PJOOONG!

Titel: The Alpha incident

År: 1978

Land: USA

Genre: Thriller

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Två forskare pysslar i ett laboratorium. Men vad är det de knåpar med? Är det en ny ansiktscreme som ska ut i i Åhléns varuhyllor innan påsk? Nix. Håller de kanske på med att hitta ett botemedel mot hunger? Nej, du! De tar forskningen ett steg längre och ska lansera en helt ny grej, nämligen ett rymdvirus som gör att i samma ögonblick du somnar, kommer hjärnan att bubbla över och pressas ut ur ögon och öron. De hoppas att det ska bli en storsäljare i den amerikanska armén. När nu dessa sex flaskor med död och förintelse ska fraktas med tåg till mottagaren, tar man inga risker utan anlitar ett rastlöst, mumlande fyllo samt en trött biokemist att vakta leveransen. Och för att verkligen vara på den säkra sidan så hänger man på ett ASSA-hänglås, av den typen som används på badhus, på den sköra trälådan som omsluter de livsfarliga flaskorna medd virus. Dessvärre dröjer det inte många minuter innan den trötta biokemisten somnar. Strax där efter blir fyllot rastlöst och pillar upp trälådan. Dessvärre tappar han en av flaskorna och skär sig på glaset. Fyllot inser att han sitter i skiten, men lyckas dölja sitt misstag tills de når en mellanstation vid namn Moose Point. Där jobbar en charmig mansgris, en bekräftelsesökande ung kvinna och ett tystlåtet pervo. De ska hjälpa till att omlasta. Men när biokemisten upptäcker att leveransen har kontaminerat tåget så sätter han alla i karantän och ringer USA:s högkvarter. De beordras att vänta tills forskarna tar fram ett vaccin mot viruset. Så nu gäller det bara att hålla sig vaken tills hjälpen kommer. Och kom ihåg att om du somnar så dör du … (Och för att tydligt illustrera för publiken när spänningsmomenten är, så läggs det på PJOOONG-ljud i tid och otid.) Armén hjälper till: Det skickas förnödenheter via helikopter till de utsatta stackarna i stationen. De får all mat och amfetamin de kan tänkas behöva. Men räcker amfetamin till för att roa en charmig mansgris?

Minnesvärda scener: I inledningen av filmen får vi möta två kemister som samtalar iförda skyddsmasker. Den ena tar av sig sin mask och fram rusar ett gigantiskt skägg som varit dolt bakom masken. Det måste krävts femton starka män att kränka på den där masken och pressa in skägget bakom den.

Efter nyheten om karantänen så dröjer det inte många minuter innan den klaustrofobiska paniken infinner sig på den lilla isolerade tågstationen. Ingen vet ju hur länge de är satta i karantän eller om det ens finns ett botemedel mot det ondsinta viruset. PJOOONG! Den charmiga mansgrisen Jack får nog och beslutar sig för att dra. Han haltar iväg genom ytterdörren och springer raka vägen mot … inte en sportbil … inte en racermotorcykel …. utan ett oljigt, gult, gammalt, trött enmanslok med tvåtaktsmotor. Jack böjer sin stela rygg in i hytten och börjar dra i långa spakar och trycka på skitiga knappar. Efter ungefär hundra år hostar loket slutligen till och börjar sakta rulla iväg. Biokemisten som ansvarar för att alla ska stanna kvar i karantänen reagerar på Jacks frånvaro och tar upp jakten. PJOOONG! Och trots att Charmige Jacks flyktfordon nått sin topphastighet på 3km/h så joggar biokemisten med relativ lätthet ikapp och plockar fram sin revolver (Fakta: Revolver var standardutrustning hos biokemister under 70-talet, något som dessvärre klingat av med åren.) och skjuter Jack i armen. Dramat avvärjt. (Inget PJOOONG.)

Biokemisten lämnar regelbundet rapporter till USA:s högkvarter om läget på tågstationen. Det är en general som sköter sambandet, en ganska sorglig general. Han vistas i ett dåligt upplyst kontor. Stolen han sitter i är för låg för bordet. Men för att han ska få känna sig viktig så har någon ställt in tre röda telefoner, men bara en av dem verkar fungera. De har även hängt upp två stora klockor på väggen bakom honom, men de visar samma tid. Han får också bära sina fyra medaljer på uniformen, men det finns ingen annan där än han att betrakta dem. Så han fördriver tiden med att flytta runt lite trägubbar på en världskarta som dessvärre saknar kontinenten Australien. PJOOONG!

Minnesvärda citat: Stämningen på tågstationen är minst sagt usel. Porrtidningarna och pokern blir snabbt uttjatat. Men de får ju inte somna PJOOONG! så vad ska de ta sig till? Charmige Jack, som imponerande fort har återhämtat sig från sin skottskada, hittar en flaska sprit och uppmanar det trötta sällskapet att delta i ett fylleslag. Biokemisten tycker det är oansvarigt och säger:

”That´s not a good idea. Stick with the amphetamine!”

Omdöme: När eftertexterna brusade fram på redaktionens bioduk så visste vi inte vad vi skulle tycka. Vi försökte bena ut vad vi precis hade sett: Medelåldern bland skådisarna landade på runt fyrahundra år. Filmkvaliteten var som om man hällt frätande syra på en VHS-kassett matat den till en Rottweiler, plockat ut filmen ur avföringen, tvättat av den i radioaktivt vatten och sedan låtit filmen torka i en masugn innan man distribuerade den. Tempot var lika snabbt som det skitiga, gula loket. PJOOONG! Men trots det så är det faktiskt en uppriktigt spännande historia, där ett gäng udda personer måste hålla sig vakna i en isolerad miljö utan någon vetskap om när eller om hjälpen ens kommer. Det dyker upp flera oväntade vändningar och slutet är inget mindre än briljant. Inte illa med tanke på att regissören, Bill Rebanes förra rulle som vi recenserade The Capture of Bigfoot var en riktig 10-poängare på stink-listan.

Visste du att: Hela denna film finns att se på Youtube. Länk bifogas nedan:

Dr Gulk. Han är go' han.

Titel: Supersonic Man

År: 1979

Land: Spanien

Genre: Superhjältefilm

Publik: Andreas, Daniel

Handling: Spanien, 1978: ”Ay caramba! Den där Superman var en riktig höjdarrulle! Una cerveza por favor! Jättebra film, verkligen! Muchos gracias! Vad sägs om att vi grabbar slänger ihop en egen Superman? Ay ay ay, tequila! Vi härmar allt men gör det lite kackigare! Arriba! Vi kallar filmer Supersonic man! Alla kommer att se den! Vi kommer skratta hela vägen till banken! Feliz navidad!”

1979 kom så Supersonic Man ut. Filmer handlar om en en välbyggd rymdvarelse som skickas till gjorden för att rädda den från den onde Lex Lu...jag menar Dr Gulk. Supersonic Man förklär sig till en vanlig välansad privatdetektiv för att ibland förvandlas till den oövervinnlige Supersonic Man när det behövs. Och eftersom Dr Gulk och hans hejdukar plus långsamma robot härjar omkring så behövs Supersonic Man allt som oftast. Dr Gulk jobbar på en dödsstråle som han ska använda till att pressa jordens regeringar på pengar med. Men han har ett litet problem: Han har ingen att snacka med om saken. Så han kidnappar professor Morgan för att kunna diskutera filosofi och världserövring med. Morgan's dotter blir bestört och detta upptäcker Supersonic Mans privatdetektiv-alias som vesslar sig in i situationen. Som bonus får hon Supersonic Man på köpet! En serie spännande händelser följer, eller spännande och spännande. Man får ju reda på att Supersonic Man är oövervinnerlig så det blir aldrig riktigt spännande. Men det är ganska färgglatt i alla fall.

Minnesvärda scener: Dr Gulk använder sg av en robot för att genomföra sina mer farliga uppdrag som att öppna dörrar medelst skärbrännare eller så. Roboten påminner om någon vi sett tidigare i denna blogg. Lika snabb och lika dödlig. Tills den oövervinnerliga Supersonic Man slår till. Då tar det ju tvärstopp förstås. Varje gång Supersonic Man ska ut och flyga så tar han genvägen förbi New York. Alla flygscener är skapade med New York som bakgrund och kanske kostade detta multo dinero så producenten såg till att utnyttja detta till max. Dessutom, när superhjälten flyger så gör han en bestämd serie rörelser: Fram med ena näven. Och så tillbaks. Fram med andra näven. Och så tilllbaks. Fram med båda nävarna. Och så tillbaks. Starta om från början. Denna sekvens fick man rikligt av i filmen eftersom hela introt i filmen visade Supersonic Man flygandes genom rymden i cirka tre minuter flyttandes sina nävar fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Dr Gulks hantlangare lyckas flera gånger tillfångata Supersonic Man när han är i sin mänskliga form. Dock faller allt på deras oförklariga brist på kunskap i att knyta knutar. Varje gång lyckas privatdetektiven slingra sig ut ut knutarna genom att bara dra händerna ut ur repen. Om Dr Gulk lagt mer pengar på knopkurser för sina anställda hade vi alla varit i Gulks våld nu.

Minnesvärda citat:

I en scen tvingar Supersonic Man en bil av vägen genom att ställa ner en ångvält mitt i vägen. Bilen rullar så sakteliga ner för en mjuk grässlänt och helt omotiverat skriker en av skurkarna i bilen: ”The breaks! The breaks! She's out of control! Aaaaaah!” Sen exploderar bilen.

Omdöme: Inte så dumt alls. Filmen har en massa hålligång med kackiga specialeffekter som kryddar till det hela. Men dessvärre så tog regissören på sig prettohatten ibland. Storskurken Dr Gulk skulle prompt diskutera ondska kontra godhet med sin samtalspartner Morgan i tid och otid – filmen riskerade stundtals att hamna i Ator 2-fällan. Som tur är så hann det aldrig blir riktigt så illa. Men så bytte regissören hatt igen och denna gång blev det en sån där tokig keps med händer som slår ihop om man drar i ett snöre. Ett fyllo med en hund fungerar som comic relief och kommer med träffsäkra underfundigheter som att rapa, att ramla samt göra inbrott i bilar för att komma åt sprit. Esta un loco missbrukare! Det blir inte roligt alls. Men bortsätt från dessa skavanker så är Supersonic Man som film en riktigt festlig efterbliven kusin till Superman.

Visste du att: Supersonic Man kan förvandla pistoler till bananer. Det kan inte Stålmannen i alla fall.

Mera stora fötter

Titel: Creature from the black lake

År: 1976

Land: USA

Genre: Skräck

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Två unga och ambitiösa studenter (Den ena ser ut som en smutsig alv, den andre som en inavlad hob) från ett universitet i Chicago har tagit på sig till Louisiana för att hitta bevis på att Bigfoot existerar. De beslutar sig för att besöka den lilla staden, som ligget i närheten av skogen, för att ställa lite frågor. Men ingen där vill kännas vid något monster. Studenternas närvaro verkar mest besvära dem, stressa dem. Vad är det som försiggår egentligen? Vad är det de inte vill att studenterna ska få veta? Men så springer de in i Grandpaw Bridges som råkar nämna att han sett en tre meter hårig man i en dunge. Studenterna blir eld och lågor och försöker pressa honom på mer information, men han yppar inte ett ord. Nej! Aldrig! Glöm det! Jag säger inget! Stämningen mellan dem blir allt mer spänd och hätsk. Gubben kniper som en mussla. Men så plockar studenterna fram 25 dollar och viftar framför gubbens ansikte. Hepphepp så snurrar Grandpaw helt om och berättar allt han kan om Bigfoots. Ja, gubben blir så glad för sina 25 dollar att han bjuder in studenterna till deras hem, ger dem mat, sjunger sånger för dem, spelar gitarr och drar tokiga vitsar. De där växelpengarna gjorde verkligen hela skillnaden. Dagen efter slår ungdomarna upp sina tält i skogen, glada som på en lönedag. Men vad de inte vet är att Bigfooten redan sett dem och kommer strax att gå till attack ...

Minnesvärda scener: Eftersom de ljussatt filmen så uselt att man knappt monstret är det svårt att häckla dess utseende, men däremot så hör man honom och det är nog så underhållande. När han smyger omkring i buskarna stånkar han som om han drabbats av akut astmaanfall, och den som inte hör honom komma stampande med sina hundra meter långa fotsulor och rosslande hals är redan död.

Den ena av de två studenterna är fruktansvärt irriterande. Han fyller rollen som en comic relief. Vi har aldrig förstått meningen med en sådan karaktärstyp i film, men misstänker att man kastar in såna för att man helt enkelt inte vågar ta genren på allvar. Men om man nu ska kasta in en tokrolig karaktär som ska fylla en tokrolig roll så vore det väl en fördel om han är tokrolig. Det är han inte. Han är bara ful och äcklig. Och så ser han förkyld ut. I scen efter scen finns han där med sitt osäkra leende och krokiga rygg. Så gissa hur glada vi blev när Bigfooten slutligen la sina vassa vantar kring hans strupe. Nu kommer det att stänka köttfärs på trädstammarna, skrek vi från soffan och applåderade vilt. Men av alla människor som detta monster lemlästat så blir det den lilla rödhåriga muppen som överlever.

Minnesvärda citat: Den äckliga lilla rödhåriga komikern är inte bara hysterisk icke-underhållande, utan tydligen också ett charmtroll. Damerna flockas kring honom. I en scen så har flickor åkt bil ut i vildmarken för att leta rätt på honom i sitt tält. När de väl hittat fram så säger han till en av dem och yppar orden: ”Now when we´re out here with mother nature, do you want to do what comes natural …?”

Sedan ler han med sina pissgula tänder och de börjar hångla. Läckert.

Omdöme: Detta är inte första gången vi skriver om ungdomar som ger sig ut i den amerikanska ödemarken i jakt på en Bigfoot att fotografera eller i bästa fall fånga. Med tanke på hur många expeditioner som verkar ha gett sig av i detta ändamål så kan ödemarken omöjligt vara öde längre. Det borde finnas lik, sönderrivna tält och Bigfoot-avtryck bland de flesta buskar och snår i den skogen. Och ja, Filmiveckan-redaktionen har ofta skrivit recensioner om Bigfoots. Det har varit en flitig debatt på både mIRC- och icq-chatten om varför vi tycks ha en sådan pervers fascination kring dessa monster. Svaret är enkelt: De är stora, morrar konstigt och eftersom filmerna vi ser ofta prioriterat andra saker än budget i sina produktioner, så är monsterna oftast fruktansvärt dåligt sminkade. Och denna film är inget undantag. Men regissören tycks i alla fall vara medveten om detta och tack vare att producenterna inte lagt en endaste sketen dollar på glödlampor så ser man i stort sett ingenting varje gång det börjar skymma och Bigfooten dyker upp. Så han kan tassa runt relativt obehindrat i mörkret och bitvis blir det nästan lite läskigt, en känsla som redaktionen aldrig tidigare upplevt under sitt filmtittande.

Visste du att: En av filmens kreatörer heter Roger Pancake.

70% robot, 30% människa, 100% Bad Ass

Titel: American cyborg

År: 1986

Land: Italien

Genre: SciFi

Publik: Daniel, Andreas, Johanna

Handling: I en inte allt för avlägsen framtid kommer allt att gå åt helvete. Miljön spolas ner i avloppet och ersätts av trånga bostadskomplex, arbetslöshet, skitiga gator och misstänksamma blickar. Den elake entreprenören Francis Turner stormyser såklart. Han drar in pengar genom detta och ser ingen anledning att saker och ting ska behöva förändras. Döm då av hans förvåning när en blind miljöprofessor plötsligt vill förändra världen till det bättre. Francis Turner gör sitt motdrag och skapar en cyborg som ska infiltrera organisationen och ta död på professorn. Hur går det då? Jo, han döper sin blåögda och ljushyade cyborg till Paco. Paco infiltrerar inte speciellt bra, utan stövlar helt enkelt in i lokalerna och eliminerar allt motstånd. Inte ens de utposterade poliserna med plastpulkor och stjärtlappar fasttejpade på sina uniformer klarar av att stoppa denna muskelbest som till 70% består av metall. Slutligen når Paco sitt mål och dundrar in i rummet där den rullstolsbundne professorn befinner sig. På grund av den märkliga vinkeln som scenen filmades ur så blir det oklart vad Paco gör med professorn. Vi tror att han sparkar honom på antingen smalbenet eller skrevet. I vilket fall som helst så överlever professorn det helkassa mordförsöket och istället tar en vild jakt på cyborgen vid.

Minnesvärda scener: Den här filmen är gjord under åttiotalet, och det märks. För att tydligt illustrera för publiken hur mycket framtid det är, används digitala armbandsur med inbyggd miniräknare flitigt genom hela filmen. I framtiden kommer tydligen plaströr att spela en viktig roll i infrastrukturen. De finns överallt, både på fasader och inne i husen. De sticker ut ur datorer, spränger sig genom väggar, krälar längs med tapeter, är klistrade under bardiskar, mellan stolar. Så även om bensin, rent vatten och elektricitet kommer att tryta så kan du i alla fall räkna med att plaströren inte kommer att svika. Datorernas roll i det framtida samhället lyfts också fram. Problemet blir bara att alla skådisar är inte helt bekväma med detta moderna verktyg. Vid ett tillfälle sitter en skådis och skriver frenetiskt på tangentbordet. Hon påstår sig få fram massor med nyttig info om var cyborgen Paco kan tänkas finnas. Problemet är bara att hennes datorskärm är avstängd under hela scenen.

Värt att nämna är den kvalitets-skala av prisjägare som presenteras genom filmen. Först har vi de vanliga killarna med hockeyfrilla och revolver. De är så klart inga problem för Paco som med lätthet pressar sönder deras skallar som om de vore övermogna tomater. Då ringer man in en ny kille som är fantastisk: han ser ut som en fet Rain Man i sin kaki-kostym, med en alldeles viljelös kropp och på tok för stela axlar. Hans klotrunda huvud pryds av lika klotrunda solglasögon och så har han självklart den där perfekta skäggstubben som man bara kunde få till under åttiotalet och en bit in i nittiotalet. Men han klarar inte heller av Paco så då tar man in ytterligare en kille. Han är från Europa och pratar med en jättekonstig dialekt, har mörka kläder och bakåtslick. Han är helt jävla känslokall. Men när inte det heller fungerar så har man inget annat val än att kasta in killarna med motorcykelhjälmar och laserpistoler.

Minnesvärda citat: Pacos äventyr slutar så klart inte med mordförsöket på miljöprofessorn, han hamnar i klammeri vart han än vänder sig. Ett gäng lastbilschaffisar får oförklarligt mycket plats i filmen. En av dem, Raul Morales, förlorar vid ett tillfälle i armbrytning mot cyborgen (en väldigt o-rafflande scen) och blir efter det besatt i sina försök att på något sätt ge igen. Rauls strävanden efter hämnd blir allt mer desperat. Lågvattenmärket blir då Raul tvingar en servitris att överlämna en toarulle på sin serveringsbricka. När Paco vecklar upp den står det skrivet med tusch: ”If you´re a man, prove it. Wipe your ass with this!”

Omdöme: Kameraåkningar skildrar en sönderfallen stad med uppspikade skyltar som säger ”You have no fututre.” och överallt kantas gatorna av högvis med utslagna människor. Det är så pass övertygande att vi på redaktionen misstänker att regissören Sergio Martino smygfilmat riktiga utslagna personer i krokar och vrår som han sedan smugit in i produktionen. Denna drastiska slutsats kan vi göra eftersom det senare kommer att visa sig att det endast är de hemlösa som klarar av att agera framför kameran och således kan de inte ha tagit Sergios fruktansvärda regi-anvisningar som annars starkt präglar denna rulle.

Hjälten tillika Cyborgen Paco är så tuff att knäna låser sig på honom och gör honom till en vandrande pinne. Men han är inte den enda, filmen präglas av vandrande pinnar både högt och lågt, precis som en finfin postapokalyptisk film ska.

De har ordagrant lagt den största delen av sin budget på just krutet. Här finns pumphagel, så stora att man kan flytta in i dem, supersmattrande kulsprutor och laserbazookas. Och lägger man mycket slantar på en sak, måste man ibland skära ner på något annat. Det märks tydligt vad de har skurit bort i denna film, och det är logik och narrativ. Regissören öppnar istället locket och häller ner:

• Globala uppror (som bara nämns i förbigående)

• En deckar-twist med en mycket övertygande Leif GW Persson i huvudrollen

• feta Wrestlare

• Tuttar

• Ett gäng supercoola lönnmördare

• En kärlekshistoria

• Flertalet armbrytningar

• Lastbilschaufförer som härjar runt likt Björnligan.

Sedan startar regissören mixern och håller tummarna på att det blir bra, men det smakar mest krut i alla fall.

Visste du att: En av skådisarna, Claudio Cassinelli, dog i en helikopterkrasch under inspelningen. Inte helt oväntat med tanke på idiotflygningarna som skildras i filmen. Noterbart att Film i Veckan nu har registrerat tre fall av dödsolyckor där helikoptrar varit inblandade.