Tjafsa aldrig med odöda sydstatare

Titel: Curse of the Cannibal Confederates

År: 1982

Land: USA

Genre: Skräck

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Ett lågt, tjutande ljud bryter tystnaden i den mörka skogen … Men vad är det för läte? Är det en uttråkad grävling eller en kanske en jakthund som kommit från sin ägare och nu längtar hem? Sex stycken härliga ungdomar vet heller inte detta, då de kommer rullande i sin minibuss. De ska på camping och livet är underbart! För dem är allt som det ska: Killarna sitter fram, dricker öl och fyllekör medan tjejerna har blivit förvisade till bussens skåputrymme. Det blir så klart hemskt varmt för flickorna där bak, och redan efter tre minuter klarar de inte av att behålla kläderna på.

Bussen stannar vid en skogsglänta. De döda, kala träden lutar sig över sällskapet, förruttnade löv och mörka stammar ligger spridda omkring dem. De rycker på axlarna och instämmer alla att denna plats är optimal för en myshelg i tält. Medan de flesta ordnar med lägerplats beger sig Mel, den labila killen i gänget, ner för en sluttning. Han hittar en gammal kyrkogård och plundrar den på allt av värde. Sedan går han visslande tillbaka till de andra och låtsas som ingenting. Men följande natt återupptas det tjutande lätet från skogen, men nu ännu högre … Mels klåfingrighet har väckt något som har sovit i hundratals år. Marken runt kyrkogården börjar vibrera och strax börjar gravstenarna vältas. Ur jorden kommer någonting ondskefullt … och dåligt sminkat …

Minnesvärda scener: Man får tidigt reda på i filmen att skurkarna är Sydstatssoldats-zombies och därför finns det en filmisk plantering som är fantastisk, nämligen att så fort killarna klivit ur bussen så plockar de fram gevären och förklarar i mun på varandra att de har explosiva kulor.

Och trots att de ska på skogsvandring i besvärlig, kuperad terräng så har de tagit med sig en blind tjej som inte har något som helst hjälpmedel för sitt handikapp. Men hon tar sig ändå fram förvånansvärt smidigt.

Men filmens absoluta höjdpunkt är när ungdomarna blir överfallna för första gången. Det sker vid deras tältplats mitt i natten. Zombies dyker fram ur mörkret och gör som zombies alltid gör: mumlar, hasar och haltar (och anfaller allt som oftast bakifrån.) Kvinnorna gråter och är handfallna medan killarna snabbt hittar sina gevär och spränger bort huvud efter huvud med sin explosiva ammunition. Anfallet skingras och kvar står de chockade kombattanterna. Resonemanget dem emellan blir mycket intressant, de tror nämligen att de blivit anfallna av sminkade bråkmakare. Ändå tvekade de inte att dra fram bössorna. Senare i filmen gör de odöda sydstatarna skäl för epitetet "kannibaler" för de mumsar passionerat på sina offer. I en scen sliter de så många organ ur sina måltider att de skulle kunna lösa organbristen i hela västvärlden. Och detta ur enbart två kroppar. Zombies i all ära men människor med fjorton njurar, tio hjärtan och femton kilometer tjocktarm är också ganska freaky.

Minnesvärda citat: Mel ligger i tältet och försöker läsa ur en gammal dagbok som han stulit från ett lik på kyrkogården. Hans blinda flickvän klänger på honom efter uppmärksamhet. Hon är nyfiken på vad han läser:

Blind Kiyomi: ”Read to me”

Mel: ”You wouldn´t like it.”

Blind Kiyomi: ”I love books!”

Omdöme: Den levererade precis vad den lovade: Kannibal-sydstatszombies som jagar och äter ungdomar i en dåligt ljussatt skog. Till en början var filmen förvisso rätt seg; vi på redaktionen hann få helskägg innan Mel hade plundrat klart alla lik på kyrkogården. Men så fort de förfärligt illa sminkade zombiesarna dök upp, så började det hända grejer. Det tog förvisso rätt lång tid innan de halta sydstatssoldaterna kom fram till sina motståndare, men det hör liksom till genren. (Men ungdomarna snabbade dock på processen något eftersom de alltid backade in i famnen på dem.)

Filmen lämnade dock en del frågetecken. Exempelvis bar Mel en ring på sitt finger som han inte visste hur den hamnat där. Det fick vi aldrig svar på. Vi fick heller aldrig veta varför polisledningen valde att skicka två stycken handfallna poliser som såg ut att vara åttahundra år gamla och med gråstarr till ett område som endast kan beskrivas som en krigszon. De hann inte mycket mer än att förklara att det ungdomarna varit med om inte alls var zombies som anföll, utan ett pojkstreck där man grävt upp lik, hängt upp dessa i träd och sedan släppt ned dem på camparna, innan poliserna själva blev till kvällsmåltid. Inte heller fick vi veta varför Zombiesarnas ledare; en kritvit general med Lincoln-skägg framstod som att han hade en fruktansvärt låg självkänsla. Men det kanske kommer en uppföljare som förklarar allt detta.

Visste du att: C-filmsbolaget Troma, ägare av filmen, medger att denna film är en av de fem sämsta de någonsin producerat och då har de varit aktiva i branschen i över fyrtio år.