Handling: Fabrik. Natt. Svartklädda, sammanbitna ansikten. Bultsax. Klipp. Klipp. De är inne. Ett par meter därifrån står detonatorn, redo att användas. De trycker ner knappen och explosionen blir enorm. I flera sekunder, ja kanske minuter får vi se hur delar av gruvanläggningen flyger i luften. Det finns inte en vinkel i världen som explosionen inte skildras ifrån. Det var olidligt spännande och filmiveckan-redaktionens förväntningar steg som hög feber! Så proffsiga de är! Men efter att de balanserat på stålbalkar, tassat runt i skuggor, kastat en oändlig mängd vaksamma blickar omkring sig och glidit runt på stålvajrar högt upp i luften under typ tjugo minuters tid, så blir det allt mindre häpnadsväckande. När de till slut når ett bankvalv och under tystnad vrider vredet: klick, klick, klick, så skiter, skiter, skiter filmiveckan-redaktionen i vad för skatter som döljer sig bakom ståldörren.
Men vad har det här med den utlovade killerfishen att göra, undrar ni. Det undrade vi med. Först mycket långt senare lyckades regissören snubbla över den röda tråden igen. De svartklädda inbrottstjuvarna stal nämligen en hög med ädelstenar som de la i en påse. De behövde ett gömställe för bytet och kastade ner det i en sjö full av pirayor. Det skulle senare visa sig vara en dålig idé.
Minnesvärda scener: Det tog sin tid innan pirayorna väl fick sina små fiskarslen ur vagnen och angrep någon. Det var först när en av inbrottstjuvarna från juvelkuppen skulle dyka ner och plocka upp bytet på botten som fiskarna gnuggade sanden ur ögonen och slog till. Men det var sättet det skildrades på som gör att detta blev en minnesvärd scen. Killen hoppar ner i vattnet och kort därefter ser det ut som om någon kastar en näve grus på honom, det skvätter nämligen till i vattenytan. Sedan börjar han sprattla och skrika. Slutligen tar han ett litet andetag och dyker ner under ytan. Det var det. Han dog.
Minnesvärda citat: En man blir förhörd om hur hans bror kunde dött i sjön. Han skakar på huvudet och ser rådvill ut: ”He had all the equipment ...”, säger han slutligen. (Den utrustning som brorsan bar med sig ner i sjön då han blev uppkäkad var en snorkel och jeansshorts.)
Omdöme: Den här filmen är fullsmockad med få bra saker. Och för att kompensera det radar vi därför upp saker som inte var bra:
Det finns en tokrolig homosexuell fotograf som inte är tokrolig.
Pirayorna smaskar irriterande när de äter människor.
Du hittar bättre specialeffekter i Rustas reahylla än i denna film.
Person efter person fortsätter att hoppa ner i vattnet trots att det finns tiotusen pirayor däri.
Helikoptrarna både flyger, liknar och låter som leksakshelikoptrar.
Det är en oproportionerligt mängd självgoda leenden per minut.
Båten (som senare sjunker ute i piraya-sjön) har en sjösjuk kapten.
DVD-fodralet utlovade ”århundradets juvelkupp”, men det blev uppenbart för oss att distributören av filmen glömde att skjuta in ordet ”tråkigaste” i den meningen. Regissören, lyckades med konststycket att döda all spänning i en film som innehåller pirayor, pistoler, bomber och även en kraftfull storm som susar in i över 180 km/h. Detta var meningslös sörja. Och om man ändå ska skriva in en massa sexistiskt dravel i en film så tycker vi att man åtminstone ska säga det rakt ut, istället för att som nu låta skådisarna formulera sig i kluriga meningar med dolda undertoner. Säg tutte om du menar tutte.
Visste du att: Regissören, Antonio Marghereti, sägs ha dött i en hjärtattack i närheten av Rom år 2002. Men kanske dog han under ett nattligt dopp i en sjö … I fel sjö ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar