Mördande tråkig

Titel: The Astral Factor

År: 1976

Land: USA

Genre: Skräck

Publik: Daniel, Johanna, Andreas

Handling: Två män är placerade mitt emot varandra i varsin fängelsecell någonstans i USA. Den ene av dem sitter inne anklagad för strypmord. Den andre sitter inne av oklar anledning, antagligen för att han är svart. Men att vara isolerad på en fyra kvadratmeter liten yta blir ju med tiden hemskt trist. Så strypmördaren, Roger, försöker lätta upp stämningen lite. Så hans kropp börjar plötsligt fräsa och blixtra, och för ett kort ögonblick tycks han vara helt försvunnen! Men det magiska tricket får helt fel effekt. Rogers fängelsekamrat blir provocerad och börjar vråla. Roger löser detta genom att på ett magiskt sätt få en madrass att nästan kväva sin fängelsekamrat. Polisen kommer, Roger blir osynlig, polisen öppnar celldörren och frågar efter Roger och vips! så har en strypmördare rymt! Och ni känner ju till det gamla uttrycket: ”En gång strypmördare, alltid strypmördare.” Roger är inget undantag. Resten av filmen handlar om hur Roger ger sig ut på ett hejdlöst tråkigt uppdrag att mörda alla blonda tjejer som påminner om hans mamma.

Minnesvärda scener: Varje scen då Roger är osynlig är intressant: Man får nämligen se honom ur en första personsvinkel när han smyger sig på sina ovetande kvinnor. Och tydligen är alla Rogers offer döva också eftersom de inte hörsammar vilken kraftig astma Roger tycks lida av. Det finns ingen hejd på andningen. Han låter som en deformerad skördetröska som, istället för att samla in korn, skördar ett helt fält av järnspett. Den andra och sista minnesvärda scenen utspelar sig på en teater. Det är generalrepetition inför någon ny pjäs. I denna scen händer något väldigt oväntat. Filmen går ifrån en död mans puls till att accelerera likt en raket! Och allt har vi att tacka en man: En liten demon som hoppar runt på scenen som en galning. Han sprätter runt som en nyfrälst med fräcka knäböjningar, armar som kastas åt alla håll och misslyckade kullerbyttor. Allt detta i en knubbig, röd och tajt dräkt. Perfektion! Dessvärre är denna scenen över lika snabbt som den startade och inom loppet av någon minut så är allt tillbaka till den gråa dassiga sörjan som smetar ner hela denna rulle.

Minnesvärda citat: Detektiven Charles Barretts (som ser ut som ett kärleksbarn mellan Johnny Cash och han ur lilla huset på prärien)reaktion när han ligger bakfull och tittar på stumfilm och blir plötsligt störd av nyheten om att han ska gripa en strypmördare:

”Balls!”

Omdöme: Dyngbagge, pungräv och sumpfågel är några exempel på djur i vår omgivning som trots deras lite tveksamma namn fyller en viktig funktion i naturens kretslopp. De piffar till mossan på stenarna och putsar kottar med mera. The Astral Factor hjälper inte till alls. Tvärtom. The Astral Factor är den där rostiga tunnan med ditmålad dödskalle som ligger halvt begraven i ett naturskyddsområde. Vi vet inte om det här var det absolut sämsta vi sett, men den är definitivt med i finalen och det är nog målfotot som avgör. Här har man skapat en film som är helt befriad från musik, färgtoner och rörelse. Det är en trött och omotiverad polis som har i uppgift att hitta en osynlig mördare. Han gör det genom att sitta på sin stol och klappa sin fåntratt till flickvän på rumpan. (Flickvännen bär för övrigt inte byxor en enda gång i filmen.) Man får inte ens se polisen full och tokig, istället få man se honom ständigt bakfull, något som gör honom ännu mer seg och trist.

Och polisens metoder att fånga in en osynlig mördare är allt annat än kreativ. De plockar på sig några gevär och står stilla. När en tjej mördas springer samtliga dit och skriker ”She´s dead!” Och när nästa tjej stryps rör sig klungan av poliser, solbrillor och fräcka tandpetare dit och upprepar samma mening. Kanske borde de istället anställa det lilla blonda yrvädet "Dennis the Menace" eller kanske buspojken ur ”Ensam hemma”. De skulle i alla fall hälla såpa på golvet, kanske spänna fast lite snubbeltråd i trappan eller åtminstone kasta en stinkbomb eller två.

”Fy farao!” som folket sa innan de klubbade ihjäl Tutankhamon på öppen gata, vilken soppa till film. Strypmördaren Roger kunde mer än att bara göra sig osynlig, eller att få madrasser att kväva svarta män. Roger kunde även få en och en halv timme att kännas som fjorton långa år. Vi på redaktionen var rungande överens om att vi gladeligen skulle äta en dåligt gräddat digerdödskaka med kolera-sås hellre än att tvingas genomlida detta kval till film igen. Filmen var så oengagerad att inte ens de som blev mördade verkade bry sig nämnvärt.

Visste du att: Den här filmen var så usel att det tog fem år efter att filmen var klar innan någon tog på sig att distribuera skiten. Då under namnet: The Invisible Strangler. Problemet var bara att det var samma innehåll som tidigare och ingen ville se den.