I de lugnaste vattnen ...

Titel: Mega Python vs. Gatoroid

År: 2011

Land: USA

Genre: Action-katastrof-film

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Dr Nikki Riley är en djurrättsaktivist. Hon bryter sig in i nåt hus där det finns en massa pytonormar i burar och släpper ut dem i Florida Everglades vatten. Denna nyvunna frihet gör av någon anledning ormarna enormt stora. Med större kroppsmassa växer aptiten och ormarna börjar förse sig av den lokala delikatessen, människor ...

Skogsvårdaren Terry O´Hara verkar inte besväras av att ormarna äter alla. Som en gest skickar hon ut några alkis-jägare med m16 att sporadiskt skjuta omkring sig i skogen. Det är inte förrän Terrys man, när han pissar mot ett träd, överrumplas och blir uppäten av en orm, som hon inser att de är livsfarliga. Hon gör det enda logiska och pressar kycklingar fulla med anabola steroider som hon sedan matar alligatorerna med. Trots detta, till synes, felfria schackdrag så går allt fel. De nu enorma alligatorerna börjar istället samarbeta med ormarna och hotet blir mer allvarligt än någonsin. Terry O´Hara tvingas nu samarbeta med sin antagonist, djurrättsaktivisten Dr. Nikki Riley för att mänskligheten ska ha någon chans att överleva.

Minnesvärda scener: Den inledande scenen med Terry O´Hara är bra då hon bär korta shorts. Både Daniel och Andreas reagerade på att hon hade bajs på benen. Men det visade sig senare i filmen, när hon ramlar ner i en fontän, att de bara hade sminkat över hennes tatueringar och tyckte att färgen brun var passande mot hennes mjölkvita ben. Även alla scener som blandar skådespelare med dataminerade sekvenser är bra. Den begränsade grafiken kräver en hel del fantasi för att pussla ihop vad som faktiskt sker på tv-skärmen. Scenen när vice-sheriffen Angie dödar en alligator stor som ett hyreshus med en pistol är också stark, eftersom hon sekunden efter bits itu av en megapython.

Minnesvärda citat: Angie: ”How are you gonna take care of it?”

Terry O´Hara: ”We need a bigger gator!”

Omdöme: Vi lever i svåra tider. Tsunamis och jordbävningar avlöser varandra. Moder jord vrålar, men mänskligheten lyssnar inte. Därför är en film som Mega Python vs. Gatoroid viktig. De tar tag i miljöproblemen, ruskar om alla arroganta människor och skriker ”Hey, do something!” Det spelar ingen roll att karaktären Terry O´Hara framstår som ett par enorma tuttar på fötter, eller att reptilforskaren Dr. Diego Ortiz väljer att spränga djur hellre än att forska om dem. Vem bryr sig om att de har använt en Commondore 64 som verktyg under dataanimationerna? Det är budskapet som är det viktigaste, nämligen: Släpp ut ormarna, de ska inte leva i burar. Men om ormarna äter människor, så ge krokodilerna steroider så att de i sin tur kan bekämpa ormarna. Men om ormarna äter krokodilernas ägg så kommer ormarna i sin tur också få i sig steroider och bli enorma. Därför måste alla dö, och på så sätt rädda naturen.

Visste du att: Denna film aldrig gick på bio utan distribuerades direkt till tv.

Pumaman, Poomaman, Pjumaman

Titel: The Pumaman

År: 1980

Land: Italien

Genre: Superhjälte-action

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Hur skulle du reagera om du kastades ut genom ett fönster på tredje våningen av en indian? Ingen fara, det var en snäll indian. Han ville bara testa huruvida paleontologiprofessorn Tony Farms var Pumaman. Eller rättare sagt: Poomaman, vilket är det korrekta uttalet. Det var nämligen så att Tonys far var Poomaman och titeln ärvs från far till son. Men den snälle indianen Vadinho ville testa för att vara extra säker. Och sannerligen var Tony den legendariska Poomaman, utvald av rymdgudarna att skydda världen från problem. Problem som den gyllene aztek-masken med vars hjälp man kan kontrollera folks hjärnor. Den onde Kobras har fått fatt på masken och använder den för att manipulera de mäktiga män som styr världen som exempelvis Nederländernas ambassadör i London. Den snälle indianen Vadinho försöker få Tonys Poomaman-krafter att vakna till liv för att stoppa Kobras innan denne tar över världen. Det blir en kamp mot klockan. En klocka som för övrigt släpar sig fram genom hela filmen. Den onde Kobras har dessutom manipulerat en vacker ung dam vid namn Sydne till att lura Poomaman i en fälla. En anledning till att Vadinho vill ta kol på Kobras kan vara att Kobras envisas med att kalla Poomaman för Pjumaman.

Minnesvärda scener: Scenen när Poomaman ska lära sig flyga, är en uppvisning i hur man inte ska använda bluescreen. Poomaman flaxar omkring i en obekväm position och landskapet i bakgrunden snurrar i omöjliga vinklar. I en annan scen ska Poomaman ligga död för att lura Kobras hejdukar. Hejdukarna tvekar tre gånger att sätta en kula i pannan på Poomaman för att garantera att han är död. Till slut verkar dom besluta sig för att alla de ryckningar som Poomaman gjort bara var vinden.

Minnesvärda Citat: Jane: ”Have you ever made love in the air?

Poomaman: ”How else would you make little Pumamen?”

Omdöme: Premisserna var bra: Aztekiska rymdgudar, helylleamerikansk hjälte, läderklädda skurkar och en riktigt kort cape på superhjälten. Tyvärr så sjabblas detta bort i menlöst utdragna scener som lätt skulle kunna kortas med omkring femtio procent. Då hade det kunnat vara en riktig dynamitrulle.

Visste du att: Pumor kan flyga. Poomaman besitter alla krafter som en puma har: Nattseende, explosiva reflexer och flygförmåga.

Vikingarna härjar!

Titel: Tarkan versus the Viknings

År: 1971

Land: Turkiet

Genre: Episkt drama

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Tarkan och hans båda hundar Kurt och Kurt har i uppgift att skydda Atillas dotter Yonca. Allt är frid och fröjd, de äter gott, skrattar hjärtligt, övar pilskytte i den lilla hunner-byn. Vad kan gå fel en sådan här solig dag? Plötsligt glider ett långskepp ljudlöst upp längs floden. Det är Toro och hans vikingar. De slår till snabbt, och trots beundransvärt och väldigt långdraget motstånd från invånarna, lyckas de plundra staden på alla kvinnor och lämnar Tarkan svårt skadad, och hans ena Kurt död. Nu har han bara den andra Kurt kvar. Tarkan svär, vid den första Kurts grav, att han ska bege sig till Norden med sin andra Kurt. Väl på plats ska han hämnas den första Kurt, döda alla vikingar som finns och rädda Yonca. Ett enormt åtagande, kan tyckas.

Minnesvärda scener: Det är svårt att välja ut specifika scener som lyfter denna film. Som det brukar vara med episka berättelser så är det helheten som gör en hänförd. Det är med varsam hand som regissören, Mehmet Asian, har mejslat fram denna storslagna berättelse. Men ett par verkligen starka scener som bör granskas lite mer är när Tarkan dödar trettio vikingar i ett värdshus för att sedan fråga ägaren vilket rumsnummer han har. En annan kraftfull scen är när Tarkan kravlar upp på stranden i vikingarnas hemland. Där växer det också olivträd.

Omdöme: Det är alltid intressant att se historiska filmer och vikingatiden var en spännande period. Det känns fräscht att se en film och lära sig en massa nytt istället för att läsa de där gamla mossiga skolböckerna med sitt akademiska språk och ändlösa teorier. Så när sluttexten helt plötsligt dyker upp så krafsar jag på rutan och vill lära mig mer. Att vikingarna bar hornprydda hjälmar och skägg vet ju alla. Men jag hade ingen aning om att vikingarna bar rött ludd på sina sköldar, treudden var standardvapnet och att kaptenen på vikingaskeppen bar leoparddress. Jag visste inte heller att tjejvikingar redan då älskade färgen rosa jättemycket.

Androiden är inte människans perfekta avbild

Titel: Android

År: 1982

Land: USA

Genre: Sci Fi

Publik: Daniel, Andreas, bitvis Malin

Handling: Max är en android som lever med Professor Daniel på en rymdstation. Det är Professor Daniel som har designat Max och han tyckte att hartänder på Max var en bra idé. Denna framtidens varelse går även som en 80-årig gubbe som skitit ner sig. Max spenderar dagarna med att växla mellan sitt tv-spel och titta på cyberporr á la 80-tals-grafik. Men på ett transport-skepp, inte långt ifrån därifrån, övermannar två manliga- och en kvinnlig fånge sina väktare. De kapar skeppet och sätter kurs mot rymdstationen. Fångarnas plan är att få sitt skepp reparerat för att sedan ta sin tillflykt mot jorden. Skeppet dockar med rymdstationen, luckan öppnas och de träffar Max. Och nu blir det lite konstigt: Max och den kvinnliga fången Maggie blir kära, direkt. Men Maggie har ett förhållande med den andra medfången, Mendes, samtidigt som hon flirtar lite med den tredje medfången, Keller. När Maggie sedan introduceras till professor Daniel så börjar han förföra henne b.l.a genom att erbjuda henne sexuell cyberstimulans. Det Maggie inte vet är att genom att gå med professorns erbjudande om cyberstimulans, kommer hon aktivera ytterligare en android, Cassandra, som även hon kommer att visa tuttarna. Allt detta gör såklart både Mendes och Max svartsjuka. Så Mendes dödar Maggie och Keller. Max i sin tur tar av sig sin peruk och dödar Mendes. Sedan hjälper Cassandra Max att döda professor Daniel. Mer berättar vi inte …

Minnesvärda scener: Professor Daniel försöker i en scen charma trosorna av Maggie genom en framtidsmåltid bestående av riskakor och vatten. Mycket laddat. En annan mycket stark scen är när Max blir omprogrammerad så att han inte längre kan känna känslor. Där får aktören, Don Keith Oppner, verkligen möjligheten att visa sin bredd inom skådespelarnas nobla konst.

Omdöme: Är du intresserad av rymdskepp som vårdslöst svischar mellan planeter, eller enorma rymdmonster med laserkanoner och dåligt ölsinne så är detta inte filmen för dig. Men det betyder inte att du istället kommer se en grå, intellektuell film. Den hamnar någonstans långt ifrån bägge dessa extremer.

Copperhead och den perverse Sherlock Holmes vs. Dr Satan och Achmed Ahmadinejad

Titel: The Deathless Devil

År: 1973

Land: Turkiet
Genre: Superhjälte-action
Publik: Daniel, Andreas

¨

Handling: Professor Dogan har uppfunnit en lampa som kan fjärrstyra saker som exempelvis ett flygplan. Den uppfinningen vill Dr Satan komma över på för att kunna styra sin armé av robotar. Hitintills har Dr Satan bara kunnat styra en robot som befunnit sig i samma rum som robotkontrollpanelen. Detta begränsar helt klart alla planer att a över världen. Professor Dogans kollega blir kastknivsmördad av Dr Satans lönnmördare. Som tur är hinner Dogans kollega spela in ett meddelande till sin son. Sonens namn är Tekin, en vanlig kille. Tekin får höra att hans far en gång var superhjälten Copperhead. Han bestämmer sig för att axla sin faders huva och bli Copperhead i ett försök att stoppa Dr Satan. Till sin hjälp har Copperhead den tokige Bitik som, utklädd till Sherlock Holmes, ränner omkring och gör tokiga miner och sextrakasserar kvinnor. Situationen ställs på sin spets när professor Dogan kidnappas av Dr Satan.

Minnesvärda scener: Så fort Dr Satan är med så blir det bra. Han är en glad prick vars smittsamma skratt gör det svårt att inte älska honom. Copperhead är som tur immun mot Dr Satans älskvärdhet. Det finns många rafflande actionscener där Copperhead allt som oftast utför hoppattacker mot sina motståndare. En annan bra scen är introduktionen av den fjärrstyrda roboten då den går till anfall för första gången, det går minst sagt långsamt för den att nå sitt mål. En världsinvasion med dessa robotar kommer ta generationer att genomföra.

Omdöme: Det finns inte en död sekund i denna film. Slagsmål, biljakter och Dr Satans härliga skratt avlöser varandra i tät följd. Filmen är som en tågvagn full med nitroglycerin som slitit sig loss från loket och rusar nerför en bergsida mot en liten stad full med arga cowboys och elaka riddare som slåss mot varandra. Dock satt Daniel under hela filmen och önskade livet ut Bitik.

The Master: Vad vill han?

Titel: Galaxy of Terror

År: 1981

Genre: Psykologisk Sci Fi

Publik: Andreas, Daniel

Handling: The Master och en rymdhagga spelar rymdschack och utbyter hemmasnickrade Shakespeare-repliker av sämre kvalitet. Det helar mynnar ut i att the Master skickar en brokig skara rymdfarare på ett räddningsuppdrag. Det finns interna spänningar bland rymdfararna i form av en kärlekstriangel, en maktkamp, en traumatiserad rymdveteran och en stor man som är lite för besatt av sin kristallkaststjärnor. De når fram till planeten, kraschlandar på den och lokaliserar skeppet de vart utsända att hitta. Väl ombord på skeppet så bränner de alla lik de kan hitta. Det ges ingen direkt förklaring till detta, kanske är det en rymdtradition. Det finns en harig kille som dessvärre och oförklarligt lämnas ensam på det förlorade skeppet. Han går en ohygglig död till mötes. Många kommer att dela hans öde, särskilt när de når den märkliga pyramiden. Vad är det för en hemsk plats the Master har skickat dem till?

Minnesvärda scener: Det är mest dödsscenerna som plockar hem pokaler: En jättelikmask mosar ihjäl en kvinna efter att ha frätt bort hennes kläder. Ett sorts vindögt ödlemonster anfaller en annan i besättningen. Läbbiga tentakler klämmer ihjäl en tredje. Kanske är den mest gripande scenen när den stora mannen med kristallkaststjärnorna faller offer för sin egna kristallkaststjärna. Men som han så passligt sa innan detta: ”Live by the crystal – die by the crystal”. Ironiskt. En annan scen som fick oss att lyfta på ögonbrynen är när en man med mustasch kissar laserstrålar på en man som ser ut som ett glödande grillkol.

Omdöme: Den här filmen är jättetråkig. Den smyger fram i ett långsamt tempo och det psykologiska dramat kring rymdbesättningens öde är för det mesta helt obegripligt. Det kastas omkring en hel del allvarliga och hotfulla blickar genom filmen, men det slutar ofta där. Det enda som lyfter dessa drygt 90 minuter av velande är den mystiske kockens vana att vandra omkring i förkläde oavsett vad han gör på skeppet.