År:
1982
Land:
Turkiet
Genre:
Rymdopera
Publik:
Professor Martin, Daniel, Charlemagne, Andreas
Handling:
Murat och Ali är två rymdpiloter som efter en fruktansvärd batalj
i rymden tvingas nödlanda på vad som verkar vara en obebodd
sandplanet. Det första problemet som dyker upp i deras huvuden är
inte hur fan de ska ta sig hem, utan vilken brist på kvinnor det
kommer vara framöver. I desperation gör Murat sin beryktade ”Wolf
Whistle”, ett vissling som alltid lockar fram kvinnor, men
resultatlöst. För säkerhets skull uppmanar Murat Ali att försöka
gå manligt utifall några döva kvinnor kanske gömmer sig i
bergsskrevor eller buskar. Denna jargong kör de ända in- och rakt
igenom kaklet med, med samma obevekliga entusiasm hela tiden.
Men
planeten är lång ifrån obebodd. De hinner inte spankulera fåtalet
meter innan en hord av skelett på hästar stormar dem. Hur otroligt
det än kan verka, är skeletten mycket feta, så deras avancemang
blir helt fel. De är så slöa att Ali och Murat enkelt kan rycka
spjuten ur deras knotiga (och knubbiga) händer och enkelt välta ner
dem i sanden.
Var
det allt!? Knappast! Saker och ting ska bli mer invecklat än så.
Stor-skurken i filmen har alltid haft ambitionen att ta över
jordklotet, men misslyckats gång på gång. Men han har en hemlig
plan att med hjälp av människohjärnor i sin arsenal nu slutligen
kunna krossa denna gröna och frodiga planet. Med sina lojala krigare
fångas hjältarna in och innan de vet ordet av befinner de sig på
en gladiator-arena. Hur ska nu detta sluta?
Minnesvärda
scener: Ali och Murat står nu
på en sandig plan omringad av röda, luddiga varelser,
metallkloss-monster och till synes mänskliga varelser. De är
förvirrade, det är mycket att ta in. Efter en stund får de
förklarat för sig av en skitful och fyrkantig robot med
saftblandare som hjälm att de är en del av ett gladiatorspel. Och
pang bom så drar allt igång. Och det måste vara universums sämst
organiserade gladiatorspel. Alla kastar sig över varandra och slåss
hejdlöst. Spjut flyger, män flyger, röda luddiga varelser flyger.
Ingen vinner. Mitt i allt detta blir den skitfula och fyrkantiga
roboten med saftblandare som hjälm så exalterad att han börjar
pressa sönder skallen på en unge ur publiken. Kanske var publiken
också gladiatorer? Ingen vet, antagligen inte roboten heller.
Gladiatorfighten gick såklart utmärkt, eftersom de turkiska
krigarna verkar vara bäst på allt de företar sig. Så efter lite
rundturer genom gångar i berget kommer de till slut till en höjd.
Då beslutar de sig för att gymnastisera. Och som de gymnastiserar!
De står och slår frenetiskt med öppna händer in i varenda
stenblock de kan hitta i öknen. PANG! PANG! PANG! om och om igen. De
klöser även i sand, kanske för att vässa fingrarna? Men
höjdpunkten är när Murat knyter fast enorma stenblock kring sina
ben och gör höga sparkar, till synes helt obehindrat, som om stenen
bara var av frigolit! Ingen uttrycklig förklaring ges till varför
de tycker att gympa står högst på agendan när Jorden är på väg
att bli till ett svart hål. Kanske är de helt enkelt måna om
vikten av en allmänt god fysik.
Minnesvärda
citat: I inledningen av filmen, som är en hejdlös stöld av
Star Wars-filmklipp ackompanjerat av Indiana
Jones och Flash
Gordon-musik berättar en voice over om vad som
föranlett det enorma rymdkriget. Och förklaringen tar aldrig slut,
det är mer infomation än bibeln.
Det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter i all evighet.
Och voice-overn berättar med en sådan entusiasm att han spottar ut
meningarna som en kulspruta. Men vi förstod i alla fall att Jorden
var tvungna att försvara sig mot ett rymdhot och att Jorden
skickade: ” … the two strongest Turk Warriors! … and some
earthlings.”
Omdöme:
Turkarna vet att leverera bra
film.
Så när vi kunde lägga fingrarna över något som i folkmun kallas
”Turkish Star Wars” så leviterade vi av förväntan i
biosals-stolarna. Och om snabbfilmade sparkar och slag är ens kopp
med té så kommer man inte bli besviken. Om man älskar Star Wars,
blir man inte heller besviken eftersom de stulit stora delar av
filmen och klistrat in i sin egen rulle. Om man aldrig tröttnar på
Indiana Jones signaturmelodi så träffar man helt rätt nu med. Det
är en enda loop av slagsmål där feta skelett, röda monster,
varulvar med glitterpiskor till klor och silverrobotar står i kö
för att få stryk av hjältarna gång på gång igen. Vi bör framhålla att slagsmålen är essensen i denna film och turkisk action från 70- och 80-talen har slagsmål som slår det mesta. Det viftas på på hejvilt och synnerligen okontrollerat. En
konstig grej är att allt som oftast när turkarna slåss kan man se
stora luddiga monster i bakgrunden som verkar dansa från sida till
sida. Detta gör alltså monstren samtidigt som deras stridskamrater
får avsparkade armar och krossade skallar.
Kvinnorna i filmen (2 st) har lika mycket djup som ett vitt A4-ark,
männen ungefär som en soppskål. Kvinnorna får mest sitta fint och
le lite blygt erotiskt. Men det verkar passa Ali och Murat alldeles
utmärkt. (Dock tar en av kvinnorna ett initiativ under filmens gång.
Inte bra. Men en trollkarl förvandlar henne till en äcklig spindel
så ordningen återställs relativt snabbt.)
Visste
du att: ”Turks in Space” heter uppföljaren från 2006.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar