Handling: VARNING! VARNING! Explosionerna avlöser varandra i ett rasande tempo och asteroider störtar förbi det stackars rymdskeppet som vobblar frenetiskt från sida till sida i det stora kosmos. Trots att besättningen är väl förberedd med säkerhetsbälten och röda skumgummihjälmar, verkar de alla inställda på att de kommer dö. Men plötsligt säger skeppets dator, Wiz, att allt är lugnt, vad de upplever är endast en refraktion av något som inträffade för miljoner år sedan. Paniken övergår istället till hejdlös glädje och alla kysser varandra.
Vipps! Så transporteras vi till ett helt nytt skepp, med helt ny besättning (men nu med svarta skumgummihjälmar) i ett helt nytt universum. Scenen öppnas med att en underordnad slår en överordnad på truten. Detta kan inte tålas så förövaren blir deporterad till ett annat skepp med en ny besättning som återigen bär röda skumgummihjälmar. Resten av filmen blir mest ett konfetti av skumgummihjälmar, osäkra miner och en minst lika osäker handling. Plus en illasinnad robot som är på pricken lik en Jack-Vegasmaskin. Hur ska det sluta? Tja, vi vet inte. Fyrtio minuter in i filmen satt filmiveckan-redaktionen och spelade Wordfeud. Och vi hatar Wordfeud.
Minnesvärda scener: Kapten Fred Hamilton och hans besättning får i uppgift att reparera en satellit. En i besättningen beger sig ut på rymdpromenad för att kontrollera hur pass allvarliga skadorna är. Det visar sig att det krävs minst två personer för att reparera satelliten. Men astronauten vill av någon konstig anledning göra det själv, trots att det finns minst fem sysslolösa sluskar i rymdskeppet som med lätthet skulle kunna kasta på sig en aluminiumfolie-dräkt och glödlampshjälm och hjälpa till. Men det blir ett solo-mission och självklart lyckas astronauten pressa in skalpellen i fel kretskort, för i nästa sekund börjar syra spruta ut ur satelliten, och så hamnar syra på hans rymddräkt. Nu blir det lite konstigt: Astronauten skriker av smärta, vilket indikerar att syran tagit sig igenom hans rymddräkt och nu fräter på hans hud. Det kan man förstå, men om syran tagit sig igenom rymddräkten borde det inte följaktligen vara ett hål i hans dräkt då? Och om inte jag missminner mig helt, sa vår fysiklärare i 9:an, Roland, att hamnar man i en sådan situation i rymden, dör man ganska snabbt, typ direkt. Men inte denna astronaut. Han skrek. Och skrek. Och skrek. Filmiveckan-redaktionen gick och bryggde kaffe och när vi kom tillbaka skrek han fortfarande. Sen blev han räddad. Tydligen i sista sekunden, enligt kapten Fred Hamilton.
En annan filmisk detalj väl värd att ta upp är den oberäknelige och skurkaktige roboten som springer runt på en planet och ställer till med otyg. Roboten är inte alls snabb, hans plåtproteser till ben gnisslar betänkligt vid varje steg. Och i handen har en ficklampa som tydligen inte alls är en ficklampa utan en laserpistol. När han lyser på saker så börjar det blinka och pysa och sen ett litet Poff! Nu undrar du säkert att hur mycket skada en halt och rostig robot med ficklampa kan göra? Då kan vi låta meddela att han är kapabel att utrota hela civilisationer och förslava hela universum. Poff!
Minnesvärda citat: Eftersom den här filmen utspelar sig i framtiden behöver man inte längre besvära sig med sex, det ordnar maskinerna åt en istället. Man tar helt enkelt med sig sin partner in i vad som ser ut som en källare, där lägger man sig på en varsin brits som liknar sådana med plastöverdrag som man kan hitta i fylleceller. Man befinner sig nu på lite mer än en arms avstånd från varandra. Mellan britsarna finns en stor metallkula som man kan programmera. Sen är det bara att stirra upp i det vita taket och njuta. Två personer ur besättningen blev sugna och tassade ner i källarhålet. Mannen började programmera metallkulan och ställde lite frågor till sin partner:
Han: ”How long?”
Hon: ”Whatever.”
Han: ”Violent or gentle?”
Hon: ”You choose.”
Omdöme: Förutsättningarna för en och en halv timme underhållning var goda: Här erbjöds space explorers med tajta uniformer som tydligt avslöjade könet på skådisen, mjuka hjälmar, fyrkantiga burk-robotar med blinkande ögon, flygande tefat och futuristiska miniräknare fastklistrade på handlederna med svart eltejp. Men allt föll tungt när regissören satte sig tillrätta i stolen. Den här filmen dras nämligen med många problem och det största av dem är nog avsaknaden av manus. Ingen verkade veta vad de skulle säga, eller var de skulle stå när de försökte säga det. Det verkade även ha varit syrefattigt under inspelningarna, alla skådisar rörde sig som trötta myror en regnig höstdag. Soundtracket var fruktansvärt. Det var som om någon tryckte in knivar i en synth som i sin tur skrek och vred sig i hemska toner.
Och den största besvikelsen av dem alla var när en av hjältarna i slutet av filmen tog av sig sin hjälm. Då fick nämligen en av de mest fantastiska hårsvallen i Filmiveckans historia se dagens ljus. Det blonda, lena hårsvallet flöt som en lockig flod av änglar längs hans axlar. Varför sparade dem den pärlan till sista minuten? Det hade kunnat rädda hela filmen.
Nej, det här duger inte. Italienarna har visat prov på fantastisk filmkonst. Men i detta fall misstänker Filmiveckan-redaktionen att regissören sagt: ”Jag ska bara gå och kissa.” För att aldrig mer komma tillbaka.
Visste du att: Regissören till denna film, Alfonso Brescia även regisserade filmen Ator 3. Problemet var bara att Alfonso inte hade tillåtelse från Ator-skaparen Joe D´Amato att göra detta. D´amato blev sur som fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar