Skräcködla!

Titel:The Crater Lake Monster

År: 1977

Land: USA

Genre: Skräck

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Några forskare hittar målningar inne i en gammal indiangrotta. Bilderna föreställer människor med spjut som konfronterar ett enormt monster. Trots att bilderna ser ut att vara dit-klottrat med en svart spritpenna drar vetenskapsmännen slutsatsen att människan levde samtidigt som dinosaurierna. (Och med detta gick Fred Flinta på ett ögonblick från slarvigt tecknat barnprogram till dokumentärfilm.) Tillfreds med denna helvändning i evolutionär lära dunkar de varandra i ryggarna, skrockar nöjt och puffar på sina pipor. Men så hörs en skarp knall och hela grottan börjar skaka. Forskarna lägger benen på ryggen och hinner precis ut genom öppningen innan allt faller samman. Vad var det egentligen som hände? Lyckligtvis var sheriffen Steve Hanson ute och tog sig en nypa frisk luft. Även han hörde knallen och såg då på himlen hur en enorm meteor, stor som en Boeing 747, slog ned i sjön. Han var den enda personen som uppfattat vad som precis hänt, alla andra innevånare runt denna sjö sov tryggt vidare. (Tilläggas bör att ett sådan Boeing 747 väger närmare närmare 180 ton utan last.)

Dagen efter beger sig forskarna plus sheriffen ut på sjön för att hitta nedslagsplatsen. Men hettan från kometen har gjort vattnet så varmt att de knappt kan dyka ner i det. De beslutar sig för att lägga ärendet på hyllan och åka och käka lite istället. Men djupt där nere på sjöns botten finns ett ägg som legat fruset och med den plötsliga värmeväxlingen så dröjer det inte länge innan skalet krackelerar och ut kommer någonting stort, slemmigt och hungrigt ...

Minnesvärda scener: En av många detaljer som denna film saknar är spänning: Det är inte svårt att räkna ut vem det är som kommer att hamna i klinsch med monstret: Killen som prompt ska ut och fiska, skurken med pistol som är på flykt undan lagen, den glatt visslande bilmekanikern, den entusiastiske hajkaren. Ja, alla som åker ner till sjön. Men den bästa monsterkonfrontationen är ändå det rika paret som ska på romantisk semester. Mannen bär helvit kostym och ler överklassigt. Hans fru klänger på honom med stora, blanka rådjursögon. De hyr en sunkig båt och åker raka vägen ut till mitten av sjön. Frun säger då: ”Se alla dessa vackra stjärnor ...” Men scenen är uppenbart filmad mitt på dagen och solen är så stark att den ger skådisarna solbränna. Med andra ord var regissören enbart för lat för filma på natten och ljussätta ordentligt. Han hoppades att publiken inte skulle märka något. Det gjorde den.

En annan intressant scen är när sheriffen ska slåss med det enorma monstret. Det är vid ett gruvområde och han vet sedan tidigare att hans revolver inte gör någon skada. Han ser sig omkring efter något hjälpmedel. Han uppmärksammar snart de enorma gruvmaskinerna, den ena värre än den andra. Vissa av dem bär enorma borrkronor som lätt skulle pressa sig igenom monstret, andra har tuggande metalltänder och knivar, kors och tvärs, som skulle mala sönder allt som hamnade däri. Väljer han någon av dem? Nej, han satsar istället på en sliten, blekröd grävmaskin, så Byggare-Bob-liten att när han sätter sig i den hamnar hans knäskålar precis under hakan. Skopan kan lyftas ungefär tre decimeter från marken och hela maskinen ser ut att skaka sönder när han gör det. Det var ett bra val, tyckte han.

Minnesvärda citat: Denna film lyfte aldrig utan det blev endast nittio minuters långsamt krälande innan regissören kom i mål. För att tydligt illustrera hur fundamentalt tråkig denna film är så citeras istället vad som sades på redaktionen under en av de mer fartfyllda scenerna:

Daniel: ”Jävlar vilken stor kotte i bakgrunden!”

Omdöme: Det här var ju inte bra alls. Vi förstod redan från början att monstret inte hade några intentioner att bota cancer, tvärtom den dödade allt den kom i närheten av. Vi såg hur den tuggade i sig turister och fyllon. Trots detta handlade huvuddelen av filmen om hur alla spekulerade i vem eller vad det kan ha varit som dödat oskyldiga människor. Det enda sättet som filmen påverkade oss på var att den skakiga handkameran, som skulle föreställa monstrets point-of-view, gjorde oss åksjuka. Ett starkt plus i denna film är dock stop motion-tekniken som används för att ge liv åt monstret. En ädel konstart som tappat i och med digitala lösningar som allt som oftast är fulare (se exempelvis MegaPython vs Gatoroid som recenserades tidigare i denna blog). För att göra filmen ännu mer svårforcerad så får två lokala byfånar oförtjänt mycket plats i filmen. De står för ungefär hälften av allt som sägs i filmen och det mesta av det de säger är i stil med "Ååååh du är så dum!" samt "Det är skoj att vara full! Tjo!". Inte för att filmen har brist på kapabla skådespelare. Nej, de flesta är helt OK och en, han som spelar skurken med pistol, är så övertygande att vi tror att han innan filmen jobbade som just Skurk med Pistol. Varför de två byfånarna fått så mycket utrymme kan vi bara spekulera i. Kanske var de riskkapitalisterna som hostade upp kosingen till filminspelningen? Hur som helst; vi kan summera med att om du sett Hajen, skala då bort allt som är bra med den filmen, det som finns kvar är likvärdigt med The Crater Lake Monster.

Visste du att: Regissören William R Strombergs son, Robert Stromberg, är en Oscarsvinnande specialeffektsanimatör. Robert gjorde nog alla rätt i att aldrig lyssna på pappas råd.