Handling: Någon form av grekiska aboriginal offrade i forntiden unga oskulder till ett monster, detta mest för att det var det man sysslade med på fritiden i forntidens Grekland. Pang: Nutid! Neil är ute på ett viktigt uppdrag. Han är utskickad av sin familj för att hitta sin syster som försvunnit någonstans i Greklands övärld. Han tar sig an uppgiften som sig bör: Genom att bli festa med sin nyblivna hustru samt rumla genom pittoreska grekiska byar med kameran i högsta hugg. Kameran används givetvis för att dokumentera bevis som kan leda till systern Madeleines tillflyktsort. Eller? Nja, den används mest för att fota de pittoreska grekiska byarna och deras turisthatande invånare. Men så tycker Neil att han får syn på sin syster och partaj-Neil är som bortblåst! Fram kommer Neil, den handelskraftige!
Varför regissören använde sig av partaj-Neil vet man inte för det temat återkommer inte. Neil och hans fru hamnar dock i trångmål när de hamnar i händerna på den mullrande Frye som hotar Neil med kniv och citerar Shakespeare på ett hemskt taffligt och helt onödigt sätt. Tydligen bor den försvunne Madeleine i öns kloster och restaurerar tavlor. Frid och fröjd! Nepp. Frye spränger i en grotta under ön som släpper loss tidigare nämnt monster som ju givetvis måste tas itu med.
Minnesvärda scener: Tidigt i filmen försöker regissören etablera att man är i Grekland, det räcker inte med vita hus och svartklädda gummor. Någonting saknas...ja just det! Bläckfiskar som hänger på tork! Grekland är ju känt för sin smarriga squid-jerky som det tuggas på i tid och otid. Betänk de stackars skådisarna som tvingas stå bredvid dessa garanterat dödligt stinkande tingestar och agera. Glitter och glamour.
I övrigt är det den fulla alkoholisten Frye som stjäl showen. Innan han spränger grottan under ön så får man se i en scen hur hans upplägg i grottan ser ut. Han har dragit elledningar över hela stället som sprakar när han slår på dem. Märk väl att grottan är vattenfylld. Sen pratar han högt för sig själv hela tiden. Det är mest Shakespeare-nonsens som dryftas. Kul detalj är att han fortsätter prata även fast han har snorkel i munnen.
Bästa scenen i hela filmen är när Frye ber sin flickvän Barbara om en vattenmelon när de picknickar på stranden. Hon räcker honom en vattenmelon och en kniv. Han säger åt henne: ”Who told you to bring a knife? You don't open a watermelon with a knife!” Sen slår han sönder vattenmelonen i bitar som sprutar över hela stranden och nöjt äter de få rester av melonen som han har i handen. Klicka på bildmontage nedan för större bild:
Minnesvärda citat: Frye är den som bjuder på citaten i denna film. Och som han gör det. Allt han säger halvskriks med James Earl Jones mäktiga baryton. Exempel: Frye ber sin flickvän att hämta simfenorna när han ska ner i havet: ”Barbara! Aaaaah! Flippers!” Orden ekar över det lugna nattstilla havet. Han tillägger: ”No lights, no sound”, för att sedan kasta sig ner i vattnet med ett plask värdigt en drucken kaskelot.
Omdöme: Ja vad ska man säga? Vi blev lovande en monsterfilm och fick en film om sura greker, en full arkeolog och en bror som egentligen inte bryr sig ett skvatt om sin syster. Det största problemet är som ni förstår den akuta bristen på monster. Man får höra ljud, se några Hajen-sekvenser och hör bybor mumla om onämnbara läskigheter. Mer än så blir det inte och det duger helt enkelt inte. Utan James Earl Jones helt maniska överspel hade den här filmen varit lika intressant som hundbajs som dyker upp när snön smälter om våren. Nu är den mer som en använd kondom som dyker upp när snön smält. Man undrar: Hur gick det till?
Visste du att: Både James Earl Jones och José Ferrer (som spelar sur grekgubbe) har vunnit Oscarsstatyetter. Inte för Blood Tide.
