söndag 26 april 2020

Den Förskräcklige Snö... varulven?


Titel: The Werewolf and the Yeti

År: 1975
Land: Spanien
Genre: Telenovela del Monstro!
Publik: Daniel, Rita






Handling: En grupp vetenskapsmän och deras kaffeflickor åker till Tibet, eller Nepal (oklart vilket) för att en gång för alla reda ut det här med Den Förskräcklige Snömannen också känd som Yetin. Det går snabbt åt helvete. En av medlemmarna, hjälten Waldemar, beger sig ut för att spana lite på egen hand. Det slutade med att han förirrade sig in i en helig tempelgrotta, blir först förförd och sedan biten av en sassy men mystisk varlulvskvinna. Waldemar blir således förvandlad till en varulvsman. Denna varulvsman är för övrigt snitsigt klädd i svart sidenskjorta och snygga svarta kostymbyxor. Han kör även en skön backslick och har den sötaste lilla voff voff-nosen i hela Himalaya. Som om allt detta inte vore nog så härjar ett hiskeligt gäng tibetanska/nepalesiska banditer i bergen. Under tiden som allt detta händer så är den stora frågan: Var fan är Yetin??



Minnesvärda scener: När expeditionen håller på att samla ihop sitt crew så går de ner i en opiumhåla och övertygar en något suddig lirare att han borde hänga på. ”Vad är det här för en skicklig bergspecialist” undrades bland publiken. Han spenderade ungefär tre minuter i bergen innan han nojjade loss i ett frispel och löpte iväg ner för en slänt för att aldrig ses igen. Vem kunde tro att en drogmissbrukare kunde vara så opålitlig?



När expeditionen blir tillfångnatagna av banditkungen Sekkar Khan så uppmärksammas vad som motiverar honom: Han verkar lida av jobbig rygg-acne och den enda lösningen som hans trollpacka kommit på är att skala rygghuden av unga kvinnor för att lägga den på stackars Sekkars rygg. I Sekkars palats råder för övrigt en strikt Kalle Anka-policy för alla kvinnor: Kläder på underkroppen är ett big no no.



Ljudeffekterna kräver också lite uppmärksamhet. De verkas ha gjorts av en person med en risig mikrofon som, när vinden ljuder, blåser lite mystiskt i micken. När varulven ylar så tar ljudteknikern i från tårna och kanaliserar fram sin inre ledsna dvärgpudel.



Minnesvärda citat: Enligt en mystisk sassy buddhist-varulskvinna så kommer Waldemar att bli: ”A good companion and a powerful lover.” Men oj så fel hon fick! Han var den sämsta kompanjonen för han stack ner hela bunten med en vass pinne.



Omdöme: Redan efter 5 sekunder så blir det full frontal Yeti! Den slaktar en hel expedition med spanjacker! Redaktionen jublar! Den ser ut som en tonårig Chewbacca med skabb. Publiken kastar popcorn omkring sig och gör kullebyttor av glädje! Sen dröjer det hela jäkla filmen innan Yetin poppar upp och kramas/slåss med varulven de sista två minuterna. Yetis/Bigfoots är tillsammans med barbarer och ninjor grundpelarna för hela den här bloggen: Att locka med stora håriga fötter för att sedan bli serverad en varulv (vars fötter visserligen är håriga, men ack så små) är skandalöst. Tur för regissören señor Iglesias Bonns att filmen trots detta är en riktig fullpoängare! Full fart hela tiden och halvkass produktion är den bästa kombon. Himalaya ser misstänkt mycket ut som Spanien, banditerna ser misstänkt mycket ut som tyska schlagerstjärnor och repliker levereras med samma dramatiska tyngd som en melodramatisk telenovella. Inte ett leende syns till, bara rynkade pannor eller vilt uppspärrade ögon. 



Filmen har klara problem med att sälja att den utspelar sig någon helt annanstans är i Spanien: En scen som sker i ”London” ackompanjeras av skotska säckpipor. Alla scener som ska vara inomhus i Tibet och/eller Nepal är inredda med saker som går att hitta i en hippiebutik. Men främst: De flesta tibetaner/nepaleser spelas av spanjorer. Det enda problemet är det där med Yetin. Vafan gjorde den under hela tiden? Kanske gick den lite modfällt omkring och petade med en pinne på grejer. Kanske satt den på en sten och suckade uppgivet medans den slösurfade på mobilen. Vem vet? Det är inte så konstigt att när slutstriden kommer så ger Yetin verkligen inte 100%. Det är klart den inte gör det! Den har ju blivit helt försoffad i brist på nåt att göra. Varulven hade bara tur som vann. OBS! Det där var en spoiler.

Visste du att: Varulven Waldemar är huvudperson i en hel serie med spanska skräckfilmer som alla säkert är himla bra.


tisdag 21 april 2020

HAAAAAAAAWK!!!



Titel: The Beastmaster III
År: 1997
Land: USA
Genre: Sword and Sorcery
Publik: Hanne, Andreas


Handling: Det är viktigt att sätta upp mål i livet, av flera anledningar. Strävan efter att uppnå mål leder till att man lär sig nya saker, med tiden gör förbättrade prioriteringar, uppnår en personlig mognad eller stiftar nya bekantskaper, kanske rent av nya vänner för livet? Lord Agon har också mål. Ett mål egentligen. Han vill lägga sina fingrar på amuletten “Eye of Braxus”. I amuletten sover nämligen en vresig demon-gud. Och demon-gudar är alltid praktiskt att ha i sitt crew när pilar och yxor och magiska spells flyger genom luften. Problemet är att amuletten hänger runt King Tals hals och kungen vill gärna behålla sitt fina halsband. Men den onde Agon har svårt att skilja på “ditt och mitt”- principen. Häri ligger alltså konflikten och Lord Agon använder hela sin arsenal av onda krigare för att komma åt amuletten; alltså stora killar med sporadiska inte-alls-heltäckande rustningar som skyler förvånansvärt få vitala organ. Men kungen är inte helt lottlös, han får hjälp av Dar the Beastmaster, och hans resande zoo av vilda djur!







Minnesvärda scener: Dar the Beastmaster ska vara sexig. Det var han nog när han spelade in sin första Beastmaster-film 1982. I den tredje filmen, som spelas in 16 år senare, är Dar the Beastmaster nu i femtioårsåldern. Kroppen är fantastisk, han har verkligen ätit sin havregrynsgröt varje morgon. Men det blir väldigt skumt när han ska förföra en trettio år yngre kvinna i en het och passionerad kyss, eftersom han ser ut som sköldpaddan Skalman från halsen och upp. Det blir mest kladdigt och obehaglig för alla inblandade.

En annan mycket bra scen är *SPOILER ALERT!* när demon-guden Braxus vaknar ur sin sömn och hamnar i en slutfight med Dar the Beastmaster. Detta är alltså den scenen som är hela filmens crescendo, det vi alla väntat på. Klimax. Demonen visar sig bestå av gummi lika stelt som som såna där industrirör som legat i marken sedan 70-talet. Demonen har minst sagt stela leder. Hans käke har låst sig i halöppet läge. Han vill inget hellre än att gå och sova igen. Han ser ut ungefär såhär.  






Minnesvärda citat: Varje gång Dar the Beastmaster ska kalla på sin hök så vrålar han “HAAAAWK!” Det är svårt att beskriva hur det låter men om du tänker dig att en tågvissla får en hjärtattack och vrålar ut i ett rum fyllt av helium, så kommer vi kanske i närheten av den isande höga frekvensen.





Omdöme: Jävla hårig soppa till film detta är Besvikelse. Normalt sett är det få genre som är så bra som Sword and Sorcery.  Häri ryms monster, häxor, män i höftskynken och svulstiga muskler, kvinnor med tutt-skydd i metall. blixtar-bollar och svärd. En genre där endast fantasin sätter gränser. Men Dar the Beastmaster ser mest förvirrad ut genom filmen. Han har en lite vilsen blick när han irrar runt i landskapen med sin hök, två illrar och ett gammalt lejon. De strösslar med lite tuttar ibland i sina försök att vinna tittarnas intresse. Det är en hel del fighter och sköna 90-tals dataeffekter, men det räcker inte hela vägen fram. Dar och hans crew drar mest svärden efter sig genom landskapen. Det enda som stoppar en från att somna är när Dar the Beastmaster plötsligt, och från ingenstans vrålar på sin HAAAAAAWK!!!!



Visste du att: Mannen som spelar Dar the Beastmaster, Marc Singer, även var med i kultserien V. Han har även svart bälte i Kung Fu.