Monster på rymmen!

Titel: Ogre

År: 2008

Land: Kanada/USA

Genre: Skräck

Publik: Andreas, Daniel

Handling: I mitten på 1800-talet drabbades en liten stad i Amerikatt av pesten. Folk fick ruskiga utslag och dog i hemska plågor. Men just denna lilla stad hade en lokal trollkarl som kunde, om han ville, trolla bort pesten. ”På ett villkor!”, sade trollkarlen. ”Jag får bli chef. Och vi måste låta en person käkas upp av ett monster varje år. Och jag ger alla i staden evigt liv. Och vi får inte lämna staden för då dör vi. Deal or no deal?” 1800-talsfolket rev sig i skäggen. ”Det var visserligen flera villkor samt ganska sugiga sådana men va fan: DEAL!” Så staden förskonades från pesten i utbyte mot evig misär. Tiden går och staden blir en legend som en grupp på fyra ungdomar nappar på 150 år senare. De ger sig ut i världens sämsta campingväder (oktober-november) utan utrustning för att hitta den förlorade staden. Det gör dom rätt fort ändå. Som bonus släpper de också ut monstret som säger ”Göttans!” (fast på monsterspråket: ”RAAAAAAAWR!”) när det inser att den årliga enrätters måltiden har blivit till en buffé. Monsterfesten kan börja.

 

Minnesvärda scener: I filmens inledning visas scener på massgravar som fylls, begravningståg och prickiga människor som ojar sig. Allt i slowmotion. Trodde vi. Det stod efter en stund klart att det inte var slowmotion utan att alla bara rörde sig väldigt sakta. Så gick det till förr i tiden förstår ni. Senare dyker de fyra hippa ungdomarna upp (en snygg rebelkille, en nördkille, en överklasstjej och en blasétjej). Nördkillen råkar snubbla och bryta benet. Blasétjejen kände på benbrottet och sade sig känna benpipan där inne under huden. Detta hindrar inte nördkillen från att hoppa bort till en jordkällare i skogen, slita sönder kedjor med bara händerna och öppna en tung trädörr. Synd för han att innan för dörren fanns monstret som åt upp hela nörden förutom hans ben. 


 

  





När staden är i fara, så ska det ringas i en klocka och det är samma man som gör det varje gång (det rings en hel del i klockor i denna film). När han gör det så zoomas hans extremt allvarliga ansikte in. Han kisar allvarligt omkring sig samtidig som han ringer i den rätt fåniga lilla klockan i en scen som kanske varar i två minuter. Det är faktiskt höjdpunkten i hela filmen. The Ogre, som filmen och monstret heter, löper rundor ute i skogen och två stadsbor får nog och ger sig ut med musköterna i högsta hugg. Monstret anfaller naturligtvis genom att skrika in i kameran och veva med armarna på exakt samma sätt som i alla föregående och efterkommande attacker. En av männen skjuter med sin musköt, men skottet tar inte riktigt. Så med monstret ett par steg ifrån sig börjar han ladda om. Man kan tänka sig att en 1800-talsman borde veta att det tar tid att ladda om en musköt. I en scen visar dock monstret att det har fler strängar på sin lyra. Det är strax innan vinter så det finns inga löv som skymmer sikten i skogen. The Ogre är cirka fyra meter lång och har en omkrets på lika mycket. Han låter väldigt högt när han tar sig fram. Ändå lyckas detta fläskberg smyga sig på sina offer och utföra sin signaturattack (se ovan). Må så vara att detta är fel forum för att gnälla över brist på realism men vi skriver ändå ut ett ”hallå?” i rent vredesmod.

Minnesvärda citat: ”You are all in the mercy of the ogre. And he shows no mercy!”

Omdöme: Man kan inte klaga på att det inte händer någonting i The Ogre. Monstret släpps lös rätt fort och det blir det drag under galoscherna i och med detta. Men filmens skådespelare faller in under kategorin ”självgoda”. De tror att de är så jävla bra. Värst är den unge rebellen Mike som tolkas av Ryan Kennedy. Hans agerande är totalt distanslöst och han lyckas spela upp sina scener som om de utspelade sig i helt andra filmer i helt andra situationer. Sen så dyker det återkommande problemet med ”förr i tiden”-skådespeleri upp. Det ska talas gammaldags men ingen vet riktigt hur så det blir Shakespeare med Downs syndrom för hela slanten. Sen så måste slutet tas upp i debatten. Först så enar de två överlevande nutidsungdomarna staden mot trollkarlen och hans monster genom att komma på den genialiska idén att döda monstret. Hela staden livas upp! Det laddas gevär och dammas av gamla björnfällor. Och det täljs historiens sämsta pilar. De är som kokta sparrisar som dinglar från pilbågarna. Men monstret besegras och de tacksamma stadsborna dör allihop i ett ljussken. Samma ljussken som uppstår när de lämnar staden. Så i stor sätt så skulle de ha kunnat uppnå sina drömmars mål (att dö) genom att lämna staden när som helst. Idioti.

Visste du att: The Ogre inte var så bra. Men det finns en film från 1996 med samma namn som är svinbra. Se den istället.

"Heroes are not made, they are cornered"

Titel: Mammoth

År: 2006

Land: USA

Genre: Skräck/Action

Publik: Daniel, Andreas

Handling: ”We have an Alien possessed Mammoth on the loose and if we don´t kill it, the Government is gonna kill us all!” Vem skulle inte vilja se en film som innehåller den fantastiska repliken?

Mammoth tar sin början på nationalhistoriska museet i Louisiana. Där jobbar Frank, en riktig arbetsmyra, så pass mycket att helt glömmer bort sin dotter Jacks födelsedag! Och när det gamla vägguret klämtar 15:14 med buller och bång, vaknar han ur sitt adrenalinstinna jobbrus och skyndar hemåt. Frank är så stressad att helt glömmer bort att för bara ett bar minuter sedan gjorde han antagligen den mest fascinerande upptäckten i mänsklighetens historia; han fann ett självlysande objekt inbäddad i kroppen på en enorm djupfryst mammut. Detta ljus skickar en signal till ett rymdskepp, varpå en enorm meteor slår ner i museet, väcker mammuten som omgående klubbar ihjäl en vakt och suger ut hans själ med snabeln. Polis tillkallas och situationen är minst sagt allvarlig. Men Frank, som blir vittne till detta, bekymrar sig inte kring detta. Han har ju en sur dotter hemma som väntar på paket.

Med en morgonsur mammut som går bärsärk i staden tvingas den amerikanska regeringen agera. De skickar två hemliga agenter, som tydligt influerats av den populära filmen Men In Black. Den ena av dem får tämligen omgående sitt huvud avslaget av en mammutsnabel, den andra springer mest runt och ser allvarlig ut.

Den stora frågan kvarstår: Hur ska man få stopp på denna best?

Minnesvärda scener:

Innan helvetet bryter ut, då mammuten börjar spetsa, stampa och snabla sönder allt och alla, bevittnar stadens befolkning ett ljusklot flyga över himmelen. En ung man pekar med sin hand och säger ”Look …!” En sekund går … två sekunder … Han håller fortfarande upp handen. Tre sekunder … fem … Fingret pekar fortfarande rakt upp. Till slut undrar vi om hans stackars arm har låst sig olyckligt. Eller kanske att regissören fått en hjärtattack och dött. Tio sekunder gick och vid detta laget satt redaktionen och skrek ”klipp för fan”. Och se på tusan: det klipptes. Efter detta så brakade allt lös och mammuten smet ut ut museet efter att ha haft ihjäl vaktmästaren. Frank anländer till platsen och möter den lokala sheriffen och hans två sidekicks. Det uppstår en extremt märklig serie repliker. Sheriffen beter sig ungefär som Sheriffen av Nottingham, dvs som en maktfullkomlig medeltida skurk. Hans kumpaner är lite som mexikanska fyllon från nån misslyckad spaghettivästern. Det går inte att förstå vad som hänt mellan sheriffen och Frank, vad som händer när scenen utspelar sig eller vad resultatet av scenen var. En mästerlig uppvisning i ruttet manus, inkompetent regi och undermåligt skådespeleri!

Franks dotter, Jack, (Idiotiskt val av namn) blir uppvaktad av en ung herre vid namn Squirrelly (Fantastiskt val av namn). Som en romantisk gest bjuder han med henne på rejv i skogen. Där finns härligt höga killar och tjejer som maniskt vinglar runt med frånvarande blickar och fåntratts-leenden. Musiken slår sig fram mellan trädstammarna och ljusen blinkar rytmiskt. Vilken stämning! Då tar Squirrelly fram sin ipod och två set med hörlurar. Hennes reaktion blir om om de gör det varje gång de går ut. Sedan studsar de runt och trasslar världsvant in sig i fyra hundra meter audiokablar.

Minnesvärda citat:

Frank försöker förklara för sin far att det inte alls är lätt att vara far till en dotter:

”If you have a boy, you only have to worry about one wiener. If you have a girl, you have to worry about every wiener in the hot dog cart.”

Omdöme:

Vi har aldrig sett mammutar på bloggen så det var med stor entusiasm och förväntan vi pressade in VCD:n i spelaren. När sedan sluttexterna rullade, ställde vi oss frågan vad vi lärt oss. Tja, den här filmen handlar mer om ångesten över att glömma bort sin dotters födelsedag än ett förhistoriskt monster som krossar allt och alla. Till och med när Frank, efter att ha bevittnat en meteor som slagit ner i sitt kontor, fått sin bil förstörd av mystiska energi-fält, upptäckt att museets säkerhetsvakt inte bara blivit krossad av en av sina utställningsobjekt som plötsligt efter 12000 år vaknar till liv, utan även fått sin själ utsugen ur sin kropp av en lika gammal snabel, ändå oroar sig mer över det faktum att han inte bakat en tårta i tid.

Filmen lider även brist på både skådespel och dialog. Till och med alla de italienska filmerna vi recenserat på bloggen, som vi tyckt haft otroliga brister i engelskt vokabulär (Ungefär i stil med: ”Woman! Me wants tits!” ”I kill you now, don´t you know!” ”Apocalypse is shit situation!” ) framstår som rena rama Shakespeare i jämförelse. Och filmen blir ju inte bättre av att mammuten spankulerar runt som överste Hathi ur djungelboken.

Visste du att: Bloggen är så pass populär att filmer skickas till redaktionen. Riktiga filmer! Med fodral och allt! Visste du också att anledningen till att mammutarna dog ut var att det inte fanns några  papputar.

Tre för priset av en!

Titel: Horror of the Blood Monsters

År: 1970

Land: USA

Genre: Sci-Fi

Publik: Daniel

Handling: Handling ja. Det brukar filmer ha, eller hur? Handlingen är ju det som liksom för oss genom filmens förlopp. I denna film har regissören sagt (och detta är ett direkt citat): ”Handling schmandling!” Han har sedan tagit tre separata filmer och klippt ihop dem till en riktig stinkare. Jag ska försöka räkna upp filmens tre huvudspår: Detta första är vampyrer. En läskig farbror med östeuropeisk brytning berättar för oss hur hemska vampyrer kan vara medan scener på vampyrattacker visas. Löständerna satt lagom snett på alla vampyrer. Bra start, tyckte jag. Sen så fortsatte filmen med en rymdexpedition till planeten Spectrum. Tvärt kast, tänkte jag. Väl på planeten Spectrum så blir det väldigt mycket filipiner i stenålderskläder och stora tänder. Märkligt, sade jag. Sen så åkte rymdexpeditionen hem. Javisst, ja – däremellan så hade ett par futuristisk sex hemma på Jorden. En något splittrad historia alltså.

Minnesvärda scener: De inledande vampyrattackerna var väldigt bra. I stort sett alla sker i samma väldigt mörka gränd. En ensam ung kvinna som mitt i natten förnöjt strövar genom den hotfulla gränden faller offer för en vampyr. Sen sker samma sak med en mor och hennes lille son som också var ute leendes i den mörka, skitiga gränden. Därefter sker en attack i en bil som står parkerad i gränden och sist ut är en ung man. Det sparades in några slantar på scenbyggen tack vare det. Slantar som sedan kunde spenderas på att köpa in scener från filippinska b-filmer! Och där fanns det många go'bitar. Det bjöds på krabbmän, fladdermusmän, män med ormar som växte ur deras halsar och vampyrer, allt i en lockande stenåldersmiljö och inslängt i filmen i en serie ytterst vagt sammankopplade scener.

Men...mitt ibland allt finns Doktor Rynning som reder ut begreppen. I varje scen där astronauterna står frågande inför någonting så slänger Rynning fram ett ”så här är det”. Han är doktor i Läran om Allt. Av hans uttalanden att döma så bemästrar han bland annat: Geologi, fysik, antropologi, xenobiologi, astronomi, anatomi, neurologi, psykologi samt biologi. Dessutom så har han ett mästrande sätt som av allt att döma är helt befogat. Karln kan ju allt som går att kunna. I en scen så fångar astronauterna en stenålderskvinna av ingen särskild anledning mer än att de hade ihjäl stenålderssnubbarna som försökte fånga henne först. Hon kan naturligtvis inte engelska och språkförbistringen leder till våldsamheter. Ingen fara på taket; Doktor Rynning fixar biffen. Det är bara en fråga om att koppla om stenålderskvinnans hjärna en smula. Via radion instruerar Rynning en astronaut om hur de ska gå till väga – en procedur som kräver både hjärnkirurgi och cybernetik. Lätt som en plätt! Snart bubblar stenålderskvinnan på ren engelska. Den inledande scenen då vi får träffa astronauterna för första gången visar klart och tydligt vilka stolpskott de är: Två sitter nedhasade i stolarna på rymdskeppet och röker även fast de är mitt ute i rymden. En tredje har fullt upp med att stöta på en fjärde och den femte gör inget annat än att klaga på att det är kass mat i rymden. Riktiga äss, kort sagt. Då förstår ni vilket geni Doktor Rynning är om han lyckas få dessa kretiner att utföra komplicerade experimentella kirurgiska ingrepp ute i fält enbart genom att guida dem via en walkie talkie.

Minnesvärda citat: ”Doctor, you trying to tell us there might be animal life out there?!” Frågan kommer från en av astronauterna när de ska ut ur rymdskeppet för första gången. Redan innan frågan kommer så har de med sig flera gevär. Man kan anta att de från början tänkte sig sig att skjuta prick på lite burkar där ute. Praktiskt att de redan hade med sig gevären när Rynning varnar för fara ute på planeten.

Omdöme: Horror of the Blood Monsters är en riktig soppa. En soppa gjord av en kock på LSD som tagit ingredienser på måfå, slängt dem i en kastrull vridit upp plattan till sexan för att sedan somna på soffan medan grytan gått från kokande till brinnande. Hur kan nån trott att detta skulle bli bra? Det är flera filmer som är ihopklippta och de är varierar uppenbarligen i bildkvalitet. Detta har man löst genom att kraftigt färgsätta de olika filmklippen och sedan låta Doktor Rynning förklara dessa färgskiften med strålning. Och detta satt jag helt ensam och kollade på. Om det inte vore för de stora pengarna denna blog drar in så vete fan...

Visste du att: Regissören Al Adamson lär har sagt: ”I am a better action director than anything.” Kan då tyckas märkligt att i stort sett alla actionscener i denna film är klipp från andras filmer.