Utomjordisk fruktsallad

Titel: 51

År: 2011

Land: USA

Genre: Sci-fi

Publik: Andreas, Daniel, Generalen

Handling: Det enorma trycket från folket tvingar tillslut amerikanska flygvapnet att ge med sig: Den mytomspunna flygbasen Area 51 ska öppna sina dörrar och låta världen ta del av det som gömmer sig därinnanför. Världspressen samlas...nästan. En reporter och en bloggerska dyker upp med var sin fotograf och det stora avslöjandet kan börja. Överste Martin är officeraren som ska visa runt pressuppbådet och genast visar han upp aliens, rymdskepp och laservapen... Jo, tjena - är du dum i huvudet eller?! Han har givetvis en stor cover-up-plan för att gjuta olja på vågorna och lura alla foliehattar en gång för alla! Reportrarna kommer ju inte få se några hemligheter, bara lite smågrejer som osynlighetsmanicker och fräcka automatkarbiner. Men då räknade inte den listige översten med att de faktiska rymdisarna som huseras på Area 51 skulle rymma. Rymdisarna har fräcka namn som Lady Death, Little Devil, Patient Zero samt den snälle J-Rod. Snart blir Area 51 till ett slakthus där folk dör hejvilt. Låter det spännande? Det var det också, dumhuve!

Minnesvärda scener: I filmens startskede så håller överste Martin en briefing innan reportrarna ska dyka upp. Detta sker cirka en minut innan reportrarna släpps in och det märks att det hela borde förberetts med lite mer framförhållning. Översten spottar fram order lite på känn och hans underordnade hoppar förståeligt omkring som yra höns. I en scen strax innan detta så visas överstens personliga ”nedräkning till pensionen”-klocka. Redaktionen suckade och ojade sig över att nu kommer det snackas ”åh nej jag som pensioneras snart” filmen igenom. Som tur är så körde filmteamet med en (i skitfilmssammanhang) gammal klassiker och slängde ut fler handling subplots än de kunde hantera. Puh! En annan festlig detalj är att de tydligen använder sig av lunchklockor i vaktombytena. Det ringer en hög signal som klart och tydligt deklarerar att nu är det fritt fram i några minuter för alla terrorister att anfalla för vi har fullt upp här.

Filmen är gjord med en begränsad budget och det gör att man använder ett gammalt småländskt knep att spara pengar: När rymdisen Patient Zero får dyka upp i sin första scen så visar det sig att han är en morpher det vill säga att han kan se ut som vem som helst. Så man behöver inte slösa pengar på monstersmink utan Patient Zero kan helt enkelt se ut som det senaste offret. Smart! Det finns en snäll alien i filmen som heter J-Rod. Han ser ut som ett ruttet äpple och låter som T-Pain. Han har även vissa telekenesiska förmågor. I en scen så slår han sig ner i en kontorsstol och, utan att röra några reglage, sänker den ett snäpp. Det vill säga att filmteamet la en medarbetare på golvet under stolen och, när J-Rod höjde sina händer lite mystiskt, så drog medarbetaren i spaken som sänker stolen. Man skapade alltså illusionen av att rymdvarelsen besatt förmågan att kontrollera föremål med blotta tankens kraft. Små medel gör ibland stort intryck.

Minnesvärda citat: En soldat chockas svårt av en hiss: ”Elevators just don't come up!”

Omdöme: Skådisar som antingen inte brydde sig alls eller brydde sig för mycket. Rymdvarelser som ser ut som glada passionsfrukter. Hörsnäckor som hela tiden används men inte syns i örat på någon. En sergeant som ser ut som Schassen i Knasen. Den här filmen har allt! Det är en skitfilm men den följer den gyllene regeln för att vara på rätt sida om träsket: Inte en död sekund. Det ska hända saker hela tiden. Det finns inte tid för långa panoreringar, eftertänksamma dialoger eller transportsträckor. In med aliens, kassa rolltolkningar och sönderhackade kroppsdelar som ser ut att vara gjorda av rökt skinka så ordnar sig allt. Dock blev vi på redaktionen lite fundersamma över de militära inslagen i filmen. Alla soldater vilade sin vapenkolv mot nyckelbenet. Det såg inte rätt ut så vi lät vår militärexpert ”Generalen” kolla på filmen:

”Ja, filmen tog mig med storm. När striderna drog igång fick den de första minuterna i Saving Private Ryan att blekna. Kamratanda, disciplin, styrka och den där lilla glimten i ögat man måste ha när man är i strid. Vad jag inte visste var att Flygvapnet kunde producera sådana kämpar. Halvägs in i filmen började jag att tycka synd om alla aliens eftersom det var uppenbart att de skulle bita i gräset till slut. For att citera menig Manning -de amerikanska soldaterna var så överlägsna precis som om de ”torterar myror med ett förstoringsglas". En bra film som jag gärna tycker de borde visa inom hemvärnet och i paintbollklubbar.”

Visste du att: Regissören till denna godbit heter Jason Connery och är son till Sean Connery, som ju spelade Zed i filmen Zardoz.

(vi hittade ingen trailer men det ordnade sig)