Viruset, åh herregud! Viruset kommer!

Titel: Evilution

År: 2008

Land: USA

Genre: Skräck

Publik: Andreas, Scruffy McPurjo

Handling: Ett virus sprids oförklarligt på en militärförläggning någonstans i Irak och följderna blir katastrofala. De drabbade av viruset får en osunt sug efter kött och blod. Så pass osunt att de äter sina kamrater. Detta visar sig snabbt bli opopulärt bland de icke virusdrabbade eftersom de dör i rask takt på ett otrevligt sätt. Vad göra? USA:s militär skriker: ”Svinn får man räkna med!” och trycker på den stora röda knappen. Sekunden senare slår en enorm bomb ner och basen förvandlas till en enda uruselt dataanimerad explosion. Alla dör … Eller? Nja, ut ur flammorna åker en jeep. I jeepen sitter en forskare: Darren Hall.  

 

 

En tid senare har Darren Hall lyckats tagit sig tillbaka till amerikansk mark. Han försöker återanpassa sig till det civila livet och har beslutat sig för att hyra en lägenhet. Kanske har han fått i sig lite av viruset, för han verkar inte tänka helt klart. Han väljer nämligen hyreshuset som går under namnet ”The Necropolitan”. Hyresvärden är blek som Dracula och slemmig som en groda. Hans grannar är tre mexikanska dårar som stjäl Darrens pistol och hotar honom till livet hela tiden. Alla, inklusive en pundare med brittisk accent, vandrar ut och in i hans lägenhet som om det vore ett avsnitt ur ”Vänner” och förser sig med allt de vill. Till slut så kommer de över en dos av viruset som Darren av någon anledning fått skickat till sig av posten. Och så startar kött/blodfesten igen.

 

 

Minnesvärda scener: På ett sätt är alla scener beundransvärda och bär en gemensam nämnare, nämligen överspel. Alla gör det. Det är som om överspel är det nya svarta. De kan inte ens dö övertygande utan allt ska skrikas och dras ut på. Och alla dör i stort sett i samma korridor, vrålande och med blod sprutande överallt. Men så kommer nästa granne ut i samma korridor med en tvättkorg eller kanske en soppåse och anar inte en enda uggla i mossen. Och så dör denne med osv osv. Dessutom kan de kan inte ens gå i korridoren utan att stegen ska förhöjas och sockras på nåt estetiskt sätt. Fruktansvärt.

Men en scen som verkligen fastnade på näthinnan är då en överste får reda på att viruset spridit sig från militärbasen i Irak till USA. Han blir så arg av beskedet att när han slänger på telefonluren så börjar han febrilt formklippa den lilla växten framför sig på bordet med sin sax.

 

 

 Minnesvärda citat: En journalfilm från militärbasen lyckas leta sig fram till högkvarteret i USA och när de trycker på play får visar bildskärmen vad som liknar ett slakthus med brinnande bråte och sprakande kablar med döda soldater utspridda i hörn och på golv. En förbipasserande forskare stannar upp och tittar in i den handhållna kameran (som förövrigt, av bildkvaliteten att döma, ser ut att vara av den modell man använde under sjuttiotalet trots att filmen utspelar sig i nutid.) I vilket fall säger forskaren meningarna:

”This is a great new beginning for all humanity … They are recreating themselves from the ground up...This is the next evolution of mankind.”

Samtidigt som forskaren säger dessa ord ser man i bakgrunden en infekterad soldat som står och juckar mot en plåtlåda, samt en annan som verkar fastnat med armen i en stolpe och bara rycker sporadiskt. Superintelligent, verkligen.

 

 

Omdöme: I och med hästköttsskandalen som uppdagades under året så har ju alla utom typ vegetarianer och kossor blivit nervösa. Och eftersom kött är det som gör en stark, stilig och sofistikerad så blev det såklart ramaskri bland konsumenterna. Köttproducenternas lösning är att företaget ska kunna spåra alla leveranser och på så sätt förhindra att sådana här varor når ut till hyllorna. Samma sak borde gälla skitfilm. En timme och trettio långa minuter stals från oss och kommer aldrig mer igen. Tid vi kunde ha lagt på allergiforskning eller kyrkobesök. Vi hade kunnat stå på ICA och tok-matat rödakorset-bössan med guldtior i nittio minuter. Men istället fick vi se statister som alla stod riktade mot kameran och överspelade något fantastiskt mycket, och en huvudrollsinnehavare som var så självgod att tv-rutan bad om en hammare. Tolka oss inte fel, vi älskar skitfilm. Men det här faller under en speciell kategori. Varningssignalerna är exempelvis:

- Apokalyptisk stråkmusik bestående uteslutande av midi-synthar

- Ironi och sarkasm i dialog

- Elitsoldater

- Sjuklig övertro till dataanimerade sekvenser

- Monster som kan besitta människors kroppar

Och Evilution strösslar med dessa fruktansvärda ingredienser som om det vore ens sista födelsedag. Faktum är att det känns som om manusförfattaren byggde hela storyn kring ordvrängeriet EVILution. ”Ah, fan va coolt! Det är nåt virus … Och så kastar vi in zombies som kan typ hoppa parkour och och och PATTAR Mycket PATTAR! Elitsoldater och PATTAR! Sen datoranimerar vi skiten! America, YEAH!”

Nä, den här filmen hamnar i soptunnan tillsammans med skinkmackan.

 

 

Visste du att: Evilution var tänkt att vara en del av en spännande och rafflande triologi. Så blev det inte.

Underbarn uppfinner tidsresor

Titel: 100 Million BC

År: 2008

Land: USA

Genre: Sci-fi

Publik: Andreas, Daniel

Handling: Dr Frank Reno slarvar till det i labbet och skickar ett gäng soldater 100 miljoner år bakåt i tiden. Han suger på den karamellen i sextio år för att sedan besluta sig att hämta tillbaka sina soldater (varav en var hans bror). Han anlitar ett toppgäng med Navy Seals för att åka tillbaka i tiden med honom för att rädda de stackars 50-talssoldaterna. Väl framme i dinosarietiden så visar det sig att Navy Seals-utbildningens dinosauriedel är illa eftersatt. De plockas en efter en men räddas av 50-talssoldaterna som minsann tagit alla diplom som behövs för att fälla raptorer och springa ifrån tyrannosaurier. Det kostade fler liv än de som räddades men det var det värt! Nu åker vi hem, gänget! Fast tyvärr hängde en skräcködla med på resan hem och det blir ett himla ståhej. Sen sker ett antal mer osannolika händelser. Sen är det slut!

Minnesvärda scener: När Dr Reno anländer med sina Seals till forntiden så har de fått förhandsinformation om att det är cirka 50% lägre syrehalt på dinosaurietiden. Dock är det bara Dr Reno som skådespelar detta och flåsar som en varm hund medan de andra i gruppen är helt oberörda. I den dramatiska scenen där 50-talssoldaterna ska skickas tillbaka till 1950-talet så erbjuder sig Dr Reno att vara den som stänger tidsportalen, den som måste bli kvar i dinosaurietiden. Flera protesterar men Dr Reno hävdar bestämt att han är den enda som har utbildning i att sköta kontrollen till tidsmaskinen. När sedan en gigantisk tyrannosaurus lyckas ta sig till framtiden så framstår Dr Renos påstående som rätt tveksamt. Mot slutet av filmen så löper tyrannosaurien amok i Los Angeles. Kruxet är att de enda som har panik är skådespelarna, i bakgrunden flyter trafiken som vanligt och det går folk lugnt på gatorna. Det finns också en sergeant med i filmen som låter som Kermit. Bästa scenerna i filmen är dock de med löjtnanten som chefar över operationen: Han är så nöjd hela tiden. Han ser ut som att han fick en jättegod kaka till kaffet på morgonen och kan inte annat än mysa.

Minnesvärda citat: En av 50-talssoldaterna fråga Dr Reno om sin son som han inte sett på flera år: ”How's my son?” Reno svarar: ”He's OK.” Sen var det klart.

Omdöme: Problemet med denna film är inte att handlingen är osannolik eller att skådisarna suger. Dum handling är ju ett plus och skådisar som inte ens kan skådespela att de inte gör någonting är alltid bra. Det inte heller ett problem att specialeffekterna är i nivå med vad en femåring kan åstadkomma med kladdkritor. Nej, problemet är att filmen mot slutet försöker köpa tid. Det kändes som att när regissören och redigeraren satte sig ner för att klippa ihop filmen så upptäckte de att de hade cirka en timme film. Lösningen blir att i slutet av filmen låta folk springa och gå väldigt mycket fram och tillbaka. Det visas även mycket bilder på trafik i Los Angeles. Man får också känslan av att stora delar av filmen är inspelad på platser där filmteamet inte hade tillåtelse att vara. Labbet som huserar tidsmaskinen ser ut att vara en övergiven hangar. När dinosaurien går bananas i LA så smygfilmas utryckande polisbilar som sedan klipps in i filmen.

Filmen hade dock kunna bli mycket spännande om filmteamet jobbade mer med den riktigt sensationella historien: Dr Reno ser ut att vara 60 år gammal. Med tanke på att det första experimentet som Reno gjorde skedde för 60 år sedan varit spännande att se en film om underbarnet Baby Frank Reno som löser problemet med tidsresor innan han ens lärt sig gå.

Visste du att: Denna film hette Jurassic Commando i Frankrike. Gött!

Sparka rutten röv hela dagen lång!

Titel: I am Omega

År: 2007

Land: USA

Genre: Skräck

Publik: Christian, Henrik, Andreas

Handling: Zombieinvasionen har svept in och tagit med sig allt och alla i fördärvet. Alla utom en person, Renchard. Men varför överlevde han när resten av mänskligheten blev zombiemat? Svaret är lika enkelt som briljant; Renchard är en top-of-the-line-krigare som sover i kalsonger och kängor. De andra i hans Special Forces-förband skrattade säkert åt honom när han försökte kränga av sig byxorna med galoscherna på. Kanske sa de elaka saker som ”Riktiga soldater sover nakenfis tillsammans!” Men tji fick de och sex miljarder andra människor. För när zombisarna stormade in och tog dem alla på sängen hann Renchard däremot, snabbt som en fjäder, upp på fötterna och dela ut sköna sparkar med sina stålhättor.

Men nu är han alltså helt ensam med sina zombies och det är ju inget vidare festligt. Därför har han som livsuppgift åtagit sig att spränga hela sin hemstad i luften. Han tror att detta kommer att lösa zombieproblemet för alltid. Lite kortsiktigt tänkt, kan tyckas. Zombiesarna har ju ben och kan ju lämna staden med relativ lätthet i sin jakt på kött. Men det här är Renchards vision, han är ju supersoldat och vem är vi att ifrågasätta det?

Minnesvärda scener: Renchards verklighet är att bakom varje hörn kan det finnas en illa sminkad zombie som inget hellre vill än att tugga på en. Därför måste han planera varje drag noga. Vi får följa honom under en sådan. Han lämnar sitt hem i all hast och hamrar ihjäl dussinet zombies innan han ens kommit till bilen. Sedan kör han som en blådåre på de öde gatorna. Målet med denna mödosamt och livsfarliga resa är att ta sig till ett skjul. Försiktigt smyger han ur bilen och stressad av allvaret tycker han sig se zombies i ögonvrån titt som tätt. Han smyger upp dörren till skjulet och vad var det som var så viktigt? En liten röd dunk med bensin, tillräckligt för att på sin höjd få en Puch Dakota att ta sig ner för en mindre kulle. Och vad som visar sig mer idiotiskt är att han aldrig har tänkt att använda bensinen.

En annan stark scen är då Renchard sitter vid sin dator och pillar. Vid det här laget har Renchard gjort så många konstiga grejer, (Knaprat piller, demolerat ett staket, gråtit och skrattat samtidigt) att redaktionen börjar ifrågasätta hans överlevarförmåga. Men rätt som det är får han kontakt med en annan överlevande i något obegripligt skype-chattrum-online-grej. Hallelujah!!! tänker redaktionen att Renchard borde tänka. Men Renchard reagerar med att springa ut ur huset och upprepade gånger dunka sitt huvud i ett elskåp.

Minnesvärda citat: ”We´ve got four hours to leave this town!” säger Renchard när de glider fram i sin cab. Sedan kommer alla sprängladdningar han har placerat ut att detonera. Inga problem, säger redaktionen. Med tanke på att staden är helt övergiven och tom på fordon så det borde bli smoooooooth sailing. Dock tog vi inte med i kalkylen att Renchard har beslutsångest över allt och hittar på ständiga ursäkter att få stanna bilen för att få dela sköna rundsparkar och säga saker i stil med ”I am so tired of this shit!”

Omdöme: Filmen börjar med att en hysterisk kvinna fipplar stressat med tändningslåset till bilen. Det känns ju sådär fräscht och nytänkande. Och det följs upp med före detta elitsoldatgrejen som varje tveksam film slänger med för att ge huvudkaraktären ett stänk av bad ass. Och det börjar bli en ganska fin skara med supersoldater på bloggen. Den gemensamma nämnaren med dessa filmer är att de är ganska inkompetenta och förhastade supersoldater. Den här filmen är inget undantag. Renchard är den postapokalyptiska byfånen som tassar runt bland bilvrak och lik, samlande på saker som typ glänser fint. Han är lika ologisk som proportionerna på en alpacka.

Mark Dacascos som spelar Renchard gör inte en helt övertygande insats alla gånger. Eftersom han ska spela ensam på jorden så blir det han som bär handlingen framåt, och finfina boxers och kängor till trots så blir filmen en ganska krokig resa.

Om vi gör en slumpvis jämförelse med någon annan slumpvist utvald film, låt säga … Will Smith ur I am Legend så blir det hela mer tydligt. De båda har ju samma bakgrund och befinner sig i liknande situationer i livet: Båda är elitsoldater som har förlorat sin familj till monster. Båda lever isolerade men med ett desperat kontaktsökande med alla de medel de har tillgängliga. Båda lever under konstant hot i liknande miljöer. Men den stora skillnaden mellan de båda är att Will Smith väljer att använda sina militära kunskaper till att överleva, medan Renchard mest tillbringar dagarna med att skratta/gråta, sladda med bilen och dricka sig full på klippavsatser. Kort sagt: Renchard är en dåre.

Men frågan vi samtidigt bör ställa oss är: När de båda står vid pärleporten och Gud ställer frågan: ”Veeeeeeem av er fick ut mest av liiiiiiiivet?” så kommer nog Renchard nicka självsäkert och Will sura.)

Visste du att: Filmens huvudperson, Mark Dacascos spelar även med i den rykande heta filmen No Code of Conduct från 1998. Och eftersom han kan ninjakarate så gör han alla sina stunts själv!