en skön rymdcowboy med en rejäl dos jävlaranamma och tupé, plus några dvärgar, en stor ödla och en Xena-aktig valkyria-krigarprinsessa. Tillsammans angriper de alla tyrannen på ett ytterst oinspirerat sätt. Striden är jämn men en efter en stupar de nyfunna hjältarna. Men ingen kan bara dö, utan alla ska ha ett långdraget farväl och ett heroiskt avslut, gärna liggande i någons knä, viskande visdomar eller också kraschande med sitt rymdskepp i en majestätisk martyr-död.

Minnesvärda citat: Sador hotar en av hjältarna med att hans torterare (som frilansar som kirurg) är expert på att tortera folk men ändå hålla dem vid liv. Hjälten svarar: ”It's good to have skills.”

Omdöme: Redaktionen anade oråd redan i början av filmen när klockorna i lokalen plötsligt stannade. Och sedan gick filmen utför ordentligt i en måttligt oinspirerad backe hela vägen ner i sunk-träsket. Ni förstår, problemen är många: De har gjort en film som ska föreställa en skön blandning av Akira Kurosawas ”De sju samurajerna” och ”Stjärnornas krig.” Det blir varken skönt eller blandat, endast obekvämt och monotont. Och som inte det vore nog så castar de Richard Thomas. Denna skådis är filmens motsvarigheten till klamydia; Man dör inte, men ingen vill drabbas av det. Men vi drabbades och det var en nära två timmar segdragen infektion av självgodhet och distanslöshet. Den här rullen bär på varenda efterapad kliché man kan tänka sig: En nästan Harrison Ford-karaktär, en nästan Luke Skywalker-karaktär, stumma vitpudrade dvärgar, ointressanta rymdjakter i laglig hastighet, Shads rymdskepp har till och med en robotröst (som HAL ur ”2001: en rymdodyssé”), men för att ge det lite fart och flärd så slänger den här robotrösten med lite fräcka meningar och har rivig attityd. Det blir inte bra alls.

Kort sagt: Den här filmen är lika spännande som en halvtom plastburk med lingonsylt från Eldorado, placerad i ett vitt kylskåp från sent 90-tal.

Man åldras dåligt av den här filmen.

Visste du att: Musiken är skriven av James Horner som vunnit två Oscars. Specialeffekterna är gjorda av James Cameron, även han ägare till en bunt Oscars. I båda fallen finns inte titeln Battle Beyond the Stars ingraverad på någon Oscar.

Apekreg!

Titel: Robot Monster
År: 1953
Land: USA
Genre: Sci-Fi
Publik: L-Nisse, Andreas





Handling: Har du hört talas om Calcinator Death Ray? Om svaret är ja så tillhör du en exklusiv skara som överlevt det onda robotrymdmonstret Ro-Mans anfall med just denna dödsstråle. I Robot Monster är det nämligen bara åtta personer i hela världen som finns kvar på planeten jorden. Resten har blivit förkolnade, smält eller försvunnit i ett plötsligt ljussken, beroende på hur effekten från en Calcinator Death Ray ter sig. I vilket fall får man följa dessa sista människor i deras kamp för överlevnad. Tack och lov så finns det en professor med i gruppen, och han har spänt upp någon form av kraftledningar i en fyrkant runt sällskapet som förhindrar rymdmonsterna att lokalisera deras gömställe. I gruppen finns även en hjälteaktig typ i övre medelådern med breda bröstmuskler som matchar hans lika breda käkparti. Hjälten har en tafatt tjej som tycker att han är stentuff. Det finns även med en hysterisk mor som gråter ofta, samt två väldigt oskyldiga barn.

Men rymdmonsterna då? Vilka är de? Jo, de är feta gorillor som bär plåthjälmar med tillhörande antenner på toppen. Deras arslen är enorma. Om de skulle sätta sig på en trästol krävs ingen stoppning. Om de ramlar framlänges så skulle det bli ett högst begränsad fall, kanske att de knubbiga rackarna inte ens skulle märka av det. Faktum är att rymdinvasionen som utrotat miljarder människor har genomförts av endast två sådana gorillor. Förstå då vad ett dussin skulle kunna ställa till med ... 

Minnesvärda scener: Professorn (han som skapade den elektriska osynlighetsskölden) hade ju kunnat spänna upp de skyddande kraftledningarna lite var som helst: kring ett hus, en mysig park, eller varför inte runt en kaffebar? Det är ju liksom bara en lång kabel kopplat till ett aggregat. Istället har han valt att dra skiten runt en grå cementgrund med bara tre låga väggar och inget tak. Kul apokalyps för dem.
Efter att de här lökiga rymdschimpanserna suttit i sitt tefat och skjutit sin dödsstråle över mänskligheten så beslutar de sig att skicka ner en ur besättningen för att städa bort de sista överlevande. De är ju bara några få kvar. Hur svårt kan det vara? Det visar sig vara tämligen omöjligt. Men mycket kan nog skyllas på valet av gorilla att skicka till jorden. Han är ganska lat och gör därför inte ett så bra jobb. Det börjar visserligen lovande; gorillan upprättar en liten bas i en grotta. Det är ju bra, då har gorillan någonstans att utgå ifrån. Men efter det går allt snett. Han placerar all sin värdefulla utrustning, monitor, radio, grunkor med spakar och rattar UTANFÖR grottan. Sedan går han tillbaka in i grottan och sover. Detta resulterar ju i att människorna tassar runt och petar på grejerna. Och när den trötta gorillan väl orkar masa sig ut så ligger människor, ganska uselt gömda, bakom stenar vid gottmynningen och lyssnar till gorillornas hemliga planer som nu inte lägre är alls lika hemliga.

En sista mycket intressant del ur filmen är den moraliska aspekten. Rymdgorillan, som tydligen inte fick med sig någon laserpistol till jorden, tvingas alltså svinga sina luddiga tassar i hopp om att slå ihjäl någon. Men han är ju, som vi nämnde i början av texten, väldigt fet och fruktansvärt lat. Så han står mest och hytter med näven åt dem han ser. Men så äntligen lyckas han få tag i en kvinna som han binder fast utanför grottan. Nu ska här dödas! Men då bär det gorillan emot. Han kan inte … Det känns fel … Rymdcentralen blir ju självklart rosenrasande men det spelar ingen roll, gorillan har fattat ett moraliskt beslut. Det är fel att döda hjälplösa kvinnor, Men vad gorillan inte har några moraliska betänkligheter med är att döda de två barnen i filmen. 

Minnesvärda citat: Den lilla pojken råkar få syn på gorillan och en dispyt uppstår mellan dem:
Pojken: ”I think you´re just a bully picking on people smaller than you!”
Rymdgorillan: ”Now I will kill you.”
Tack och lov lyckades inte gorillan döda pojken eftersom han satt på en sten som gorillan inte nådde upp till.

Omdöme: Science Fiction från femtiotalet är något alldeles speciellt. Det är svartvitt, innehåller ofta monsterdräkter med blixtlås, det kryllar av galna professorer och på väggarna finns det stora ventiler som bringar stora konsekvenser vid användning. Femtiotalsrullarna har även de obligatoriska hjältarna med deras allvarliga blickar och kvinnorna klängande vid deras fötter. Monster Robot är inget undantag. Problemet var nog budgeten, som verkar varit skamligt låg. Rymdgorillan såg visserligen fräsig ur i sin rymdhjälm, men han höll sig mest i grottan, och därifrån blir det ju svårt att utrota mänskligheten. Gorillans monsterkompis syntes endast sittande vid en skärm i tefatet. Dödsstrålen som utrotade mänskligheten var bara ett journalklipp hämtat från nåt kärnvapentest. Till och med när en amerikansk familj skulle ha vad som verkade vara en dag vid stranden, så fick de lägga sig i ett skitigt grustag utan vatten i närheten och låtsas känna havets bris. Hjälten, som normalt sett i såna här filmer springer både kors och tvärs med laserpistoler och delar ut sköna sparkar, såg mest uttråkad ut (Förutom i en scen då han fick gifta sig utan tröja på, då var han glad ). De verkade inte ens ha haft råd att göra professorn galen, utan han fick nöja sig med att mest stå still på sin lilla betongplatta och spekulera tillsammans med sin hysteriska fru. Nej, det här blev ingen rosad kritikersuccé. Kanske kan det bero på att Robot Man blev filmad på under fyra dagar. 

Kort sagt: Det var jävligt mycket snack och väldigt lite verkstad.

Visste du att: I denna recension klumpar vi ihop gorillor och schimpanser som om de vore ett och samma djur. Detta stämmer såklart inte, utan är en språklig miss. Det är stora skillnader mellan dessa grupper av djur. Schimpanser älskar ju att röka cigarr och åka rullskridskor, något som gorillor avskyr. Vill du däremot få fram ett leende från gorillan kan ett bra förslag vara att placera ett litet plommonstop på dess hjässa.