Hej vad det går!

Titel: Death Race 2000

År: 1975

Land: USA

Genre: SciFi/Action

Publik: Andreas, Daniel, Henrik, Johanna

Handling: Som alla vet är ju en dystopisk framtid en riktig party pooper. Och man lever i ett totalitärt samhälle, styrt av en cynisk och ondsint regim, så kan man inte räkna med allt för många färgglada ballonger på sina födelsedagskalas. I denna film är USA det landet. Året är 2000 och presidenten är ett riktig praktarsle som suger ut samhälle på alla resurser. Men för att hålla befolkningen på gott humör anordnar han biltävlingar tvärs genom landet där deltagarna får extrapoäng om de kör över oskyldiga. Men det presidenten inte vet är att en rebellrörelse har bildats, med syftet att störta honom, och få landet på rätt köl igen.

Minnesvärda scener: inför det första loppet ordnar de olika förarna med sina bilar. Alla bilar har sina egna stilar. Som exempel finns det en nazi-bil där föraren heter Matilda the Hun och kart läsaren är Herman the German. En annan deltagare kallar sig Frankenstein och är helt klädd i latex. Även den romerska sensationen Nero the Hero deltar osv. Det som sammanlänkar de alla är att de tar mycket plats och är högljudda. Varför, om man nu ska rikta så mycket uppmärksamhet mot bilförarna, sätter man då in en statist i bakgrunden med uppenbar lösmustach. Han stal ju hela showen.

Även Sylvester Stallone har en roll i denna film. Han spelar Machine Gun Joe Viterbo. Och eftersom han är en gangster måste han ju skjuta med sin kulspruta. Och första gången det inträffar, vilket är ganska omgående, kan man tydligt se födseln av vad som senare ska komma att bli Rambo. Ni vet, den där minen han har när han skjuter sönder vietnameser, ryssar, burmeser eller andra folkgrupper. Minen är karaktäristisk, han ser ut att få en stroke, med hängande läpp och halvslutna ögon.

Minnesvärda citat: Machine Gun Joe om sin nya navigatör: ”You know Myra, some people might think you´re cute. But me, I think you´re one very large baked potato.”

Omdöme: ”Tut tut! Här går det undan!” Kanske någon skulle säga om denna film. Någon annan kanske skulle utbrista ett: ”Härliga hästkrafter, vilket drag!” Men vi på redaktionen suckar bara. Den här rullen fullkomligt sprudlar av snabba bilar, kurviga brudar och nervkittlande jakter, ja motorerna vrålar, och eftersom filmen gjordes på 70-talet så är det rikligt med diskant som skjuter ut genom de stackars högtalarna på Filmiveckan-biografen. Men snabba bilar är ju skitråkigt. Så om du fyller nittio minuter med racing så får du lika många minuter med tristess. Att se damm bildas på en porslinsanka är mer fartfyllt.

Och det är även alltid jobbigt att se en film där skådisarna är för nöjda med sina prestationer. De visste att detta skulle bli en kult-rulle innan den var färdigproducerad. Och de här aktörerna är verkligen supernöjda med sina prestationer. Gud så nöjda de är. Om du tänker dig att du sätter revykungarna Stefan och Krister bakom ratten i en och en halv timme så får du en ganska bra bild av vad denna film kommer ge dig.

Som slutplädering vill vi höja ett varningens finger till er/dig läsaren: Ett tydligt tecken på att en film inte är bra är när de som egentligen ska titta på skärmen istället tävlar om vem som kan göra det mest trovärdiga prutt-ljudet med hjälp av hand och armhåla. Kort och gott: Den här filmen gjordes inte med Filmiveckan i åtanke.

Visste du att: Regissören Paul Bartel övertygade sina föräldrar att sälja sitt hem och ge honom pengarna så att han kunde göra en film om två finsmakande kannibaler som lurar swingers-par till sin lägenhet, överfaller och rånar dem för att sedan använda pengarna till att köpa en restaurang.

Varsågoda, hela filmen i HD: