Handling: The Master och en rymdhagga spelar rymdschack och utbyter hemmasnickrade Shakespeare-repliker av sämre kvalitet. Det helar mynnar ut i att the Master skickar en brokig skara rymdfarare på ett räddningsuppdrag. Det finns interna spänningar bland rymdfararna i form av en kärlekstriangel, en maktkamp, en traumatiserad rymdveteran och en stor man som är lite för besatt av sin kristallkaststjärnor. De når fram till planeten, kraschlandar på den och lokaliserar skeppet de vart utsända att hitta. Väl ombord på skeppet så bränner de alla lik de kan hitta. Det ges ingen direkt förklaring till detta, kanske är det en rymdtradition. Det finns en harig kille som dessvärre och oförklarligt lämnas ensam på det förlorade skeppet. Han går en ohygglig död till mötes. Många kommer att dela hans öde, särskilt när de når den märkliga pyramiden. Vad är det för en hemsk plats the Master har skickat dem till?
En filmblogg med bottenskrapet av hela världens samlade filmindustri. Vi rotar igenom grushögen efter den där guldklimpen som kanske finns någonstans bland all skit...i grushögen. Hur som helst: Vi tar skiten så du slipper se den!
söndag 6 mars 2011
The Master: Vad vill han?
Titel: Galaxy of Terror
År: 1981
Genre: Psykologisk Sci Fi
Publik: Andreas, Daniel
Minnesvärda scener: Det är mest dödsscenerna som plockar hem pokaler: En jättelikmask mosar ihjäl en kvinna efter att ha frätt bort hennes kläder. Ett sorts vindögt ödlemonster anfaller en annan i besättningen. Läbbiga tentakler klämmer ihjäl en tredje. Kanske är den mest gripande scenen när den stora mannen med kristallkaststjärnorna faller offer för sin egna kristallkaststjärna. Men som han så passligt sa innan detta: ”Live by the crystal – die by the crystal”. Ironiskt. En annan scen som fick oss att lyfta på ögonbrynen är när en man med mustasch kissar laserstrålar på en man som ser ut som ett glödande grillkol.
Omdöme: Den här filmen är jättetråkig. Den smyger fram i ett långsamt tempo och det psykologiska dramat kring rymdbesättningens öde är för det mesta helt obegripligt. Det kastas omkring en hel del allvarliga och hotfulla blickar genom filmen, men det slutar ofta där. Det enda som lyfter dessa drygt 90 minuter av velande är den mystiske kockens vana att vandra omkring i förkläde oavsett vad han gör på skeppet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar