Vad fan är det som händer?!

Titel: Space Mutiny

År: 1989

Land: Sydafrika/USA

Genre: Sci-Fi/ Rymdopera

Publik: Hanne, Andreas

 

 

Handling: Rymdskeppet ”Southern Sun” är ute på ett livsviktigt uppdrag. Lasten är människor. Målet är att kolonisera en ny värld. Temperaturen på skeppet är mixad. För kvinnorna är det kallt längst upp, och därför bär de följaktligen en varm, silvrig SciFi-tröja. Men nedre delen av kroppen är alltid hemskt varm och därför är det enda rimliga endast stringtrosor. Killarnas temperaturupplevelser är mer gradvis där mängden muskler avgör mängden kläder. Har du stora biceps, ja men då blir det varmt. Skit samma, vad händer mer? Jo, nu ska ni (antagligen du) få höra!

Skeppet har färdats i rymden under tretton generationer i jakt på land, och skurken Elijah Kalgan tycker det börjar bli tråkigt, så han lierar sig med lite rymdskurkar sabbar en grej som var viktig för nån professor. Det smäller till och professorn dör, men hjälten Dave Ryder överlever. Skeppet är i trubbel.  Dave blir gradvis varmare under filmens gång så under stora delar av handlingen bär han en tank top och silverbyxor. Det ser rätt coolt ut faktiskt. En skön tjej, som är delvis varm, hjälper hjälten att försöka återta kontrollen. Men hur kommer det att gå? 

 

Minnesvärda scener: Vi försökte förstå varför huvudskurken och hjälten i scen efter scen alltid hamnade i källaren av rymdskeppet. Det visade sig att där fanns två fantastiska fordon som bäst beskrivs som om en radiobil från Liseberg parade sig med Teslas nya pickuptruck. En liten kantig och skakig låda som tvekade i varje kurva och accelererade som en rullator. Oj, oj vad de jagade varandra med dem. Varv på varv.

 

En annan minnesvärd scen var när hjälten Dave, som visserligen var biffig, men kanske väl glad i bufféer sköt med ett laserraketgevär på skurkar. Det såg ut som en vit kulspetspenna som han försökte hålla med två händer. Men den gjorde jobbet och skurkarna flög som vantar i vinden.

 

Vi kommer heller aldrig att glömma en vis mans skägg i denna film. Det var ett sånt där perfekt ansat svinto-skägg som rekvisitan bara gett upp på. Ingen gick på det. Inte ens skägget. Skägget borde fått ersättning för sveda och värk.

 

Minnesvärda citat: Skurken förklarar: ”I have a waekness for pain -- of others”

 

 

Omdöme: Jag ska vara ärlig. Efter vi sett filmen skrev vi in sökorden ”Space Munity” + ”Plot” + ”Help me” på vår altavista webbläsare, för vi fattade ingenting. Alla verkade mest delvis varma. Ibland dök det upp mystiska nakna druider och spretade runt i ett rum. Andra gånger sprang de runt på metallramper som om de visste vart de skulle. För det mesta sprang alla omkring på ett och samma skepp, som i en Benny Hill-sketch och jagade varandra. Lite tuttar kastades in ibland också, som det sig bör i en 80-talsrulle av denna kaliber. Skurken var egentligen två skurkar. De var jättelika varandra, men en av de haltade oövertygande fram med sin käpp. Hjälten Dave såg mest ut att vilja gråta. Även när han hade sex med en av de delvis varma tjejerna. Hon hade hade en rockring som hon snurrade med. Det var hennes personlighet.  

Det är svårt att ge en bra bild av denna film. Allt var förvirrande. Men ok, hmmm …. Ok så här: Om man skulle låta alla filmer som någonsin handlat om en grupp människor som ska kolonisera en ny värld spela i samma film så hade besättningen i denna film sannolikt kraschat och brunnit innan de lämnat hangaren. Men det var underhållande och frisyrerna top notch!

 

Visste du att: Vi har sett hjälten i denna film tidigare, nämligen som Captain America! Där han var jättedålig.

Marvel’s Cats

Titel: Cats

År: 2019

Land:USA

Genre: Superhjältefilm

Publik: Daniel, Rita

Handling: Tänk er en stad befolkad av något som enbart kan beskrivas som kåta lemurer. Tänk er också att vissa av dessa lemurer har superkrafter såsom förmågan att hoppa högt, steppa genom dimensioner samt utföra hypnotiska danser. Nu börjar ni fatta va? Marvel har slagit till igen med ett nytt kapitel i det som i folkmun kallas Marvel Cinematic Universe! Denna film utspelar sig ungefär samtidigt som Thanos samlar på sig de där magiska stenarna men berättar en helt egen historia. Det handlar om kampen mellan lemurerna för att bli den utvalda Superlemuren som ska skydda de andra lemurerna mot ondskans krafter. Enligt lemurernas uråldriga traditioner utkämpas kampen om att bli Superlemuren i en legendarisk arena kallad the Egyptian och många är de kraftfulla lemurer som deltar: Mr Mistoffelees, trollkonstnären! Asparagus, den visa gamla hypnotisören! Bustopher Jones, den gigantiske! Rum Tum Tugger, den flinke! Åh, dessa ädla lemurer! Men det finns också skurkaktiga lemurer som tjuvarna Mungojerrie och Rumpleteazer och slagskämpen Growltiger. Men skurkigaste av dem alla är Thanos’ utsände Macavity! Mitt i denna våldsamma uppgörelse hamnar Victoria (som är en mesig lemur som ingen på redaktionen fattar varför hon är hjälte för). Hur det hela går? Svårt att säga för Marvel har verkligen tagit ut de kreativa svängarna här. För detta är en film där normal berättande åsidosätts för att kunna visa hur slampiga lemurer går ut i strid!

Minnesvärda scener: Stridsscenerna i Marvel’s Cats är så elegant koreograferade att de närmast kan beskrivas som dansnummer! De slinkiga, åmande och stönande lemurerna far omkring i en halsbrytande hastighet, där de gnuggar sig mot varandra i upphetsade poser. Om de inte vore stridsscener skulle det kännas otroligt fel och äckligt. De scener som verkligen fick redaktionen att kippa efter andan var när vi insåg att Thanos “snap” också skedde i denna del av Marvel’s unviversum: Den lede Macavity förvandlade sina konkurrenter till damm, nästan som om han kunde styra vilka som skulle räknas in i de 50% som skulle försvinna.

Det är ett otroligt arbete Marvel har lagt ned på att få allt att hänga ihop. Hatten av från Film i Veckan. En annan otroligt kul grej för oss Marvel-nördar var när den fluffiga gamla lemuren Deuteronomomonomemy helt plötsligt bröt fjärde väggen i en fin blinkning till Deadpool som ju Marvel har rättigheterna till nu. Den ojämförligt mäktigaste scenen var när den dimensionshoppande Skimbleshanks steppade sig genom tid och rum i ett exempel på ren Hollywood-magi! Man kunde nästan känna effektmakarnas övertidstimmar slå en i ansiktet när Skimbelshanks visade vad han gick för.

Minnesvärda citat: Rita när hon såg Ian McKellen sminkad till lemur slickandes mjölk ur en tallrik: “Detta är inte värdigt.” Resten av redaktionen tyckte det var mycket värdigt och förstod att detta var ett så kallat “Oscar moment”.

 

Omdöme: Vi på redaktionen är otroligt spända på hur de överlevande lemurerna ifrån denna film ska inkorporeras in i nästa fas av MCU. Det finns otroliga möjligheter! Tänk er att se Skimbleshanks steppa sig fram i rymden bredvid Captain Marvel! Eller Loki slå sig ihop med Mungojerrie och Rumpleteazer. Ja, ni kanske förstår vart det här barkar: Film i Veckan rekommenderar denna film helhjärtat! Är ni fans av Marvel eller till och med DC så måste ni se Marvel’s Cats. (Också om ni gillar mjukporr med folk i tajta pälskläder bör ni se denna film.)

 

Visste du att: Ian McKellen har vunnit sju Laurence Olivier Awards, en Tony award, en Golden Globe award, etc, etc, så nog är det dags för den där Oscarn nu?

 

 

Steven Seagal behöver en tupplur

Titel: Against the Dark

År: 2009

Land: USA

Genre: Skräck. Action, 

Publik: Daniel, Rita + 3

Handling: Världen har drabbats av ett mystiskt virus som förvandlar vissa till nån sorts vampyrzombies som supergärna snaskar på människokött. Även människoinälvor blir populärt hos vampyrzombiesarna men då mer som mellis än som en full måltid. I sektor 7 (eller 6, lätt att blanda ihop de där sektorerna) försöker en grupp överlevare som brutit sig in i ett extremt vampyrzombie-tätt sjukhus att hitta vägen ut igen. De tänker ej på att ta samma väg ut som de kom in, nej de måste prompt ta sig till “säkerhetsutgången” som ligger skitlångt bort. Detta beslut är det första i raden av många dåliga beslut som kommer följa. Flera av dessa dåliga beslut består av att en medlem i gruppen ger sig iväg själv för att kika på en grek. Nej, “grej” menar jag, inte “grek”. (Har slut på Tippex). Allt vore hopplöst om det inte vore för Steven Seagal och hans grupp av läderklädda Hunters som går sakta, sakta mot sjukhuset. De går otroligt sakta. Nästan som att de mer njuter av att se tuffa ut i sina läderkläder än att faktiskt rädda människor eller döda vampyrzombies. Men om några vampyrzombies skulle ha oturen att vandra rakt in i gruppen av Hunters, då blir det full rulle! I alla fall på en av dem. Det funkar som så att de har en kille som sköter allt som har med att röra på sig. Han hoppar, springer och kastas in i väggar. Sen finns det två fotomodeller som jobbar mest med att se heta ut, flankera Seagal och ibland plocka fram en kniv från knivstrumpebandet de har högt upp på låren. Seagal står oftast också still, gör utfall med svärdet som vampyrzombiesarna ofta springer in i. I alla fall, det är en kamp mot klockan för att nödgeneratorn i sjukhuset håller på att lägga av och då funkar inte säkerhetsutgången. Dessutom ska flygvapnet bomba hela sektorn så det är skit samma om generatorn funkar länge nog för någon att hinna ut.

 

Minnesvärda scener: Alla fightscener med Seagal är bortom allt som filmats någonsin tidigare: Han rör sig så otroligt fort att de tvingas snabbspola dessa scener för att man ska hinna med att se vad som händer. Alltså Seagal rör sig så fort, att det inte går att sakta ned hastigheten för att se hans rörelser. Nej, det krävs att man snabbar på förloppet ännu mer, för att på så sätt skapa en tidsparadox där Seagals hyperhastighet varvar ljusets hastighet i en så kallad kvadruppel Moebius loop, så att videon blir långsam nog att ses med blotta ögat. Det kan kanske uppfattas som att de bara speedar upp Seagals fightscener för att han egentligen är en gammal tjock gubbe, men nej; han är så snabb att man tvingas bryta mot fysikens lagar för att kunna fånga det på film. Ja, det är verkligen otroligt! Seagal bär onekligen denna film, trots han bara har typ 20 repliker och kanske är med i 10% av scenerna. Men när han har såna starka scener som när en av hans eskortflickor sidekicks blir biten av en vampyrzombie så inser man att det räcker med 10% Seagal för att nå 100% känslomässig slageffekt. I denna scen tvingas Seagal döda denna dam som tyst flankerat honom genom hela filmen. Och om man tittar riktigt, riktigt noga så kan man se en liten, liten tår i Seagals ögonvrå. Det är starkt. När vi ändå talar om minnesvärda scener: Vad hände med läskiga vampyrzombien som i en scen filade ner sina tänder? Eller vampyrzombien som hade vassa skruvar och spikar som tänder? Eller vad var grejen med den galne hårdrockarn som styckade människor åt sin lilla vampyrzombiedotter? Det får vi aldrig veta ty denna film innehåller otroligt mycket lösa trådar. Vi på redaktionen spekulerar i att detta är en bieffekt av Seagals otroligt snabba rörelser och de radikala tekniska lösningar man tvingades till för att kunna visa detta för en publik. Vissa scener förflyttades helt enkelt till en annan dimension på grund av Seagals övernaturliga skills i kampsport. Helt otroligt!

 

Minnesvärda citat: “Do a clean sweep”, Seagal säger detta ungefär 25 gånger när han skickar iväg killen som gör allt jobb åt Hunters. På dessa clean sweeps hamnar killen alltid i trubbel och frågan är vad menar Seagal med ett clean sweep? “Gå bort dit och nästan dö men kom tillbaks sen och säg inget om vad som hänt” kanske.

 

Omdöme: Detta är inte en väl genomarbetad film. Det känns som att det kan ha funnits ett manus med en sammanhängande story men att allt havererat på vägen mot färdig film. Vissa scener känns påtänkta på plats, andra scener verkar kunna leda till nåt intressant men slutar ofta med att Steven Seagal och hans läderklädda entourage kliver in och sabbar allt. Och kanske var det så det gick till: Seagal skrev på men sen så orkade han inte hela vägen fram och krävde att de skulle få slut på filmandet så fort som möjligt. För inte är han superengagerad i denna film. Han ser mest förstoppad ut. Men förstoppad med en fantastisk solbränna! Alla andra är likbleka men Steven Seagal är top notch orangebrun som en ärkeängel från Gamla Testamentet. Just ja, en till grej: Steven Seagals karaktär heter Tao. Vi tar det igen: Tao.

 

Visste du att: Detta är första Steven Seagal-filmen som Film i Veckan skriver om. Sjukt!

Ett intergalaktiskt inlägg i vapendebatten

Titel: Laserblast

År: 1978

Land: USA

Genre: Scifi

Publik: Daniel, Rita

Handling: Den 25- till 30-åriga tonåringen (som också ibland beter sig som en 8-åring) Billy har det inte lätt. Han bor i en trist småstad, han har mycket svårt för att använda tröjor, han mobbas både av den lokala polisen OCH den lokala coola killen/våldtäktsmannen och dennes äckliga sidekick/våldtäktsman. Det värsta är att Billy's morsa försöker dra till Acapulco utan att berätta det för honom. Han ertappar henne när hon i lönndom försöker åka och den spända erotiska stämningen gör alla i redaktionen illa till mods. Morsan drar och Billy får spendera sin tid ensam, mållöst åkandes omkring i sin minibuss. Ibland besöker han dock sin flickvän, Kathy men blir alltjämt bortjagad av hennes galne morfar. Samtidigt sker det saker på en mer intergalaktisk skala! Ett gäng slarvpellar till aliens (som ser ut som sköldpaddor utan skal) har tappat bort ett rymdvapen som inte bara är destruktivt men också förvandlar användaren till en sorts apmänniskozombie. Tänk dig då hur det går när Billy, som redan verkar vara gravt empatiskt störd, får tag på vapnet. Eftersom filmens budget består till ungefär 90% av dynamit och bensin så blir det mycket pang, pang och kaboom innan sluttexterna börjar rulla och publiken undrar vad som hände egentligen.

Minnesvärda scener: Skådisen som spelar Billy hette Kim Milford och såg lite ut som en blond Benjamin Ingrosso fast utan superhåriga armar. Och likt Benjamin Ingrosso så var Kim Milford begåvad med vad vi kallar för ”psykopatens döda blick”. Detta gör att han inte kan uttrycka känslor, utan alla scener med honom blir lätt obehagliga. I en scen där Billy är kärleksfull blir lite som stunden strax innan ett knivmord. I en scen där Billy gnabbas med sin tjejs morfar blir lite som stunden strax innan ett knivmord. I en scen där Billy blir undersökt av en läkare blir lite som stunden strax innan ett skalpellmord. Och så vidare. När han väl ska bli till en psykotisk mördarmaskin (pga rymdbössan) så tolkar Kim Milford det på följande sätt: Han låter hakan hänga, han gör konstanta extatiska segergester, han går som en krumbent apa och han råmar lite som en sur ko. Detta, i kombination med att regissören alltid väljer att göra lite för långa tagningar innebär att slutet på filmen är en lång radda scener där Billy ser ut som en chimpans som vunnit storvinsten i bananlotteriet, samtidigt som han spränger saker i bitar. En scen som på riktigt skapade obehag var när Billy gick och letade efter Kathy på en fest. Han fann henne nedbrottad av de två mobbarna Chuck och Froggy i ett helt uppenbart våldtäktsförsök. Billy angriper de två våldtäktsmännen och Froggy blir då exalterad som en mungo på en kobrafestival : Han hoppar upp och ner, leendes och försöker slå ner Billy i sin kamp för rätten att våldta en kvinna. Det är vidrigt. Det slutar med att Billys flickvän slår ner den stora mobbaren, Chuck, med ett tennisracket och Froggy blir då rädd. Men han slutar aldrig le. Bästa scenen i filmen är när Froggy och Chuck sprängs i trippelexplosion.

Minnesvärda citat: ”That may be a hot one. Let's go get 'em!” Sades av en polis(?) i ett litet propellerplan. Sen började de skjuta med automateld mot Billy som svarade med att skjuta sönder planet med sin rymdbössa. Det gavs ingen förklaring till vilka dessa poliser var eller varför de bedömde att Billy kanske var en ”hot one”.

Omdöme: Hade regissören Michael Rae och hans kollega filmklipparen Jodie Copelan bara kapat alla scener med 10-20% så hade filmen varit väl värd att se. Den har det mesta: Kassa skådisar, märkligt manus, kul specialeffekter och explosioner. Men som den blev så är den för seg. Vi ska också skylla på musiksättningen av fillmen. Så fort det skulle vara lössläppta ungdomar i en scen ja då skulle de spelas honkytonk. Om du undrar vad det är så kolla här. Troligen blev kompositören förvirrad över att alla som spelade tonåringar var cirka 10 år för gamla för det så lösningen var att lägga på musik som var ännu äldre. Kanske. Det ska dock sägas att stop-motion scenerna med rymdisarna är av fin kvalitet. Det var förstås lite jobbigt att de bara pratade rymdisspråk helt utan undertexter och att en hel scens konversation kunde vara helt obegriplig MEN det såg ju kul ut i alla fall. Så då är frågan: Bör just DU se Laserblast? Eventuellt! Vi på redaktionen kan ju inte veta vem du är som läser det här. Gillar du explosioner, ökenscener och folk som låtsas röka cigarr utan att tända dem så; ja, se Laserblast. Men gillar du mest hockey, mandelkubbar och radiobilarna på Gröna Lund så kanske du inte behöver se filmen.

Visste du att: Kim Milford har släppt en skiva som heter Chain Your Lovers to the Bedposts. RrRRrRrrrrrRrRR...