Handling: Två unga och ambitiösa studenter (Den ena ser ut som en smutsig alv, den andre som en inavlad hob) från ett universitet i Chicago har tagit på sig till Louisiana för att hitta bevis på att Bigfoot existerar. De beslutar sig för att besöka den lilla staden, som ligget i närheten av skogen, för att ställa lite frågor. Men ingen där vill kännas vid något monster. Studenternas närvaro verkar mest besvära dem, stressa dem. Vad är det som försiggår egentligen? Vad är det de inte vill att studenterna ska få veta? Men så springer de in i Grandpaw Bridges som råkar nämna att han sett en tre meter hårig man i en dunge. Studenterna blir eld och lågor och försöker pressa honom på mer information, men han yppar inte ett ord. Nej! Aldrig! Glöm det! Jag säger inget! Stämningen mellan dem blir allt mer spänd och hätsk. Gubben kniper som en mussla. Men så plockar studenterna fram 25 dollar och viftar framför gubbens ansikte. Hepphepp så snurrar Grandpaw helt om och berättar allt han kan om Bigfoots. Ja, gubben blir så glad för sina 25 dollar att han bjuder in studenterna till deras hem, ger dem mat, sjunger sånger för dem, spelar gitarr och drar tokiga vitsar. De där växelpengarna gjorde verkligen hela skillnaden. Dagen efter slår ungdomarna upp sina tält i skogen, glada som på en lönedag. Men vad de inte vet är att Bigfooten redan sett dem och kommer strax att gå till attack ...
Minnesvärda scener: Eftersom de ljussatt filmen så uselt att man knappt monstret är det svårt att häckla dess utseende, men däremot så hör man honom och det är nog så underhållande. När han smyger omkring i buskarna stånkar han som om han drabbats av akut astmaanfall, och den som inte hör honom komma stampande med sina hundra meter långa fotsulor och rosslande hals är redan död.
Den ena av de två studenterna är fruktansvärt irriterande. Han fyller rollen som en comic relief. Vi har aldrig förstått meningen med en sådan karaktärstyp i film, men misstänker att man kastar in såna för att man helt enkelt inte vågar ta genren på allvar. Men om man nu ska kasta in en tokrolig karaktär som ska fylla en tokrolig roll så vore det väl en fördel om han är tokrolig. Det är han inte. Han är bara ful och äcklig. Och så ser han förkyld ut. I scen efter scen finns han där med sitt osäkra leende och krokiga rygg. Så gissa hur glada vi blev när Bigfooten slutligen la sina vassa vantar kring hans strupe. Nu kommer det att stänka köttfärs på trädstammarna, skrek vi från soffan och applåderade vilt. Men av alla människor som detta monster lemlästat så blir det den lilla rödhåriga muppen som överlever.
Minnesvärda citat: Den äckliga lilla rödhåriga komikern är inte bara hysterisk icke-underhållande, utan tydligen också ett charmtroll. Damerna flockas kring honom. I en scen så har flickor åkt bil ut i vildmarken för att leta rätt på honom i sitt tält. När de väl hittat fram så säger han till en av dem och yppar orden: ”Now when we´re out here with mother nature, do you want to do what comes natural …?”
Sedan ler han med sina pissgula tänder och de börjar hångla. Läckert.
Omdöme: Detta är inte första gången vi skriver om ungdomar som ger sig ut i den amerikanska ödemarken i jakt på en Bigfoot att fotografera eller i bästa fall fånga. Med tanke på hur många expeditioner som verkar ha gett sig av i detta ändamål så kan ödemarken omöjligt vara öde längre. Det borde finnas lik, sönderrivna tält och Bigfoot-avtryck bland de flesta buskar och snår i den skogen. Och ja, Filmiveckan-redaktionen har ofta skrivit recensioner om Bigfoots. Det har varit en flitig debatt på både mIRC- och icq-chatten om varför vi tycks ha en sådan pervers fascination kring dessa monster. Svaret är enkelt: De är stora, morrar konstigt och eftersom filmerna vi ser ofta prioriterat andra saker än budget i sina produktioner, så är monsterna oftast fruktansvärt dåligt sminkade. Och denna film är inget undantag. Men regissören tycks i alla fall vara medveten om detta och tack vare att producenterna inte lagt en endaste sketen dollar på glödlampor så ser man i stort sett ingenting varje gång det börjar skymma och Bigfooten dyker upp. Så han kan tassa runt relativt obehindrat i mörkret och bitvis blir det nästan lite läskigt, en känsla som redaktionen aldrig tidigare upplevt under sitt filmtittande.
Visste du att: En av filmens kreatörer heter Roger Pancake.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar