torsdag 11 juni 2020

Ett intergalaktiskt inlägg i vapendebatten




Titel: Laserblast
År: 1978
Land: USA
Genre: Scifi
Publik: Daniel, Rita







Handling: Den 25- till 30-åriga tonåringen (som också ibland beter sig som en 8-åring) Billy har det inte lätt. Han bor i en trist småstad, han har mycket svårt för att använda tröjor, han mobbas både av den lokala polisen OCH den lokala coola killen/våldtäktsmannen och dennes äckliga sidekick/våldtäktsman. Det värsta är att Billy's morsa försöker dra till Acapulco utan att berätta det för honom. Han ertappar henne när hon i lönndom försöker åka och den spända erotiska stämningen gör alla i redaktionen illa till mods. Morsan drar och Billy får spendera sin tid ensam, mållöst åkandes omkring i sin minibuss. Ibland besöker han dock sin flickvän, Kathy men blir alltjämt bortjagad av hennes galne morfar. Samtidigt sker det saker på en mer intergalaktisk skala! Ett gäng slarvpellar till aliens (som ser ut som sköldpaddor utan skal) har tappat bort ett rymdvapen som inte bara är destruktivt men också förvandlar användaren till en sorts apmänniskozombie. Tänk dig då hur det går när Billy, som redan verkar vara gravt empatiskt störd, får tag på vapnet. Eftersom filmens budget består till ungefär 90% av dynamit och bensin så blir det mycket pang, pang och kaboom innan sluttexterna börjar rulla och publiken undrar vad som hände egentligen.



Minnesvärda scener: Skådisen som spelar Billy hette Kim Milford och såg lite ut som en blond Benjamin Ingrosso fast utan superhåriga armar. Och likt Benjamin Ingrosso så var Kim Milford begåvad med vad vi kallar för ”psykopatens döda blick”. Detta gör att han inte kan uttrycka känslor, utan alla scener med honom blir lätt obehagliga. I en scen där Billy är kärleksfull blir lite som stunden strax innan ett knivmord. I en scen där Billy gnabbas med sin tjejs morfar blir lite som stunden strax innan ett knivmord. I en scen där Billy blir undersökt av en läkare blir lite som stunden strax innan ett skalpellmord. Och så vidare. När han väl ska bli till en psykotisk mördarmaskin (pga rymdbössan) så tolkar Kim Milford det på följande sätt: Han låter hakan hänga, han gör konstanta extatiska segergester, han går som en krumbent apa och han råmar lite som en sur ko. Detta, i kombination med att regissören alltid väljer att göra lite för långa tagningar innebär att slutet på filmen är en lång radda scener där Billy ser ut som en chimpans som vunnit storvinsten i bananlotteriet, samtidigt som han spränger saker i bitar. En scen som på riktigt skapade obehag var när Billy gick och letade efter Kathy på en fest. Han fann henne nedbrottad av de två mobbarna Chuck och Froggy i ett helt uppenbart våldtäktsförsök. Billy angriper de två våldtäktsmännen och Froggy blir då exalterad som en mungo på en kobrafestival : Han hoppar upp och ner, leendes och försöker slå ner Billy i sin kamp för rätten att våldta en kvinna. Det är vidrigt. Det slutar med att Billys flickvän slår ner den stora mobbaren, Chuck, med ett tennisracket och Froggy blir då rädd. Men han slutar aldrig le. Bästa scenen i filmen är när Froggy och Chuck sprängs i trippelexplosion.



Minnesvärda citat: ”That may be a hot one. Let's go get 'em!” Sades av en polis(?) i ett litet propellerplan. Sen började de skjuta med automateld mot Billy som svarade med att skjuta sönder planet med sin rymdbössa. Det gavs ingen förklaring till vilka dessa poliser var eller varför de bedömde att Billy kanske var en ”hot one”.




Omdöme: Hade regissören Michael Rae och hans kollega filmklipparen Jodie Copelan bara kapat alla scener med 10-20% så hade filmen varit väl värd att se. Den har det mesta: Kassa skådisar, märkligt manus, kul specialeffekter och explosioner. Men som den blev så är den för seg. Vi ska också skylla på musiksättningen av fillmen. Så fort det skulle vara lössläppta ungdomar i en scen ja då skulle de spelas honkytonk. Om du undrar vad det är så kolla här. Troligen blev kompositören förvirrad över att alla som spelade tonåringar var cirka 10 år för gamla för det så lösningen var att lägga på musik som var ännu äldre. Kanske. Det ska dock sägas att stop-motion scenerna med rymdisarna är av fin kvalitet. Det var förstås lite jobbigt att de bara pratade rymdisspråk helt utan undertexter och att en hel scens konversation kunde vara helt obegriplig MEN det såg ju kul ut i alla fall. Så då är frågan: Bör just DU se Laserblast? Eventuellt! Vi på redaktionen kan ju inte veta vem du är som läser det här. Gillar du explosioner, ökenscener och folk som låtsas röka cigarr utan att tända dem så; ja, se Laserblast. Men gillar du mest hockey, mandelkubbar och radiobilarna på Gröna Lund så kanske du inte behöver se filmen.




Visste du att: Kim Milford har släppt en skiva som heter Chain Your Lovers to the Bedposts. RrRRrRrrrrrRrRR...



tisdag 2 juni 2020


Hej!
Vi har fått oerhörda mängder mail om att vi måste öppna upp frågelådan igen. Vi sa ”Nej”. Men ni fortsatte tjata. Då sa vi ”Ja, ok då”. Och för alla er tusentals filmintresserade läsares om följer bloggen vet att frågelådan är ett populärt inslag som bjuder på såväl nyfikna observationer som tänkvärda, filosofiska och djuplodade frågor. Eftersom många av våra följare inte ens tycks veta hur man skriver e-post så har vi gjort det enklare än någonsin, det är bara att skicka in frågorna i vår survey. Den bästa frågan kommer belönas med en helt ny Tesla.

Klicka här för att ställa din fråga:

tisdag 26 maj 2020

Tutt-bonanza



Titel: Hard ticket to Hawaii
År: 1987
Land: USA
Genre: Action
Publik: Hanne, Andreas





Handling: Donna och Taryn har två jobb, dels så jobbar de som Hawaiis konstiga motsvarighet till PostNord och flyger paket (och turister) mellan mellan olika brevlådor på olika öar, och dels så är de superhemliga Secret Service-agenter som spänger knarkkarteller till höger och vänster. Men att störa knarklangare kan ibland resultera i att de surnar till och det är precis vad som händer nu. Gangstrarna kommer efter dem med uppkavlade kavajärmar och 80-tals Uzis och nunchucks i högsta hugg. Konflikten är ett faktum och den de-eskaleras icke av att Donna och Taryn ringer sina polis-kompisar Rowdy och Jade att hjälpa till. Den ena är en skön kickboxare med one liners, och den andre äger en raketkastare som han använder överallt, till och med i slutna rum. Med framgång, vilket är jättekonstigt. Dessutom dyker det upp en elak orm ganska exakt var 30:e minut och biter någon. Det här kan ju bli hur bra som helst – eller hur?! Svaret är dessvärre nej, eftersom brösten skymmer sikten. Vi återkommer till detta längre ner i recensionen



Minnesvärda scener: Poliserna Rowdy och Jade åker runt i sin bil då två skurkar dyker upp bredvid dem. De vill ha bråk och bråk ska de få. Och nu blir det konstigt. Den ena skurken hoppar ur sin bil, ställer sig på sin skateboard, tar hagelgeväret i ena handen och sin uppblåsbara Barbara i andra och åker raka vägen mot poliserna. Det visar sig vara ett inte helt genomtänkt, taktiskt beslut eftersom poliserna helt sonika kör in i den skateboardåkande dåren med sådan kraft att han flyger tjugo meter rakt upp i luften. Väl däruppe skjuter de honom i en miljard bitar med deras raketgevär.


En annan scen väl värd att nämna är slutscenen. All skurkar utom en har fått stryk av poliserna (just det, spoiler alert) den sista skurken vill såklart ge igen. Han tar sig in i den Donnas (?) lägenhet för att mörda henne. Lyckligtvis har hon en harpun i garderoben och skjuter honom. Olyckligtvis för henne så är han slutskurk och dör inte i första laget. Lyckligtvis för henne så har de gått exakt 30 minuter sedan ormen sist var med i filmen, och likt ett schweiziskt klockur så dyker den upp igen och gör slarvsylta av skurken.


Minnesvärda citat: En av poliserna, Rowdy, har ett pep-talk med sina kollega och säger följande: If brains were birdshit you'd have a clean cage.”





Omdöme: Låter som en skön rulle, eller hur? Pangpang, raketkastare, glidflygande plan som släpper handgranater och livsfarliga ormar. Vad kan gå fel? Mycket kan tydligen gå fel. Det är en tråkig film. Jättetråkig. Detta vet regissören också och använder ett klassiskt knep för att distrahera tittarna från ett undermåligt verk – han tar fram tuttarna. Tuttar piffar till alla tråkiga scener, eller hur? Nja, säger vi. Och ju långsammare filmen blir, desto mer tuttar kastas in. Långsamma tuttar i utdragna, kladdiga hångelscener. Tuttar när någon badar. Tuttar när någon äter flingor. Tuttar när någon deklarerar. Till slut blir det mer bröst än vad man kan hitta i Kronfågelns frysdisk. Det blir så mycket bröst att de skymmer både vapen och handling. Huvudpersonerna var så genomskinliga att vi fick googla vad de hette i efterhand för att få in det i texten. Buh!
Alla ingredienser för en riktig kanonrulle fanns: Kickboxning, breda kavajer och hockeyfrillor, raketkastare och en testosteron-stinn orm som muterat pga en blandning av gifter och råttcancer. Men dessvärre slarvades de bort i en enda utdragen tutt-buffé.





Visste du att: Regissören Andy Sidaris också var involverad i den mycket populära filmen M*A*S*H som uncredited Football choreographer































tisdag 19 maj 2020

Fight! Fight! Fight! Fight!




Titel: The Ultimate Ninja
År: 1986
Land: Hong Kong
Genre: Ninja action
Publik: Rita, Daniel








Handling: Det finns en by någonstans på landsbygden i Thailand. Den byn bestämmer sig Roger och hans hejdukar att ta över. Oklart från vem - väldigt oklart varför. Det finns också en rastplats i Hong Kong där svarta ninjor stjäl en actionfigur från de röda ninjorna. Låter det osammanhängande? Vad säger jag om att ena delen är filmad på 70-talet och den andra i 80-talet? Då säger ni i kör: GODRFEY HO IS BACK BABY! Jajemen, Hong Kongs största regissör genom tiderna har mödosamt klippt om och dubbat över en obskyr kampsportsfilm. Resultatet är en klassisk Godfrey Ho-film där handling får stå åt sidan för action. Eller handling finns det, men den är bara till för att få starta fights. Ofta kommer några av Rogers hantlangare lite långsamt in i bild, börja trakassera nån och sen BOOM! Slagsmål! Sen nästa scen där det hela upprepas.




Minnesvärda scener: I byn blir det ofta slagsmål pga alltid när beskyddarpengarna ska hämtas ut så surnar det till. Men som tur är så glider alltid en tredje part förbi just i rättan tid och hjälper byborna. Dessa tredjepartsaktörer är fantastiska. Där finns gubben i jeansvästen med fransar. Där finns den super fabulous flintskallige killen med armlös rosa polo. Där finns tjejen som kör dubbelhoppsparkar. Men den bästa introduktionen är när Rogers gäng ska ta sig in i byn. De hoppar jämfota cirka 20-30 meter in mitt på bytorget. Mot så spänstiga skurkar finns inget skydd! Dock är kanske den bästa scenen i hela filmen när hjälten Jimmy tränas av sin perukklädde farbror i kung fu. En övning är att med en pinne slå på spegelskärvor som hänger i snören. Det ser ut som en sjuåring med plastsvärd som går loss på lågt hängande trädgrenar. Fast Jimmy får ett aldeles eget svärd sen, som ser ut som en tvärflöjt.




En särskild eloge ska ges till karaktären Steven som är en sorts miniboss i byn. Han får stryk genom hela filmen, vinner inte ett slagsmål. Men efter varje batalj så går han därifrån, med en nonchalant och överlägsen stil, som om han vunnit, samtidigt som han verbalt förnedrar vem det nu är som just spöat honom. Imponerande. Men ninjorna då? Ja, de har bra scener de med; särskilt när de tillber sina actionfigurer som ska ge dem nån sorts kraft.




Minnesvärda citat: Det finns en del fina citat i denna film! Här kommer några.
Who is she? She looks like a celebrity!”
She is! She is the daughter of the village kung fu teacher.”
En till!
Your father teaches kung fu. Yet he trains bullies. To be evil!”
OK, en tredje men sen får det vara nog!
How long has he been boss? About 20 years. Some say he is not legal.” (Lite kontext kan behövas här. Denne boss tog över byn i ett blodbad, utövar också utpressning mot byns befolkning och beordrar att byborna ska misshandlas gång på gång)




Omdöme:
Godfrey Ho kan göra guldklimpar av mögligt bröd. Här har han hittat en borglömd thailändsk film, klippt bort allt tjafs och bara sparat slagsmål och slapstick. I The Ultimate Ninja försöker han inte ens låtsas som om thaifilmen och ninjascenerna hänger ihop. Det finns en scen där svarta ninjaledaren snackar direkt (om än över tid och rum) med skurken Roger. Men det är allt. Det tråden plockas aldrig upp igen. Det enda som är viktigt är kung fu. Alla slåss kung fu. Alla vill lära sig kung fu. Alla snackar kung fu. Men ingen utövar egentligen kung fu, det är ju Thailand detta och... Hörrö! Vem är du att sitta där och kritisera på dina höga hästar som en annan Sir Arthur Dyke Acland, trettonde baronen av Columb-John? Nä, just det. Sätt dig ner i din loppiga bean bag, öppna en till burk med konserverad ananas och njut av lite förbannad kung fu! Det är höga sparkar, hoppiga hopp och jätteknivar som viftas med. Det duger nog fan.




Visste du att: I denna film finns statyn från Ninja Terminator med, och den omges av exakt samma mystik. Är detta beviset på att all Godfrey Ho's ninjafilmer hänger ihop? Finns det ett Godfrey Honiverse? Kan det finnas en film där ute där Master Ninja Harry slåss mot Master Ninja Gordon?! Som spelas av en och samma skådis (Richard Harrison)? Tanken svindlar!