År:
1980
Land:
USA
Genre:
Rymdopera
Publik:
Daniel, Karl, Andreas
Handling:
På planeten Akir lever en
klase personer i frid och fröjd. De väver korgar och ler mot
varandra dagarna i ända. Allas kinder är äppelrosade. Här finns
inget ”jag”, endast ett kollektivt ”vi .” Varför tyrannen
Sador och hans mutanter vill åt denna planeten förblir oklart.
Kanske gillar han hampa, nakna fötter och bristande kroppshygien?
Men i vilket fall så glider hans rymdskepp genom atmosfären och
stannar inte förrän det befinner sig i huvudhöjd på de stackars
skrämda innevånarna. Tyrannen Sador slår då på sin externa
LCD-TV som finns monterad på undersidan av skeppet. Sedan levererar
han budskapet att befolkningen har några dagar på sig att ge upp
annars kommer han använda sin stora kanon som omvandlar deras planet
till en liten sol. Varför tyrannen ger dem flera dagar att överväga
alternativet, får man aldrig veta. Kanske är han nybliven tyrann
och ännu inte fått fason på tyrannrutinerna? Den unge Skywalker …
Fel, inte Skywalker. Den unge bondpojken, Shad, får i uppdrag att
söka i rymden efter legoknektar som kan tänka sig att hjälpa till
att besegra tyrannen Sador. Och det hela förvandlas till en
hissnande seg kamp mot tiden. Kommer Shad att hinna eller kommer
filmiveckan-redaktionen dö av ålder innan denna formidabla säck
med skit till film släpar sig över mållinjen?
Minnesvärda
scener: Stora delar av filmen handlar om hur Shad glider runt
mellan planeter och försöker värva krigare. Den första anhalten
blir en rymdstation. Där jobbar den vackra Nanelia och hennes
professor-pappa med att reparera androider. Eftersom rymdbasen inte
har några människor förutom de själva så blir han överlycklig
av Shads ankomst och erbjuder honom direkt att älska med hans
dotter. Och som om inte det vore nog så väljer professor-pappa (som
till stora delar består av metall) att öppna sin metalbröstkorg
och blotta alla sina organ för Shad. Kanske som en avväpnande gest.
Men trots att Shad nu kan se professorns mjälte, lever och kompletta
tarmsystem så vill han ända vänta och höra vad dottern vill. (Det
visar sig att hon vill, men inte efter första dejten ...)
Shads
rymdskepp var en uppenbarelse i sig när det presenterades i en
mäktig scen. Stolt lyfte det över Shads hemplanet och på
undersidan av skeppet hängde två gigantiska gyllene rymdpungkulor.
X-vingen kan slänga sig i väggen! Här kommer 2-Ballz! En annan fräck grej i samma anda: Rymdcowboyen är en rolig alkoholist (festlig typ av karaktär vi sett förr) och han dricker sprit hela tiden. Han har en fiffig anordning som han häller upp sin sprit med: ett bältesspänne som spriten flödar ut ur. Så det ser ut som att han pissar i ett glas som han sedan dricker ur. Ibland blir han på bjudar-humör: Då pissar han i glas åt sina vänner.
Shad
lyckas till slut skrapa ihop ett gäng rymdisar, bland annat ett gäng
vitklädda, överintellektuella varelser som delar på ett
medvetande, en uttråkad lönnmördare som bott i en grotta, en skön
rymdcowboy med en rejäl dos jävlaranamma och tupé, plus några
dvärgar, en stor ödla och en Xena-aktig valkyria-krigarprinsessa.
Tillsammans angriper de alla tyrannen på ett ytterst oinspirerat
sätt. Striden är jämn men en efter en stupar de nyfunna hjältarna.
Men ingen kan bara dö, utan alla ska ha ett långdraget farväl och
ett heroiskt avslut, gärna liggande i någons knä, viskande
visdomar eller också kraschande med sitt rymdskepp i en majestätisk
martyr-död.
Minnesvärda
citat: Sador hotar en av hjältarna med att hans torterare (som
frilansar som kirurg) är expert på att tortera folk men ändå
hålla dem vid liv. Hjälten svarar: ”It's good to have skills.”
Omdöme:
Redaktionen anade oråd redan i början av filmen när klockorna
i lokalen plötsligt stannade. Och sedan gick filmen utför
ordentligt i en måttligt oinspirerad backe hela vägen ner i
sunk-träsket. Ni förstår, problemen är många: De har gjort en
film som ska föreställa en skön blandning av Akira Kurosawas ”De
sju samurajerna” och ”Stjärnornas krig.” Det blir varken skönt
eller blandat, endast obekvämt och monotont. Och som inte det vore
nog så castar de Richard
Thomas. Denna skådis är filmens
motsvarigheten till klamydia; Man dör inte, men ingen vill drabbas
av det. Men vi drabbades och det var en nära två timmar segdragen
infektion av självgodhet och distanslöshet. Den här rullen bär på
varenda efterapad kliché man kan tänka sig: En nästan Harrison
Ford-karaktär, en nästan Luke Skywalker-karaktär, stumma
vitpudrade dvärgar, ointressanta rymdjakter i laglig hastighet,
Shads rymdskepp har till och med en robotröst (som HAL ur ”2001:
en rymdodyssé”), men för att ge det lite fart och flärd så
slänger den här robotrösten med lite fräcka meningar och har
rivig attityd. Det blir inte bra alls.
Kort
sagt: Den här filmen är lika spännande som en halvtom plastburk
med lingonsylt från Eldorado, placerad i ett vitt kylskåp från
sent 90-tal.
Man
åldras dåligt av den här filmen.
Visste
du att: Musiken är skriven av James Horner som vunnit två Oscars. Specialeffekterna är gjorda av James Cameron, även han ägare till en bunt Oscars. I båda fallen finns inte titeln Battle Beyond the Stars ingraverad på någon Oscar.
2 kommentarer:
Jag innehar ett sådant kylskåp...
Vi beklagar
Skicka en kommentar