Hompen- The Movie

Titel: The Age of Hobbits

År: 2012

Land: USA

Genre: Fantasy

Publik: Andreas, Daniel, Johanna, Christian, Leopold

Handling: Ön Flores, Indonesien, för 12000 år sedan: Det lilla trädfolket lever i sin paradisiska regnskog och göttar sig med rik tillgång på äpplen och magiska stenar. Men säg den lycka som varar för alltid. Stenfolket, sura sällar med Buttericks-tänder, anfaller trädfolket och rövar bort en hel bunt av dem. När MAMMA grips och förs iväg av en av stenfolkets flygande varaner så verkar allt hopp ute för henne. Men hon är en klok kvinna som släpper ut ett spår av stenar som hennes familj kan följa så de kanske kan rädda henne. Hennes familj består av sonen SON som är en baddare på kastspjut, dottern DOTTER som likt sin mor har helandets förmåga och familjefadern PAPPA som har mustasch. Jakten på modern går genom jättarnas land där familjen på rätt lösa grunder får förstärkning av en handfull jättar. Jättarna är för övrigt vanliga människor, så det låter ballare än det är. Kommer de hinna fram innan stenfolkets stora fullmånekalas sker? Du vet, ett sånt där klassiskt fullmånekalas där trädfolk står på menyn? Puh! Det gjorde de. (Försenad spoiler-varning.)

Minnesvärda scener: 

När grottfolket anfaller trädfolket så uppstår förvirring i byn. Trädfolket börjar springa runt i cirklar. Detta förvirrar även grottfolket som även de börjar springa runt i cirklar. Och det resulterar i en ganska fin stor cirkel och om det inte vore för att de var fiender med varandra så skulle man kunna tro att de genomförde en välkonfigurerad joggingrunda.

 Väl framme i stenfolkets grotta så träffar MAMMAN på filmens Gollum: En asiatisk dvärg med punkfrisyr som mest sysslar med att skratta galet i tid och otid. Han fortsätter att vara ett irritationsmoment genom hela filmen. När trädfolksfamiljen och jättarna planerar hur de ska infiltrera grottan så frågar de sig vilken väg de ska ta: Huvudingången, bakdörren eller den hemliga gången. Vad hade du valt?

Minnesvärda citat: När KRIGARKVINNAN kör sitt gamla fulknep med att sparka sin motståndare på pungen så går det mindre bra för att motståndaren hade ett välplacerat skydd. Mycket nöjd med detta så utropar motståndaren: ”Ha ha! Coconut shell!”

Omdöme: För att vara en film som heter The Age of Hobbits så är det jävligt lite hobbitar i denna film. Men dumheter, det finns det gott om. Exempelvis MAMMANS listiga plan att slänga ut stenar för att ge familjen ett spår att följa. Stenarna hon släpper är för det första lika stora som hennes kranium och helt omöjliga för henne att bära på sin person. Sen släpper hon en sten på ungefär varje kilometer, i en miljö som består av regnskog och högt gräs. Det är helt omöjligt att den delen av manuset ens kunde låtit bra när författaren och producenten rökte den hasch-raket som förmodligen utgör grunden till denna film. Och så håller det på, den ena dumheten efter den andra. Shit! En gigantisk noshörning anfaller – spegla solen med en matt sten rakt in i noshörningens ena öga så stannar den upp. Å nej! En ranka har typ fått grepp om en fot och det går inte att hugga av den ens med ett spjut (även fast det är helt uppenbart att det går att dra ut foten)! Gnugga lite löv mot spjutets spets så går det fint. Fan! Vi har inte pengar till special-effekter! Använd riktiga dvärgar istället för sån där trickfilm som Peter Jackson håller på med. Sen dubbar vi dem med amerikanska collage-studenter för att få det mer trovärdigt.

Visste du att: Det har hittats skelett av små människoliknande varelser på ön Flores i Indonesien så kanske, kanske har händelserna i The Age of Hobbits utspelat sig på riktigt.

Tillägnad Staffan - wookiernas främste fan

Titel: The Star Wars Holiday Special

År: 1978

Land: USA

Genre: Rymdopera/kammerspiel

Publik: Andreas, Daniel

Handling: Chewbacca är nu tillbaka i ett helt eget äventyr. För vem kan någonsin få nog av en två meter hög och hårig skrikapa som vrålar i tid och otid?

Chewbacca och Han Solo är alltså ute på nya tokiga eskapader i rymden, då Chewbacca kommer på att han måste tillbaka till sin hemplanet, han hade ju nästan helt glömt att de ska fira ”Life Day” en helig wookietradition då alla innevånare tar på sig röda overaller och tänder ljus, väldigt djupt. Chewbaccas familj bestående av hans pappa Itchy, hans fru Malla, deras son Lumpy väntar otåligt. Men Chewbacca och Han Solos skepp, Millennim Falcon, blir förföljt av två Star Destroyers och frågan är nu om de kommer hinna dit i tid, eller om de ens kommer fram ...

Minnesvärda scener: En helt obegripligt dum scen är när vi ska lära känna Chewbaccas familj i deras träkoja på planeten Kashyyyk. De är som vilken familj som helst. Den håriga mannen i huset sitter i fåtöljen och jäser. Den håriga sonen far runt som ett yrväder med leksakerna. Och den håriga kvinnan står bakom spisen med förkläde. Könsrollerna är alltså universala och inte alls begränsad till mänskligheten. Men genom hela scenen så skriker de på varandra. De skriker glatt, irriterat, sömnigt, oroat, uttråkat, upprymt. Hela tiden skriker de. De finns ingen förklarande undertext, utan man får bara tolka deras gester och på så sätt försöka klura ut vad de försöker säga. Men det är å andra sidan inga djupare filosofiska diskussioner de för, utan dialogen är snarare ett skrik som följs av att hon pekar ner i kastrullen, vilket betyder mat i kastrullen. De andra kanske svarar med ett skrik och att de sätter sig ner, vilket betyder att de vill äta. Så här pågår det nästan uteslutande i närmare två timmar.

En annan minnesvärd scen är när Chewbaccas fru (hon med förklädet) ska laga mat. Hon försöker då hänga med på instruktionerna hon får från en tv-kock. Allt börjar bra. Hon hackar grönsaker osv. Men TV-kocken börjar prata snabbare och snabbare och Chewbaccas fru börjar få svårt att hänga med och som inte det vore nog så visar det sig att tv-kocken har FYRA armar, så hon kan ju laga mat supersnabbt! Inte undra på att Chewbaccas fru skakar på huvudet och måste ge upp till slut!!!! HAHAHA! Superskoj.

Minnesvärda citat: Det första citatet är då lillgrabben Lumpy springer i vägen för sin farfar som blir irriterad och skriker: ”Waaaaaaaaaaaaaaaaaaarghwaaaaaaaaaaaaarghwaaaaaaaaaaaaaaaargh!”

Det andra citatet är då Chewbaccas fru förklarar för lilla Lumpy att han måste gå ut att leka eftersom hon städar: ”Waaaaaaaaaaaaaaaaaaarghwaaaaaaaaaaaaarghwaaaaaaaaaaaaaaaargh!”

Det tredje citatet är då wookie-farfar frågar Luke Skywalker varför Chewbacca ännu inte kommit hem: ”Waaaaaaaaaaaaaaaaaaarghwaaaaaaaaaaaaarghwaaaaaaaaaaaaaaaargh?”

Omdöme: När man ser på film tycker vi att det är viktigt att man låter kreatören skapa den historia som denne tänkt. Film är konst. Censur och andra medel inskränker och förstör. Man ska skildra det som behöver skildras, just av den anledningen. Men den här filmen hade mått bra av ganska mycket censur. Den hade även lyfts av att man dubbade hela skiten till vilket språk som helst utom wookie-språket. Det blir bara för mycket med en hel planet full av dessa ylande hårbollar. Det saknas bara att Jar Jar Binks skulle snubblat in i någon scen för att göra galenskapen komplett. Någonstans ansåg någon ansvarig att publiken antagligen skulle tycka det var gulligt att fylla nästan två timmar med wookies, men oj så fel de hade. Det här var rätt och slätt hemskt. Lumpy (ett smeknamn som får oss att tänka på bajs som fastnat i pälsen) ska vara bedårande söt, ewokerna var ju det. Men den stora skillnaden är att ewokerna ser ut som små kramgoa nallebjörnar med har-tänder. Lumpy ser ut som ett hårigt källarmonster. Det spelar ingen roll att Lumpy har dålig balans och ramlar på ändan, det gör honom bara mer läskig. Lumpys farfar, som är grå i pälsen, ser ut att ha en underläpp som är så stor att den äter upp resten av hans ansikte. Läppen liksom vrider sig uppåt och blockerar synen för stackars farfar. Lumpys mamma ser ut som Chewbacca med förkläde. Hela berättelsen knakar i fogarna och regissören hittade bara tandkräm att limma ihop skiten med.

Nästan hela filmen utspelar sig i deras träkoja, så det blir som ett instängd kammerspiel där vi VERKLIGEN får komma dessa djur in på livet. Och det är sannerligen ett ointressant liv.

Det här är som om någon praktikant hittat sönderklippta och bortslängda filmrester i en soptunna från den första stjärnornas krig-filmen som Geroge Lucas gjorde. Praktikanten mixade resterna med kalkon, ost och lök. Hen svalde ner det, bara för att sedan kräkas upp allt igen. Och där har du filmen.

Visste du att: Den här filmen inte blev en blockbuster. Inte alls faktiskt.

Dinosaurierna som förändrade kriget ...

Titel: Warbirds

År: 2008

Land: USA

Genre: Skräck-Action

Publik: Daniel, Andreas, Johanna

Handling: Ett gäng amerikanska, kvinnliga piloter (under ledning av en man) flyger ett amerikanskt bombplan med hemlig frakt. Eller nja, egentligen lägger tjejerna den mesta delen av sin flygtid på att fila naglar, sminka sig och prata killar. Men så från ingenstans anfaller det ett gäng flygande förhistoriska ödlor och de tvingas nödlanda någonstans på en ö i Stilla havet. Men det finns väl inga dinosaurier i dagens hypermoderna samhälle? Jo, då. Japanerna som också finns på ön sprängde nämligen i ett berg på ön. Däri låg det ett gäng ägg. I dessa ägg fanns dessa ödlor. Och nu är de hungriga efter att inte ha ätit på några miljoner år ...

   

Minnesvärda scener: Dessa tjejer blir som sagt anfallna i luften av ödlorna. Ödlorna, trots att de ligger rätt många år tillbaka i utvecklingen, förstår direkt hur flygplan fungerar och framförallt flygplanets svaga punkter. Så istället för att anfalla lite överallt på flygplanskroppen med sina klor och näbbar så fokuserar de på planets svaga punkter; propellen. Vid ett av dessa anfall slås en ganska kraftig metallplatta loss. Den flyger raka vägen in i cockpit och ersätter i stort sett en av piloternas huvud med sin metall. Trots detta blir de andra i planet förvånade över att hon inte svarar på tilltal.

När de sedan kraschlandat på ön konstaterar de att ön är obebodd. Tilläggas bör att den så kallat obebodda ön har en strand som är så full av fotsteg att man skulle kunna tro att de landat på Phuket under högsäsong. Bara en blind apa, inlindad i hundra lager skumplast, instängd i en frysbox skulle komma undan med ett sådant uttalande. Och trots att de precis kommit fram till att ön är obebodd så beslutar de sig för att bege sig runt på den och leta efter flygplan som de kan ta reservdelar ifrån.

    

Den sista minnesvärda scenen är när amerikanerna upptäcker och tillfångatar japanerna som gömmer sig på ön. De låser in dem i ett provisoriskt fängelse. Problemet med detta fängelse är många:

Nummer ett: Man kan inte använda ett utrymme med väggar som består av 3 cm tjocka spånplattor som fängelse.

Nummer två: Om man nu använder detta utrymme som fängelse så kan det vara en god ide att se till att spika igen det 3 kvm stora hålet i ena sidan av väggen.

Nummer tre: Om man nu ändå förbiser dessa detaljer så kan man väl i alla fall förklara för vaktposten att han kanske inte ska stå framför detta hål med ryggen mot de infångade japanerna. Det kan sluta illa. Och det gjorde det också.

   

Minnesvärda citat: Inför deras landning på en amerikansk flygbas: ”Chest out, girls. You know what Uncle Sam likes ...”

    

Omdöme: Filmiveckan-redaktionen har genom ett samarbete med Börjes Papper i Laxå nu fått en låda med kollegieblock. Och det var med största nöje som vi kasserade de gamla ams-blocken i den tråkiga A6-storleken och istället placerade de ny och fräcka, linjerade i A5!

Men glädjeyran avtog. Och det som irriterar oss mest är att det tog ett tag innan vi kunde konstatera att detta inte är bra. Filmen liksom sög låmgsamt ur en all energi. Man åldrades och dog lite. Den hade krig, monster, japaner, ja allt, men de gjorde ingenting av det mer än vad som var absolut nödvändigt för att få skiten producerat. Skådisarna var lika engagerade som skorpor i ett mörkt skafferi. Animationerna var precis så bra att man inte orkade peka och skratta. Allt var ljummet. Bläh!

För att sammanfatta: Om någon frågar oss vilket märke det är på tuggummit vi knaprar på svarar vi mint istället för V6 eller Stimorol. Man minns inte så noga. Ungefär samma sak är det med den här filmen. Den smakar slätstruken och lagom mint. Man spottar ut den på trottoaren och sedan blir den ett kletigt märke i asfalten bland en uppsjö av andra grådassiga filmfläckar.

Visste du att att: DVD-fodralet visar flygplan, så kallade dubbeldäckare, i vild strid med fruktlösa dinosaurier. Det existerade inga dubbeldäckare (varken bussar eller flygplan) under hela filmen. Ödlorna solade däremot på stranden i en scen. Men det kanske inte gör sig så bra som framsida.