Bland järnsvärd och träpinnar

Titel: La Guerra del Ferro (Ironmaster)

År: 1983

Land: Italien

Genre: Stenålder-/järnåldersaction

Publik: Daniel, Andreas, Martin

Handling: Filmen tar sin början i tidernas begynnelse, då mänskligheten lever under villkor som är långt ifrån de moderna bekvämligheterna som vi njuter av idag, som exempelvis fleecemössor, ICQ och Tomas Ledin. Nej, dessa smutsiga och slitna förfäder sitter oftast tysta, hukandes i sina stinkande papier-machégrottor till hem och äter sitt kött rått. De tvingas alltid vara på sin vakt. Ett oaktat misstag och den skoningslösa naturen sväljer dem med hull och hår.

Men i en av alla dessa stenåldersgrottor i papier-maché finns det en speciell stam. Ingen av medlemmarna i stammen vet det ännu, men de kommer att bidraga till att världen för alltid kommer att förändras. Vood, en mörkhårig och därför ond man, dödar den nuvarande stamledaren i hopp om att själv få axla rollen som ny chef. Men Ela, en blond och därför god man, bevittnar detta dråp. Han meddelar de övriga medlemmarna om vad som inträffat och alla håller med om att Vood måste fördrivas. Vood yppar några väl valda ord om hämnd och lägger sedan benen på ryggen. Samtidigt får en vulkan ett utbrott. Vood väljer då att springa in i vulkanen som sprutar eld och lava och säkert är flera tusen grader varm. Men han dör inte av skållning eller värmeskador, istället tassar han runt där inne en stund för att sedan snubbla över något hårt och glimrande som ligger begravt i den smälta stenen – järn! Järnbiten är turligt nog formad som ett svärd och passar perfekt i Voods hand. Han beger sig tillbaka till sin gamla stam. Väl där hötter Vood med näven och slår av några trästavar med svärdet. Det är tillräckligt för att övertyga stammens medlemmar om att Ela är den som ska fördrivas istället. Men Vood nöjer sig inte med att bli ny stamledare. Med hjälp av det nya materialet som kan krossa både ben, trä och sten så siktar han ännu högre. Varför inte ta över hela världen …?

Minnesvärda scener: Filmens hjälte är den väldefinierade Ela. Han tvingas ofta att fly mellan olika platser antingen jagad av Vood och hans gamla stam, eller av stora, håriga apor med små dinglande snoppar. Det som är intressant är att varje gång Ela förflyttar sig någonstans så tar han alltid vägen över en gräsplätt där det står bufflar och tuggar gräs. Det spelar ingen roll om han ska till kusten, en djup skog eller savannen. Alla vägar leder genom den lilla buffelhagen.

En annan scen som gjorde djupt intryck är den scen då Vood stormar en annan by för första gången. Regissören måste ha lagt all budget på inköp av leopardskinn åt statisterna eftersom ingen verkar vara riktigt införstådd med vad som händer i scenen. Den är slut efter någon minut och man får anta

att Vood gjorde byn till sin.

Minnesvärda citat:

Iza: ”I am of the tribe of wise Mogo. The daughter of Mogo.” (Ett namn som är ett ”n” från mongo är illa valt.)

Omdöme: Styrkan med denna film är den historiska infallsvinkeln. Regissören Umberto Lenzi gör sitt yttersta för att ge oss en så korrekt bild av hur det bör ha sett ut för cirka tjugotusen år sedan. Man kan ju inte veta någonting säkert när det kommer till historiska skeenden. Vi vet ju att det är vinnarna som skriver historien så allt är relativt. Vissa arkeloger skulle säkert ifrågasätta att filmen hoppar över viktiga milstenar som jordbruket eller uppfinnandet av hjulet samt bronsåldern som ska ha skett innan Vood tog klivit in i järnåldern, men vi väljer att ta till oss av denna sanning.

Filmen har även en väldigt viktig faktor som gör den till en säker vinnare och det är att den är inspelad under åttiotalet. Detta årtionde möjliggjorde fantastiska hårkreationer för samtliga involverade. Även om filmen är tänkt att utspela sig år 20'000 fkr så ser det mer ut som år 20'083 fkr.

Eftersom datoreffekter inte var ett alternativ under detta årtionde, öppnade man upp för andra innovativa tekniska lösningar. Exempelvis hur man får en mammut-hjord att se röra sig övertygande. I denna film valde Umberto Lenzi att i bakgrunden pressa ner några pälsklumpar på glasspinnar och sedan vicka på dem.

Men åttiotalet välsignade oss även med frånvaron av måttlighet och kritisk självgranskan. Det är bara fullt fräs framåt som gäller.

Visste du att: Inget som filmplaschen aviserar faktiskt inträffar, syns eller ens nämns i filmen.