Titel: Moon of the Wolf
Handling: En ung kvinnas sargade kropp hittas i naturen. Sheriffen i staden, Aaron Whitaker blir den som får i uppgift att utreda fallet. Med tanke på alla bitmärken som pryder kvinnans kropp så utgår sheriffen att det är ett gäng hundar som knaprat loss. Men situationen kompliceras av att ett smycke upphittas vid brottsplatsen, samt att vissa individer inte alls är samarbetsvilliga vid förhören. Ytterligare en detalj som pekar på att det kanske inte är ett gäng taxar som härjar, är att inte lång tid senare mördas ytterligare två personer. Den ena, en vicesheriff, hittas död på kontoret med bara tomhylsor som sällskap, och lite längre bort har en fängslad man fått sin gallerdörr bortsliten, och återfinns brutalt slaktat i ena hörnet av sin cell. En tax hade inte behövt slita sönder något galler, utan hade med enkelhet smitit emellan eller under stålstängerna. Nej, det är något betydligt större, målmedvetet i görningen. Men kommer sheriffen hinna hitta den skyldige eller kommer han själv kanske bli nästa offer?
Minnesvärda scener: Alla scener med sheriffen är bra. Han ska nämligen representera den fräscha killen i filmen. Han är sådär sjuttiotalsfyrtioåringssnygg med bred bringa och brösthår tjockt som en ryamatta. Han har pumpat in precis rätt antal liter vax och mousse i sitt hår för att skapa en robust hårhjälm. Än så länge är allt väl, han ger ett kraftfullt alfahane-intryck. Men man märker snart att sheriffens kroppsliga maskineri kanske är lite rostigt: Han stånkar i tid och otid, han skriker när han pratar och verkar även ha problem med hörseln eftersom han ser frågande och tveksam ut när någon tilltalar honom. Och varje gång han tvingas le, ser han förstoppad ut. Med andra ord så var det mycket underhållande att se honom leda utredningen.
Ännu en mycket underhållande scen är den i slutet. (OBS! Nu berättar vi en hel del spännande material, så för er som planerar att hyra denna film så ska ni nog blunda några rader.) Varulven är hungrig igen och vill tugga på människor. Sheriffen och en böna vi namn Lousie Rodanthe har tvingats barrikadera sig i en villa. Sheriffen ler förstoppat/betryggande mot Louise och ska säkerställa att varulven inte ska kunna ta sig in. Han gör följande: Låser ytterdörren samt klickar i de små metallhakarna på fönstret. Det borde hålla! Men Louise tar också ansvar, hon tassar nämligen in i vardagsrummet och stänger igen de små papperstunna skjutdörrarna. Det vi ska komma ihåg här är att varulven någon dag tidigare, utan större ansträngning, ryckte sönder det förstärkta stålgallret till en fängelsecell. Så när varulven plötsligt sparkar in ytterdörren och morrar, var det ingen i redaktionens biosal som trillade ur stolen av förvåning. Men förvånade blev vi däremot av sheriffens handlande kort före varulven anlände. Han beslöt sig nämligen för att lämna Louise i huset och istället bege sig in i den mörka skogen där han irrade omkring blint allt medan hon fick tampas med tuggande käftar och vassa klor.
Minnesvärda citat: Hopen av skrämda innevånare kräver svar, men rättsläkaren Doktor Druden konstaterar följande: “It’s not considered good medical practice to perform autopsies in the middle of swamps surrounded by howling dogs and scratching rustics”
Omdöme: Filmen börjar med att vi inte har någon aning, eftersom så ofta under sjuttiotalet så led filmskapare brist på lampor. Men vi tyckte oss se en måne, så det utspelades sig antagligen utomhus. En eller flera personer kanske var i bild. Rop och skall lyckades vi dechiffrera ur den svarta gröten till handling. Nästa scen utspelade sig tack och lov under dagen. Ett gäng hillbillies stod samlade runt en kropp. Men så fort skådisarna öppnade munnen, var det den mest lokala, sluddriga söder-amerikanska dialekten som någonsin uppfunnits. De hade lika gärna kunna tala swahili. Vi på filmiveckan-redaktionen förstod att den här filmen skulle bli lååååång.
Det skulle föreställa någon sorts deckargåta där sheriffen ledde förhör höger och vänster. Men allt eftersom filmen fortgick så släppte han mordutredningen mer och mer. Istället hängde han med den enda kvinnan i byn, alltså Lousie Rodanthe. Man kunde hitta honom i trädgården där de satt i jättesmå utemöbler och drack lemonad, eller skrattandes på det lokala caféet. Ibland tog de långa promenader. Det blev fort tråkigt. Och när varulven väl behagade dyka upp i bild så blev besvikelsen ännu större. Han bar nämligen både skjorta och kakibyxor. Vore det inte för att hela hans ansikte var prytt av vad som närmast kan beskrivas som pubishår och hade en näsa som såg ut att ha drabbats av kallbrand, hade han utan problem smält in bakom skrivmaskinen på vilket kontor som helst. Nej, det går att göra betydligt roligare saker av huggtänder, hagelbössor, klor och pubishår än det här.
Visste du att: Regissören, Daniel Petrie även regisserat filmen Cocoon- återkomsten. Den fick ett sämre omdöme än föregångaren Cocoon som regisserades av Ron Howard..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar