Monster på rymmen!

Titel: Ogre

År: 2008

Land: Kanada/USA

Genre: Skräck

Publik: Andreas, Daniel

Handling: I mitten på 1800-talet drabbades en liten stad i Amerikatt av pesten. Folk fick ruskiga utslag och dog i hemska plågor. Men just denna lilla stad hade en lokal trollkarl som kunde, om han ville, trolla bort pesten. ”På ett villkor!”, sade trollkarlen. ”Jag får bli chef. Och vi måste låta en person käkas upp av ett monster varje år. Och jag ger alla i staden evigt liv. Och vi får inte lämna staden för då dör vi. Deal or no deal?” 1800-talsfolket rev sig i skäggen. ”Det var visserligen flera villkor samt ganska sugiga sådana men va fan: DEAL!” Så staden förskonades från pesten i utbyte mot evig misär. Tiden går och staden blir en legend som en grupp på fyra ungdomar nappar på 150 år senare. De ger sig ut i världens sämsta campingväder (oktober-november) utan utrustning för att hitta den förlorade staden. Det gör dom rätt fort ändå. Som bonus släpper de också ut monstret som säger ”Göttans!” (fast på monsterspråket: ”RAAAAAAAWR!”) när det inser att den årliga enrätters måltiden har blivit till en buffé. Monsterfesten kan börja.

 

Minnesvärda scener: I filmens inledning visas scener på massgravar som fylls, begravningståg och prickiga människor som ojar sig. Allt i slowmotion. Trodde vi. Det stod efter en stund klart att det inte var slowmotion utan att alla bara rörde sig väldigt sakta. Så gick det till förr i tiden förstår ni. Senare dyker de fyra hippa ungdomarna upp (en snygg rebelkille, en nördkille, en överklasstjej och en blasétjej). Nördkillen råkar snubbla och bryta benet. Blasétjejen kände på benbrottet och sade sig känna benpipan där inne under huden. Detta hindrar inte nördkillen från att hoppa bort till en jordkällare i skogen, slita sönder kedjor med bara händerna och öppna en tung trädörr. Synd för han att innan för dörren fanns monstret som åt upp hela nörden förutom hans ben. 


 

  





När staden är i fara, så ska det ringas i en klocka och det är samma man som gör det varje gång (det rings en hel del i klockor i denna film). När han gör det så zoomas hans extremt allvarliga ansikte in. Han kisar allvarligt omkring sig samtidig som han ringer i den rätt fåniga lilla klockan i en scen som kanske varar i två minuter. Det är faktiskt höjdpunkten i hela filmen. The Ogre, som filmen och monstret heter, löper rundor ute i skogen och två stadsbor får nog och ger sig ut med musköterna i högsta hugg. Monstret anfaller naturligtvis genom att skrika in i kameran och veva med armarna på exakt samma sätt som i alla föregående och efterkommande attacker. En av männen skjuter med sin musköt, men skottet tar inte riktigt. Så med monstret ett par steg ifrån sig börjar han ladda om. Man kan tänka sig att en 1800-talsman borde veta att det tar tid att ladda om en musköt. I en scen visar dock monstret att det har fler strängar på sin lyra. Det är strax innan vinter så det finns inga löv som skymmer sikten i skogen. The Ogre är cirka fyra meter lång och har en omkrets på lika mycket. Han låter väldigt högt när han tar sig fram. Ändå lyckas detta fläskberg smyga sig på sina offer och utföra sin signaturattack (se ovan). Må så vara att detta är fel forum för att gnälla över brist på realism men vi skriver ändå ut ett ”hallå?” i rent vredesmod.

Minnesvärda citat: ”You are all in the mercy of the ogre. And he shows no mercy!”

Omdöme: Man kan inte klaga på att det inte händer någonting i The Ogre. Monstret släpps lös rätt fort och det blir det drag under galoscherna i och med detta. Men filmens skådespelare faller in under kategorin ”självgoda”. De tror att de är så jävla bra. Värst är den unge rebellen Mike som tolkas av Ryan Kennedy. Hans agerande är totalt distanslöst och han lyckas spela upp sina scener som om de utspelade sig i helt andra filmer i helt andra situationer. Sen så dyker det återkommande problemet med ”förr i tiden”-skådespeleri upp. Det ska talas gammaldags men ingen vet riktigt hur så det blir Shakespeare med Downs syndrom för hela slanten. Sen så måste slutet tas upp i debatten. Först så enar de två överlevande nutidsungdomarna staden mot trollkarlen och hans monster genom att komma på den genialiska idén att döda monstret. Hela staden livas upp! Det laddas gevär och dammas av gamla björnfällor. Och det täljs historiens sämsta pilar. De är som kokta sparrisar som dinglar från pilbågarna. Men monstret besegras och de tacksamma stadsborna dör allihop i ett ljussken. Samma ljussken som uppstår när de lämnar staden. Så i stor sätt så skulle de ha kunnat uppnå sina drömmars mål (att dö) genom att lämna staden när som helst. Idioti.

Visste du att: The Ogre inte var så bra. Men det finns en film från 1996 med samma namn som är svinbra. Se den istället.