Militants 2 - Mindre militanta än någonsin!

Titel: Militants 2
År: 2007
Land: Nigeria
Genre: Drama
Publik: Daniel, Andreas

För ett par veckor sedan recenserade vi filmen Militants och det omdömet finns att läsa längre ner på bloggen. Nu har vi gett oss på uppföljaren Militants 2 som tar vid där den förra slutade. Och det var ju tur eftersom då, i den första filmen, började eftertexterna rulla mitt i en scen. Klipparen tog antagligen fram saxen och sa: ”De märker säkert inget”, klippte filmrullen i tu och gick sedan på lunch.

Vad är det då som har hänt i förra filmen? Vi har fått veta att Nigeria blir exploaterat av väst och man suger ut landet på dess naturresurser och lämnar endast brödsmulor kvar till de rättmätiga ägarna. Men måttet blir slutligen rågat så nu har det bildats rebellgrupper, ibland klädda i hawaiiskjortor, ibland med ansiktspynt som liknar kissemissarna ur musikalen Cats. Hursomhelst kidnappar rebellerna utländska arbetare och tvingar till sig pengar i utbyte mot att gisslan får leva. Vi vet även att Harry Dickson är en pacifist som sitter i fängelset, och han är en centralfigur i dramat. Mitt i detta spektakel finns det även en ung man, Oliver, som vill bli rappare samt en kvinna, Fatima, som inte vet vilka kläder hon ska bära. Oliver är förtjust i Fatima men det finns en annan kille med som också vill pussa på henne.

Och när Militants 2 rullar fram på tv-skärmen så har kärlekstriangeln plötsligt blivit till en kärleksfemhörning, helt utan förklaring. En kille och en tjej till har kastats in i leken och de är lika förvirrade som vi.

I den djupa skogen fortsätter Kissemiss-kidnappar-männen släpa runt på sin senaste gisslan. Men plötsligt håller de ett ohörbart tal, där endast midi-synthen skränar. De klappar gisslan på axeln och förser honom med en ny skjorta och släpper honom fri. Även de långa och mycket dialog-rika konferenserna mellan de äldre vise männen fortsätter precis som förut.

Hur ska detta nu sluta?! Och kommer Harry Dickson någonsin att lämna fängelset?!

Minnesvärda scener: I förra filmen fick vi aldrig se Oliver, den unga rapparen, uppträda. Det gör han nu, och med besked. Men före uppträdandet blir Oliver misshandlad av en av sina bandmedlemmar eftersom Oliver alltid pratar om sin förälskelse Fatima. Men en fet gubbe med gitarr lugnar de bägge kombattanterna. Tur var ju det, eftersom om konflikten skulle fortsatt skulle de inte fått uppträda på den trendiga klubben O´jez. Och när de hängt på sig instrumenten och sprungit in på scenen så verkar de verkligen ha lagt allt gammalt groll i brunnen. Så pass mycket att de nu kan sjunga textraden: ”Fatima, without you I would die!”

Ytterligare en stark scen är när en kvinna ringer till Fatimas pappa. Kvinnan hotar honom med att om inte Fatima slutar dejta Oliver så kommer hon att mördas. Pappan gör då som alla fäder skulle ha gjort i en sådan situation; han sätter sig i sin stol i trädgården och läser morgontidningen. (Värt att notera är att pappan sade sig vara miljardär. Men stolen han sätter sig i är grön och av plast. Men vi antar att den som spar han har. En annan skojfrisk detalj som visar på pappans relation till sin dotter är att istället för att använda sig av hennes namn Fatima så kallar han henne Fatty.)

Men filmens absoluta höjdpunkt är sättet de skildrar hur lyckliga Fatima och Oliver är tillsammans. Man löser det genom att visa olika klipp på hur de matar varandra med glass i olika miljöer. I ett av klippen trycker Fatima ner glasskeden i Olivers vrångstrupe.

Minnesvärda citat:

Vi tar ett citat som yppades av redaktionen under filmens gång.

Daniel: ”Olivers pappa är med i rådet och därför är det problematiskt med Fatima!”

Andreas: ”Jag bryr mig inte.”

Omdöme: Så fort vi satte i dvd:n och filmen hoppade igång så stötte vi på problem. Antingen har vi eller de blivit ännu sämre på engelsk språkförståelse, men dialogen var i stort sett ohörbar. Vi satt som två kisande sköldpaddor mot tv-rutan och försökte utröna vad personer sa. I första scenen, som höll på i ett halvt århundrade, lyckades vi höra orden: ”We will lose our sword … House ... Break an atoll … Waterloo … Average.” Även musiken har tagit kliv i en ny riktning. Vi tror att soundtracket som de spelar genom hela filmen är till för att försöka skapa känslan av en storslagen och episk händelse med symfoniorkester, men stämningen hämmas lite av att de endast använder sig av EN midi-synth.

Summa summarum: Vi känner oss bedragna. Här presenteras en karaktär som bär filmhistoriens bästa namn: Harry Dickson. Vi förväntar oss underverk och Herkules-action. Men istället är han pacifist och sitter i sin cell och surar. Tvåan då, tänker vi, där kommer det smälla till ordentligt! Nix, tvåan liknar mer en skolavslutning där alla ska vara tysta när fröken talar (plus en midi-synth.) Det dröjer femtio minuter in i filmen innan man ens ser ett lik, men eftersom ljudet inte fungerade i den scenen så vet vi inte om liket kanske bara var en man sovande på rygg. Förvisso släpps den arge mannen Harry Dickson ut ur fängelset, men istället för att mosa på med bazookas så tar han sina fem soldater under armen och förhandlar med regeringen.

Trots två regissörer lyckas de inte leverera. Vi känner oss blåsta på konfekten och misstänker att dvd-fodralet, som skryter med högvis av vapen och arga muskler, kanske bara var ett försäljningstrick.

(Ingen trailer till denna film heller. Håll till godo med Annie och Rosmarie)