tisdag 13 december 2011

70% robot, 30% människa, 100% Bad Ass




Titel: American cyborg
År: 1986
Land: Italien
Genre: SciFi
Publik: Daniel, Andreas, Johanna




Handling: I en inte allt för avlägsen framtid kommer allt att gå åt helvete. Miljön spolas ner i avloppet och ersätts av trånga bostadskomplex, arbetslöshet, skitiga gator och misstänksamma blickar. Den elake entreprenören Francis Turner stormyser såklart. Han drar in pengar genom detta och ser ingen anledning att saker och ting ska behöva förändras. Döm då av hans förvåning när en blind miljöprofessor plötsligt vill förändra världen till det bättre. Francis Turner gör sitt motdrag och skapar en cyborg som ska infiltrera organisationen och ta död på professorn. Hur går det då? Jo, han döper sin blåögda och ljushyade cyborg till Paco. Paco infiltrerar inte speciellt bra, utan stövlar helt enkelt in i lokalerna och eliminerar allt motstånd. Inte ens de utposterade poliserna med plastpulkor och stjärtlappar fasttejpade på sina uniformer klarar av att stoppa denna muskelbest som till 70% består av metall. Slutligen når Paco sitt mål och dundrar in i rummet där den rullstolsbundne professorn befinner sig. På grund av den märkliga vinkeln som scenen filmades ur så blir det oklart vad Paco gör med professorn. Vi tror att han sparkar honom på antingen smalbenet eller skrevet. I vilket fall som helst så överlever professorn det helkassa mordförsöket och istället tar en vild jakt på cyborgen vid.



Minnesvärda scener: Den här filmen är gjord under åttiotalet, och det märks. För att tydligt illustrera för publiken hur mycket framtid det är, används digitala armbandsur med inbyggd miniräknare flitigt genom hela filmen. I framtiden kommer tydligen plaströr att spela en viktig roll i infrastrukturen. De finns överallt, både på fasader och inne i husen. De sticker ut ur datorer, spränger sig genom väggar, krälar längs med tapeter, är klistrade under bardiskar, mellan stolar. Så även om bensin, rent vatten och elektricitet kommer att tryta så kan du i alla fall räkna med att plaströren inte kommer att svika. Datorernas roll i det framtida samhället lyfts också fram. Problemet blir bara att alla skådisar är inte helt bekväma med detta moderna verktyg. Vid ett tillfälle sitter en skådis och skriver frenetiskt på tangentbordet. Hon påstår sig få fram massor med nyttig info om var cyborgen Paco kan tänkas finnas. Problemet är bara att hennes datorskärm är avstängd under hela scenen.


Värt att nämna är den kvalitets-skala av prisjägare som presenteras genom filmen. Först har vi de vanliga killarna med hockeyfrilla och revolver. De är så klart inga problem för Paco som med lätthet pressar sönder deras skallar som om de vore övermogna tomater. Då ringer man in en ny kille som är fantastisk: han ser ut som en fet Rain Man i sin kaki-kostym, med en alldeles viljelös kropp och på tok för stela axlar. Hans klotrunda huvud pryds av lika klotrunda solglasögon och så har han självklart den där perfekta skäggstubben som man bara kunde få till under åttiotalet och en bit in i nittiotalet. Men han klarar inte heller av Paco så då tar man in ytterligare en kille. Han är från Europa och pratar med en jättekonstig dialekt, har mörka kläder och bakåtslick. Han är helt jävla känslokall. Men när inte det heller fungerar så har man inget annat val än att kasta in killarna med motorcykelhjälmar och laserpistoler.


Minnesvärda citat: Pacos äventyr slutar så klart inte med mordförsöket på miljöprofessorn, han hamnar i klammeri vart han än vänder sig. Ett gäng lastbilschaffisar får oförklarligt mycket plats i filmen. En av dem, Raul Morales, förlorar vid ett tillfälle i armbrytning mot cyborgen (en väldigt o-rafflande scen) och blir efter det besatt i sina försök att på något sätt ge igen. Rauls strävanden efter hämnd blir allt mer desperat. Lågvattenmärket blir då Raul tvingar en servitris att överlämna en toarulle på sin serveringsbricka. När Paco vecklar upp den står det skrivet med tusch: ”If you´re a man, prove it. Wipe your ass with this!”



Omdöme: Kameraåkningar skildrar en sönderfallen stad med uppspikade skyltar som säger ”You have no fututre.” och överallt kantas gatorna av högvis med utslagna människor. Det är så pass övertygande att vi på redaktionen misstänker att regissören Sergio Martino smygfilmat riktiga utslagna personer i krokar och vrår som han sedan smugit in i produktionen. Denna drastiska slutsats kan vi göra eftersom det senare kommer att visa sig att det endast är de hemlösa som klarar av att agera framför kameran och således kan de inte ha tagit Sergios fruktansvärda regi-anvisningar som annars starkt präglar denna rulle.

Hjälten tillika Cyborgen Paco är så tuff att knäna låser sig på honom och gör honom till en vandrande pinne. Men han är inte den enda, filmen präglas av vandrande pinnar både högt och lågt, precis som en finfin postapokalyptisk film ska.



De har ordagrant lagt den största delen av sin budget på just krutet. Här finns pumphagel, så stora att man kan flytta in i dem, supersmattrande kulsprutor och laserbazookas. Och lägger man mycket slantar på en sak, måste man ibland skära ner på något annat. Det märks tydligt vad de har skurit bort i denna film, och det är logik och narrativ. Regissören öppnar istället locket och häller ner:


  • Globala uppror (som bara nämns i förbigående)

  • En deckar-twist med en mycket övertygande Leif GW Persson i huvudrollen

  • feta Wrestlare

  • Tuttar

  • Ett gäng supercoola lönnmördare

  • En kärlekshistoria

  • Flertalet armbrytningar

  • Lastbilschaufförer som härjar runt likt Björnligan.

Sedan startar regissören mixern och håller tummarna på att det blir bra, men det smakar mest krut i alla fall.



Visste du att: En av skådisarna, Claudio Cassinelli, dog i en helikopterkrasch under inspelningen. Inte helt oväntat med tanke på idiotflygningarna som skildras i filmen. Noterbart att Film i Veckan nu har registrerat tre fall av dödsolyckor där helikoptrar varit inblandade.



Inga kommentarer: