HAAAAAAAAWK!!!

Titel: The Beastmaster III

År: 1997

Land: USA

Genre: Sword and Sorcery

Publik: Hanne, Andreas

Handling: Det är viktigt att sätta upp mål i livet, av flera anledningar. Strävan efter att uppnå mål leder till att man lär sig nya saker, med tiden gör förbättrade prioriteringar, uppnår en personlig mognad eller stiftar nya bekantskaper, kanske rent av nya vänner för livet? Lord Agon har också mål. Ett mål egentligen. Han vill lägga sina fingrar på amuletten “Eye of Braxus”. I amuletten sover nämligen en vresig demon-gud. Och demon-gudar är alltid praktiskt att ha i sitt crew när pilar och yxor och magiska spells flyger genom luften. Problemet är att amuletten hänger runt King Tals hals och kungen vill gärna behålla sitt fina halsband. Men den onde Agon har svårt att skilja på “ditt och mitt”- principen. Häri ligger alltså konflikten och Lord Agon använder hela sin arsenal av onda krigare för att komma åt amuletten; alltså stora killar med sporadiska inte-alls-heltäckande rustningar som skyler förvånansvärt få vitala organ. Men kungen är inte helt lottlös, han får hjälp av Dar the Beastmaster, och hans resande zoo av vilda djur!

Minnesvärda scener: Dar the Beastmaster ska vara sexig. Det var han nog när han spelade in sin första Beastmaster-film 1982. I den tredje filmen, som spelas in 16 år senare, är Dar the Beastmaster nu i femtioårsåldern. Kroppen är fantastisk, han har verkligen ätit sin havregrynsgröt varje morgon. Men det blir väldigt skumt när han ska förföra en trettio år yngre kvinna i en het och passionerad kyss, eftersom han ser ut som sköldpaddan Skalman från halsen och upp. Det blir mest kladdigt och obehaglig för alla inblandade.

En annan mycket bra scen är *SPOILER ALERT!* när demon-guden Braxus vaknar ur sin sömn och hamnar i en slutfight med Dar the Beastmaster. Detta är alltså den scenen som är hela filmens crescendo, det vi alla väntat på. Klimax. Demonen visar sig bestå av gummi lika stelt som som såna där industrirör som legat i marken sedan 70-talet. Demonen har minst sagt stela leder. Hans käke har låst sig i halöppet läge. Han vill inget hellre än att gå och sova igen. Han ser ut ungefär såhär.  

Minnesvärda citat: Varje gång Dar the Beastmaster ska kalla på sin hök så vrålar han “HAAAAWK!” Det är svårt att beskriva hur det låter men om du tänker dig att en tågvissla får en hjärtattack och vrålar ut i ett rum fyllt av helium, så kommer vi kanske i närheten av den isande höga frekvensen.

Omdöme: Jävla hårig soppa till film detta är Besvikelse. Normalt sett är det få genre som är så bra som Sword and Sorcery.  Häri ryms monster, häxor, män i höftskynken och svulstiga muskler, kvinnor med tutt-skydd i metall. blixtar-bollar och svärd. En genre där endast fantasin sätter gränser. Men Dar the Beastmaster ser mest förvirrad ut genom filmen. Han har en lite vilsen blick när han irrar runt i landskapen med sin hök, två illrar och ett gammalt lejon. De strösslar med lite tuttar ibland i sina försök att vinna tittarnas intresse. Det är en hel del fighter och sköna 90-tals dataeffekter, men det räcker inte hela vägen fram. Dar och hans crew drar mest svärden efter sig genom landskapen. Det enda som stoppar en från att somna är när Dar the Beastmaster plötsligt, och från ingenstans vrålar på sin HAAAAAAWK!!!!

Visste du att: Mannen som spelar Dar the Beastmaster, Marc Singer, även var med i kultserien V. Han har även svart bälte i Kung Fu.

Frisyrernas Mecka i 90 minuter

Titel: Samurai Cop

År:1991

Land: USA

Genre: True Crime

Publik: Hanne, Andreas

Handling: Den japanska maffian överöser stackars Los Angeles med droger. Situationen blir ohållbar. Polisen mäktar inte med. Deras resurser räcker helt inte till. Vad göra? Jo, man kallar in Samurai Cop. Han tänker som en samuraj, utbildad i Japan, men klär sig som en amerikansk civilist. Han ger sig huvudstupa in i konflikten och konfronterar maffian var de än befinner sig. Vi snackar fartfyllda bilscener (filmade i dubbel hastighet), halshuggningar på sjukhus bland sjuksystrar med djupa urringningar, vilda slagsmål på billiga och sköra restauranger. Men vad maffian än hittar på så svarar Samurai Cop med dubbel dos. Detta stressar maffian i allmänhet, men superskurken Yamashita i synnerhet.

Allt eskalerar mer och mer tills de slutligen möts i en sista storslagen duell …

Just det, sen pippas det hej vilt i filmen. Samurai Cop tar sig alltid tiden att förföra the ladies … Han har inga problem att skilja jobb från nöje. I hans värld går de hand i hand. Alla kan förföras. Alla, hela tiden.

Minnesvärda scener: Det haglar av minnesvärda scener i denna film. Därför är det svårt att välja vad som ska med i recensionen. Men en favorit är då Samurai Cop och hans side kick, den alltid glade Frank Washington, blir inkallade till deras polisbefäl Captain Rohmer. Rohmer är tio resor vresigare än vad polisbefäl i 80/90-talsfilmer brukar vara. Han vrålar i stort sett konstant. Och det är saker som ”I feel like someone's stuck a big club up my ass. And it hurts. I gotta figure out a way to get it outta there.”

Och i en dialog med en advokat klargjorde polisbefälet situationen på följande sätt: ”Fuck you and your client! Now, you get your ass out of my office or you'll have to go to surgery to get my foot out of it! Get out of here, you asshole! Leave me alone. I've got more important things than a shit like you! Get out of here!” Han är verkligen jättejättearg.

En annan bra scen är när Samurai Cop kommer till ett sjukhus där en person precis fått sitt huvud avskuret och stulet av den japanska maffian. I jakten på förövarna i korridorerna så tar sig Sumurai Cop ändå tiden att prata med en läcker sjuksyster:

Nurse: ”Do you like what you see?”

Samurai Cop: ”I love what I see”

Nurse: ”Would you like to touch what you see?”

Samurai Cop: ”Yes. Yes, I would.”

Nurse: ”Would you like to go out with me?”

Samurai Cop: ”Yes, I would.”

Nurse: ”Would you like to fuck me?”

Samurai Cop: ”Bingo!”

Minnesvärda citat: Superskurken Yamashita, med ett käkparti bredare än en plogbil, har efter mycket om och men slutligen blivit trängd i ett hörn. Det final showdown … (OBS! Spoiler alert!) En intensiv fajt följer med sköna sparkar, coola samuraj-poser och en hel del vrål. Till slut står endast en man. Jupp, Yamashita har fallit och som en sista gest tar Yamashita sitt svärd som han placerar mot sin egen buk. Samurai Cops kollega Frank Washington försöker ingripa men stoppas av Samurai Cop. Varför? Jo, eftersom ”It is the way of the samurai”. Mm. Det stämmer kanske, men kanske ovetande så begår Samurai Cop ganska grovt tjänstefel, eftersom han inte förhindrar en samhällsmedborgare att begå självmord.

Omdöme: Vad händer om man låter en samuraj para sig med en poliskonstapel? Tja, nio månader senare kanske de får ett kärleksbarn. Kanske bjuder de in till dop, och bland de inbjudna gästerna kommer det att finnas både samurajer och poliskonstaplar i kyrkbänkarna. Och även om de olika grupperingarna har vitt skilda moraliska kompasser så kommer de ändå överens denna dag. Det är ju ändå lille Samurai Cops dag. Kanske blir det tårta och lite dans efteråt? Nåväl, nu vet vi ingenting om föräldrarna till Mathew Karedas (huvudkaraktären i denna film), men 1991 axlade han rollen som den bredaxlade och hårfagre Samurai Cop. Han har alla fördelar; lång som en fullvuxen ek, muskler som skjuter iväg okontrollerat åt alla håll, vackra blöta fisk-ögon. Och håret. Herregud, håret! Som det vackraste kinesiska silke tvagat i vätskan av tusen änglars tårar. Ett hår så långt och lätt att det dansar i vinden även de dagar när det är vindstilla. Utöver detta så är han även en handlingens man som inte tvekar att skjuta en skurk i huvudet samtidigt som han älskar passionerat med kvinnorna. Jättelänge. Han älskar jättelänge och ofta med kvinnor.

Den här filmen består endast av bra scener. Det är ett pärlband av osammanhängande förvirring. Det är rock and roll från bildruta ett och de sparar ordagrant inte på krutet.

Men det här är en också en viktig film eftersom den stärker oss. I tider då de blåser kalla vindar över hela världen, då arga grupperingar marscherar på våra gator, miljöförstöringen runt om i världen skapar global panik och ombyggnationen av Slussen i Stockholm tar längre tid än beräknat. Då är det skönt att veta att det också finns män som Samurai Cop som gör skillnad, en kula och ett juck åt gången.

 

Visste du att: Sju månader efter att Mathew Karedas (alltså Samurai Cop) trodde sig ha avslutat sitt filmkontrakt så klippte han av sitt vackra hår. Men så blev han inkallad igen eftersom de behövde komplettera scener. Typ halva filmen behövde kompletteras. Vad gör man? Man skaffar en peruk, såklart. Tyvärr, för regissören, så fanns det bara peruker för kvinnor. Tack och lov, för oss andra, så fanns det bara peruker för kvinnor. Varannan scen i filmen så ser hjälten alltså ut som en 50-årig tant på anabola.

Döden från jordkällaren

Titel: Vampire

År: 1996

Land: Sverige

Genre: Skräck

Publik: Daniel, Andreas, Henrik, Pisse

Handling: I ett annars så idylliskt litet samhälle utanför Västerås pågår nu en kamp mellan en civilpolis som bara följer sina egna regler och inte vill ha någon ny partner, och en paramilitär fanatiker utrustad med ett amerikansk drillnings-gevär. Det är oklart på vilka grunder kampen äger rum, men det är högst klart att det är på liv och död. Civilpolisen, som behärskar kampsport, gör allt ifrån sköna roundhouse-sparkar och hårda uppercurts till blixtnabba jabbar och dansanta förflyttningar med fötterna. Paramilitären gör också saker. Fighten kulminerar på en hög av isolerings-skumrör där civilpolisen slutligen segrar efter att ha fångat ett isolerings-skumrör som slungats mot honom i luften, för att sedan dirigera om energin och riktningen på den och returnerat den till avsändarens bröstkorg. BOOOM OCH KNOCK OUT!

Ordagrant ett stenkast bort hänger en vampyr uppochned i en gungställning uppe på en jordkällare. Oväsendet och kanske blodvittringen som kommer utav män som misshandlar varandra hänsynslöst med isolerings-skumrör väcker den. Och vampyren är hungrig. Så vampyren äter en katt, något civilpolisen ser och rapporterar in till kommunikationscentralen …

Nu kommer en annan polis in i bilden. Förstärkningen. Han bär trenchcoat och åker på en flakmoped. Han åker in i skogen och träffar civilpolisen. Samtidigt vaknar paramilitären upp igen och springer in i en skog. Samma skog som poliserna och vampyren är i …

Civilpolisen avlägger en rapport till trenchcoat-polisen. Samtidigt smyger paramilitären omkring runt dem, maskerad med en grankvist, och uppe i en koja ligger vampyren och väntar på mat …

Sedan blir paramilitären biten och förvandlas till en vampyrparamilitär. De båda poliserna gömmer sig bakom högen med isolerings-skumrör. Plötsligt står striden två mot två. Alltså två poliser mot två vampyrer. Originalvampyren (alltså han som hängde uppochned i en gungställning) kastar sig på högen med isolerings-skumrör, men de båda poliserna hade gillrat en fälla. När vampyren krälat sig fram till rätt avstånd släpper de ett uppspänt isolerings-skumrör i huvudet på honom. Men i och med att en vampyr endast kan dö av solen eller en påle i hjärtat (ev. också silverkulor?) men definitivt inte av ett isolerings-skumrör så misslyckas planen och även de rastrerande poliserna blir bitna och förvandlade till vampyrer … Nu är alltså alla vampyrer, inklusive katten.

Minnesvärda scener:I begynnelsen av filmen fångar civilpolisen en skjuten kula med munnen. Han gör det med lätthet, ja nästan lite arrogant, där han står lutad mot en grillplats med armarna korsade och uttråkad blick. Visserligen är ”Vampire” en påkostad produktion. Det märks i efterproduktionsarbetet. Men sättet som man skildrar hur en kula skjuts ur ett gevär och färdas i luften ur ett förstapersonsperspektiv är inte bara nydanade, utan också ett fuck you till etablissemanget.

Minnesvärda citat: I början av filmen under slagsmålet mellan polisen och paramilitären drar civilpolisen ner jackan till hälften på sin motståndares kropp och genom detta låser hans armar. Sedan delar polisen ut några riktigt snygga rallarsvingar och följer upp det med den sköna kommentaren: ”Want some more, shit head?” Timingen i både slag och spydig kommentar är av kirurgisk precision och det kräver av skådespelaren ett oerhört fokus för att scenen ska landa rätt.

Ett annat skönt citat uppkommer när civilpolisen blir angripen av ett isolerings-skumrör. Lätt och smidigt fångar han slaget i sidan, ungefär i regionen lungorna - levern. Sedan mosar han sönder paramilitären med en uppsjö av slag. Civilpolisens kommentar till det hela? ”Talk about you being busted, asshole.”. Så jävla skönt.

Omdöme: Detta är den bästa film vi någonsin sett. Det är svårt att beskriva i ord dess storhet. Men om du tänker dig en blandning av Citizen Kane och Nyckeln till frihet och kryddar det med Pulp Fiction och lägger till en nypa Gudfadern. Gratinera det i cirka 200 grader Dark Knight och strössla försiktigt cirka en tsk med Schindler´s List. Då kanske, kanske du kommer i närheten av ”Vampire”. Skådespelarna är som födda in i rollerna, och detta trots att ingen av dem faktiskt har gått en skådespelarutbildning. Specialeffekterna skulle få Avatar att bajsa blått i sina lövkalsonger, eller vad det nu är för underkläder de bär. Filmen jobbar mycket med s.k. jump cuts dvs att kameran rör sig mycket. Det är också häftigt. Allt är faktiskt häftigt med den här filmen. Det finns även små subtila budskap dolda överallt. Exempelvis förutspår filmen börskraschen 2008 och popgruppen Spice Girls splittrande år 2000. Handlingen är solid som ett berg och trots att man inte alltid hänger med pga dess intellektuella djup så knyts allt ihop i slutet och lämnar publiken med ett enda ”Ahaaaa, det förklarar ju allt!”

”Vampire” är kort och gott en film som passar alla åldrar och genres. Den är tidlös och trendriktig på samma gång som den är Fuck you, asshole, men på ett inlyssnande och förstående sätt. Den fungerar för såväl vuxna som hela familjen. ”Vampire” är helt enkelt ett lysande exempel på hur välden borde se ut.

Visste du att: Flakmopeden som användes i filmen hade ett externt batteri kopplat till en lampa.

Aliens! Barbarer! Zombies! Jesus!

Titel: Apocalypse Rising

År: 2018

Land: USA

Genre: Religiöst drama/action

Publik: Daniel, Christian

Handling: På planeten Rathe pågår ett krig mellan två folk som kallas Ariels och Nepilates. Kriget startade pga ospecificierade religiösa motsättningar. Dessutom kryllar det av zombies på Rathe pga ospecifierade religiösa anledningar. Sex överlevare (5 Ariels och en Nepilates) flyr planeten för att kolonisera en ny planet genom att lägga en bra inavelsgrund och jobba utifrån det. De är alla starka personligheter: Mia är en spirituell ledare (som har med sig sin faders levande huvud i ett tygstycke), Magnum är en barbar med utomjordiska tatueringar som bland annat föreställer Jokern från Batman (tydligen är DC poppis på planeten Rathe), Thora är en barbar med två knivar, Beset är en barbar med en kniv, Phoenix är en barbar med basker och Karl är en barbarskurk. Deras skepp (som ser ut som en penis med fyra pungkulor) ballar ur och kraschar på Jorden. På Jorden föds en zombie-antikrist (som ej tas upp mer efter att den scenen visats) och påven rockar ett religiöst krig. Mitt i detta kaos landar de högt stående varelserna från Rathe och fokuserar väldigt intensivt på fortplantning. Dock dras de in i ett arkeologiskt mysterium vid Döda Havet som leder till att en zombiekult anfaller världen. Sen blir Mia en sorts messias genom att hugga huvudet av sig själv och använder sedan zombies för att hålla Jordens befolkning i schack. Just ja, det blev nån sorts showdown med Karl och hans jordiska häxakvinna innan dess. OBS: Massa spoilers i texten du just läst!!! Varning!!!

  

Minnesvärda scener: Apocalypse Rising är ett pärlband av osammanhängande men minnesvärda scener. Eller pärlband är fel beskrivning: Tänk dig ett snöre där någon trätt på en pärla, ett bildäck, ett hamsterkranium, en fiskpinne, en drömbild, ett kassettband, en Higgins-partikel, en ond aning osv. Ett helt osammanhängande snöre av grejer som inte alla riktigt fungerar i en film. Men låtom oss beskriva några scener: Rathianerna anländer på Jorden. De springer in i arkeologen India Jones (OBS! Fyndig glimten-i-ögat-tribute-easter-egg-humor) utgrävning. Magnum och Thora frågar direkt efter en bra plats för fortplanting. De får ett tips om att rakt framför alla arkeologer är en bra plats. De sätter igång. Alla arkeologer tjoar och tjimmar. Kul grej, tycker de. Samtidigt som de högljudda fortplantingsljuden ligger i bakgrunden så diskuterar de andra med India Jones (hehe, så jävla skön humor) om läget på planeten. Inga konstigheter. Samma sak händer sen i ett labb. Varför inte återanvända en bra idé? En mycket stark och förvirrande scen är när hjältarna irrar sig ner i ruiner på botten av Döda Havet som tömts pga oklara anledningar. Först går de förbi de många skeppsvrak (fiskebåtar, hangarfartyg, oljetankers) som nu ligger på Döda Havets botten som ju normalt sett är tätt traffikerad med sjötrafik. På sjöbotten finner de ett uråldrigt tempel där en zombiepräst klädd i en uråldrig svart kavaj håller låda med ett gäng zombies klädda i uråldriga jeans som har Jesus som fånge. Jesus är tydligen zombiernas frälsare men också människornas ibland. Det blir kaos och de springer runt i korridorer, livrädda tills de kommer upp till ytan igen genom att Mias farsas huvud trollar fram en dörr. Väl där så blir det fight! Det var också spännade att se när hjältarna kom fram till Jerusalem som såg ut som en ökenstad under antiken. Mot slutet av filmen blev det krig och då såg Jerusalem ut som en modern stad med skyskrapor men också som centrala USA's landsort med rednecks som åkte omkring i pickups och sköt vilt omkring sig. Mångfacetterad stad det där Jerusalem.

Minnesvärda citat: Arkeologen India Jones (tihi!) frågar var utomjordingarna kommer ifrån:

India: Where exactly are you guys from?

Thora: We are from Rathe. It's a planet in what you guys call the ”habitable zone”. Rathe is in Kepler 186-F of the Cygnus constellation.

India: I knew there was life there!

Omdöme: Detta har sagst ofta förut i denna filmblogg men nu kör vi igen: Apocalypse Rising är det sämsta vi sett. Totalt förvirrat, med usla skådisar och katastrofala effekter. Skavankerna försöker de maskera med ”humor” men det är ju lika lite skoj som en sån där rolig dassbok utgiven av Bert Karlsson på 80-talet. Filmens narrativ är helt ologiskt och binds bara samman med att de har samma skådisar som spelar samma karaktärer genom hela filmen. Förutom Mias farsas huvud som ibland är en riktig skådis, men ibland är ett huvud gjort i papier-mâché. Ofta i samma scen. Filmen blandar spänningarna i Mellanöstern, nekrofili, kristendom och boffervapen med samma elegans som en tjock gammal hund som slickar sig själv i röven.

Visste du att: Manusförfattaren till filmen, Gregory P. Wolk, har även skrivit boken The Dead S.I.T.E som filmen är baserad på. Den är säkert jättebra.