Digital kärlek

Titel: CyberTracker

År: 1994

Land: USA

Genre: SciFi, Action

Publik: Daniel, Christian, Spong

Handling: CyberCore Corporation. Lägg namnet på minnet. För någon gång, ca efter 2014, kommer de lansera ett helt datorbaserat brottsbekämpningssystem. Shit! Det var ju inte alls länge sedan. Vi snackar cyborgs. Heta, vältränade cyborgs. Med perfekta hjältehakor. De skickas ut efter alla som är stygga och ger dem ett rejält kok med död. Högsparkande Eric jobbar för CyberCore Corporation som säkerhetssnubbe. Han är en schysst snubbe. Han gillar att supa sin köksdator full (genom att sänka dess perceptionsförmåga med ett fiffigt litet kommando), få den att säga att den älskar honom och sånt. Helt enkelt en sund kille med en sund attityd gentemot maskiner. Tyvärr jobbar han för en typisk Evil Corporation så det skär sig rejält. Så han går med i någon sorts motståndsrörelse, knackar ner ett handfull CyberTrackers och räddar mänskligheten från datorerna.

Minnesvärda scener: Den kanske finaste scenen i hela filmen är ett mycket kort ögonblick där Erics före detta kollega, men numera fiende, blir lite fruktsugen. Han plockar upp en banan. Den ser god ut! Sen tar han fram en liten kniv och skär den diagonalt tvärs över. Så äter ingen människa i hela världen banan. Alla scener där skådisen som spelar Eric (Don ”The Dragon” Wilson) ska vara känslomässig är himla bra. The Dragon må kunna utföra flinka sparkar, men han kan inte skådespela. Sånt uppskattas som bekant av vissa mindre nogräknade filmbloggar. I slutet av filmen, när allt ordnat sig, så kommer en vacker strandscen. Dessvärre är det den sunkigaste stranden som någonsin filmas. Man kan nästa skönja kanylerna, de döda fiskarna och plastpåsarna bland all rutten tång.

Minnesvärda citat: Eric kollar på en gammal film på sig själv och hans döda fru:

Eric: ”Hi, what are you making.”

Död fru: ”Stew. It's your favorite.”

Han är en spännande kille den där Eric.

Omdöme: Det var väl ingen top notch-rulle detta, va? Men det ska sägas att Eric är en hyfsat kompetent kille, han hade på egen hand fixat hela det där debaclet i Terminator-filmerna i ett nafs. Och nyckeln till detta är att han har en sån intim relation med maskinerna. Han är som Dian Fossey med hennes gorillor, John Smith med Pokahontasarna eller Bobo och Gnuttarna: För att förstå en annan kultur eller art måste man hänge sig åt deras liv så pass mycket att man lever deras liv. Tänk på det John Connor. Din lilla snorunge.

Visste du att: Don ”The Dragon” Wilson har 11 kickboxningstitlar men ingen Oscar.

Stupid Bird Lizards

Titel: Monster from a Prehistoric Age

År: 1967

Land: Japan

Genre: Skräck

Publik: Mathilda, Daniel, Kajsa-K, Andreas

Handling: Den giriga VD:n för ”Playmate Magazine”, Mr Funazo skickar iväg en forskarexpedition för att skaffa fram lite exotiska djur som han kan visa upp på sin nyskapade nöjespark ”Playmate Island”. Expeditionen beger sig ut på de vilda haven och siktar slutligen en ö i horisonten där det råder både kraftig jordbävning och en massiv vulkan som slungar rök och lava överallt. Expeditionen tycker att detta blir ett bra ställe att slå läger på. Trots allt borde ju risken för ficktjuvar vara minimal. Glada i hågen och med händerna kring håven så ger de sig iväg på jakt efter något spännande djur att ta hem till sin chef. Lyckan blir total när de hittar en Bird Lizard som poppat upp ur ur ett ägg i en grotta. ”Den tar vi” utbrister sällskapet. Men de borde ju har räknat ut att finns det en bebis som försvinner, så finns det antagligen också föräldrar som kommer att leta ...

                                          

Minnesvärda scener: Väl på ön så träffar de den lokala (ociviliserade) befolkningen. De är klädda i primitiva bastkjolar och deras ansikten är traditionsenligt nerkladdade med brun skokräm, som gradvis försvinner allt eftersom kameran rullar. De här vildarna tycker om att dansa och att tala otydligt med vidöppna ögon, och gärna skippa vartannat ord. De är även riktiga hejare på att, hukande, tillbe gudar och lösa stressiga situationer med att springa för livet. När expeditionen kommer dit så är de väldigt noga med påpeka att man inte på något sätt ska påverka lokalbefolkningen, utan låta dem leva sina liv och bara betrakta dem på avstånd. Därför är det lite konstigt att de väljer att ha sitt camp mitt i byn och använda byns barn som lokal guide uppför brinnande berg. De stjäl även deras djur, och säger åt byns hövding att han kan dra åt helvete när han ifrågasätter deras agenda.

                                           

En annan stark scen är när expeditionen rör sig omkring på ön och den kvinnliga fotografen tycker att det känns obehagligt. Det är rimligt, tycker vi på redaktionen. De har ändå valt att landstiga på en ö som delvis skakar sönder och och delvis brinner upp i ett hav av lava. Men istället för att göra det enda riktiga och lämna denna dödsfälla för att på så sätt rädda alla de personer man ansvarar över, så tycker expeditionens ledare att hon överreagerar och anser att det är hennes svaga kvinnliga psyke som spelar henne ett spratt. Om hon inte klarar av att göra sitt jobb så bör hon istället åka hem till Tokyo, laga mat och byta blöjor på barn. Fräscht.

                                 

Minnesvärda citat: När chefen för ”Playmate-Magazine” får reda på att expeditionen endast fått tag i en utomjordisk flygande ödla till hans nya nöjespark blir han besviken och gormar: ”Stupid Bird Lizard!”

Omdöme: Skitsäck och soparsle är ord som inte finns på riktigt. Men de kan faktiskt appliceras på denna film för att ge er (dig) läsare en bild av vad vi tycker om detta långt ifrån mästerverk. Det här var inte bra. Någon producent har sett Godzilla, pekat på duken och sagt. ”Vi gör samma sak men slänger in tre Godzillasar. Då blir det en tre gånger så bra film. Det är matematik.” Men för att det ska bli en engagerande monsterfilm så måste faktiskt monstrerna rycka upp sig lite. De här jävlarna behagade inte ens att flaxa då de flög, utan vingarna hängde som livlösa madrasser längs med sidorna. De hasade runt som förvirrade saccosäckar bland höghusen i papp, och när de skulle förstöra nåt så puffade de på byggnaderna ungefär som när man bygger en snögubbe av pudersnö. Runt monstrerna stod pansarvagnarna uppradade med tomtebloss fräsande ur mynningarna.

Skitsäck, säger vi! Och som om inte det var nog så väljer man att slänga in en rolig side-kick vars paradskämt är att ramla på rumpan när han fiskar. Det gör han två gånger. Resten av tiden är han lika personlig som resten av skådisarna, fast med en pipigt, irriterande röst. Bubbel-plast bjuder på mer underhållning än det här. Filmen var lika originell som Nikke-skor och addiddas-tröjor.

Men fanns det en moral i denna rulle då, undrar ni säkert. Jo, då. Kommer ni ihåg att vi nämnde den kvinnliga fotografen som expeditionens ledare tyckte borde sluta med sitt jobb och istället åka tillbaka till Tokyo för att laga mat och byta blöjor på bebisar? Hon följde hans råd.

                                           

                                          

Visste du att: De två monstrerna ur denna film skymtade förbi i en scen ur komedi-serien Red Dwarf.

Varsågod, här har du hela filmen: https://www.youtube.com/watch?v=pPFO6PlCPN0