Monster i skogen, eh?

Titel: Prey for the Beast

År: 2007

Land: Kanada

Genre: Monsterfilm

Publik: Andreas, Daniel, Karl

Handling: En helt vanlig dag för skogsmonstret The Beast förstörs av en för närgången fotograf och dennes dumme guide. The Beast lackar och halvdödar de båda. ”Bra där!” tänkte skogsmonstret och fortsatte skrota nöjt omkring i bland träden. Men säg den glädje som varar. Inte ett, utan TVÅ gäng med ungdomar anländer till skogen. ”Va fan?!” Skogsmonstret fick uppleva några av de stressigaste dagarna i sitt liv. Det skulle smygas, morras, mördas och lemlästas bra länge innan det hela skulle ta slut. Och hur slutade det? Med en machete i nyllet! Världens sämsta dag på jobbet. The Beast bytte sedan jobb till lastbilschaufför och jobbar där än idag faktiskt.

Minnesvärda scener: Det som slog redaktionen med häpnad var de scener där en av ungdomarna blir manglad av monstret men inte dör. Direkt är någon i gänget framme med riktad pistol och med darrande händer överväger att ta livet av den skadade stackaren. Detta händer minst tre gånger och varje gång så bangar personen med pistolen. Klart, ett så känslomässigt omtumlande berättargrepp kan man inte få nog av. En annan lite gladare scen är när det heta tjejgänget introduceras. De plaskar i vattnet vid en strand och solar. Supernajz säger alla boyzen i publiken! Problemet är att himlen är blygrå och löven är höstfärgade.

Denna film har också de minst uppmärksamma karaktärerna i världshistorien. Monstret kan smyga upp bredvid dem som ingenting. Detta är förstås inget nytt, vi har sett detta i filmer förut. Men en scen i filmen tar priset. Medan en kille står helt still i en glänta och surar så krälar en man utan ben fram till honom utan att den lemlästade personen upptäcks förrän han ligger precis nedanför den sure killen. Sköj. I slutscenen av filmen så går de två sista överlevande längs en grusväg. Hux flux skymtar en tredje person i bakgrunden, kanske två meter bort. Det måste varit någon i filmteamet och detta kan ge en indikation på att vi inte har att göra med vad som i Hollywood kallas cremé de la cremé.

Minnesvärda citat: Prey for the Beast är en dialogdriven historia. Det är den rappa dialogen som bär upp hela historien vilket gör att det finns ett par godbitar att ta ifrån.

En av ungdomarna blir tydligen galen av en infektion som uppstått i ett sår han fått av monstret. Han har för tillfället pistolen och skjuter ett skott rakt ut i skogen. Han vrålar:

”Think I got it?” Hans kompis svarar (för att lugna ner honom kanske): ”Sure you did bud, sure.” Då svarar den galne: ”I did'nt even see it! How could I have shot it when I did'nt see it?!” Vi på redaktionen vet fortfarande inte vad som menas. Sen har vi guiden från början av filmen som förklarar att han inte vet vad monstret är för något: ”I'm a guy, not a biologist.” Till sist vad en av ungdomarna säger när de ser någonting längre fram: ”It's just a shelter from the rain.” Det var ett hus. Och det regnade inte.

Omdöme: Det är en dum film. Det var allt jag tänkte skriva men redaktör'n tvingade mig att utveckla. Det är jättedåliga skådespelare. Ingen kan leverera en trovärdig replik - de kan inte ens springa i en skog övertygande. Inte ens skogen övertygar förresten, det ser ut som att de rör sig inom ett område på max 50 kvadratmeter. Och man ser folk och bilar i bakgrunden trots att det ska vara mitt i vildmarken. Monstret ser ut att vara gjort i skumgummi och hoppar fram som en glad kromosomskadad schimpans. Till sist lite om vapenhanteringen. Det finns bara en pistol i filmen som byter ägare ett par gånger. Så fort någon har pistolen så viftar denne omkring med den som om det vore en pekpinne eller nåt. Pistolen riktas mot andra hela tiden vilket måste kunna härledas till att filmen är kanadensisk och kanadicker inte vet någonting om vapen. De är ju fredliga som smurfar och gnuttar. Sen så finns där en pilbåge. Båda vapen hanteras utmärkt av en av tjejerna som är van vid vapen och dessutom sätter en pil i monstret när det håller en annan tjej i ett grepp framför sig. Förutom denna scen så undanhålls denna vapenvana tjej vapen genom hela filmen. Hon skulle ensam kunna plocka The Beast lätt som en plätt. Men det som skulle kunnat bli en dålig kortfilm blev till en dålig långfilm.

Visste du att: Brett Kelly har regisserat, skrivit manus och producerat den här filmen. Och hade huvudrollen. En sann renessäns-man! Dessutom regisserar han och har huvudrollen i den här filmen. Den som kan skaka fram den åt Film i Veckan kommer få fantastiska gåvor och hyllningssånger i utbyte.

Kvadruppel-trubbel!

Titel: Hydra

År: 2009

Land: USA

Genre: Monsterfilm

Publik: Karl, Daniel



Handling: En ö har helt plötsligt poppat upp mitt i Egeiska havet och först på plats är givetvis ett gäng arkeologer, eller nåja, tre krukskärvsletare som kallar sig arkeologer. När en av dem i regnrusket ska bege sig till det så kallade baslägret snubblar han till på något och faller pladask så att glasögonen flyger all världens väg (glasögon är något som sådana där nördiga vetenskapsmän alltid bär, bra research där). "Jaha" tänkte vi unisont på redaktionen, snubbelhumor är ju inte så nyskapande. Men gissa om vi satte gäspningarna i halsen. Totalt ovetandes har vår glasögonprydde arkeolog snubblat över en gigantisk fyrhövdad vilt vrålande ödla. Kvicka läsare/gamla rollspelare har såklart redan gissat att det här är filmens hydra. Hydran gör så processen kort med två av tre arkeologer.

Ett halvår framåt i tiden anländer ett stort godsfartyg till ön. Med på detta har vi en stenhård kapten, en vesslelik affärsman med den obligatoriska lättklädda blondinen i sällskap samt tre rikemanstyper. I lastrummet finns dessutom fyra fastkedjade kåkfarare som undrande frågar sig hur de hamnat i en sådan här prekär situation. Planen är såklart att de tre rikemännen ska bedriva jakt på våra intet ont anande kåkfarare och en nyupptäckt ö är den perfekta skådeplatsen för ett sådant spektakel. Ingen (förutom den stenhårde kaptenen) anar dock att en av brottslingarna i själva verket är en gammal elitsoldat som kisande verkar ta hela situationen med ro när premisserna för den glada jakten förklaras. Kaptenen visar sig nämligen ha ett horn i sidan till vår kisande hjälte som beror på gammalt militärt groll.

Under själva jakten dyker den, för ett monster i 10-metersklassen, märkligt osynliga hydran upp i tid och otid och sliter sönder folk. Ingen av deltagarna tycks bli alltför överraskad eller alarmerad över denna joker i leken utan fortsätter glatt att jaga, jagas och bli uppätna. Inte förrän hjälten hittar ett gammalt Manowarsvärd i en grotta börjar han på allvar ta upp fighten med hydran. Ett par av kaptenens hejdukar har i och för sig i ett tidigt skede av filmen testat skjuta huvudena av hydran med sina k-pistar. Men utan kauterisering växer bara nya huvuden ut i ett rasande tempo. Pålitlige gamle Zeus har dock förutsett detta och välsignat tidigare nämnda Manowarsvärd med just den där +1 eldskadan som behövs för att stympa hydran för gott. Efter ett visst mått av slarv i form av nästan avhuggna huvuden lyckas så den käckt kisande hjälten fixa biffen och kan segla mot närmsta hamn med en vacker kvinna på armen.

Minnesvärda scener: När våra jagade kåkfarare hamnat i en sorts mexican-stand off med en av jägarna och faktiskt också hydran som på sedvanligt manér dykt upp helt oupptäckt kommer plötsligt den där tredje vilt skrikande arkeologen springande rakt igenom hela situationen till allas förvåning. Då hon inte setts till sedan öppningsscenen får man lätt intrycket att hon genom fantastiska långdistanstalanger klarat livhanken på ön i de månader hon varit ensam där genom konstant paniklöpning. Efter detta uppfriskande avbrott återgår resterande berörda till att diskutera huruvida de ska skjuta varandra eller det där flerhövdade monstret som glatt står och dreglar över denna oväntade buffé. En annan brutalt omskakande scen är när publiken får vet varför de fyra villebråden valts ut för denna makabra jakt. De hade nämligen begått brott som SOM TYP NÄSTAN LIKNAR BROTT SOM DE SOM JAGAR HAR BLIVIT UTSATTA FÖR! Diaboliskt! Chockerande! Och dumt!

Minnesvärda citat: Reseledaren för jakttrippen blir orolig när han hör att den kisande hjälten är en ex-Navy SEAL: "Guys like Nolan are trained to kill people with leaves and acorns."

Omdöme: Redaktionen blev något skeptisk då man redan efter fem minuter film hade bränt hela produktionskostnaden för de filmer som annars visas här på bloggen. Våra farhågor visade sig dock helt ogrundade. Det höga produktionsvärdet vägs dock upp av riktigt uselt skådespeleri och en story med fler hål än bröderna Daltons hattar tillsammans. Underhållningsvärdet är stort och redaktionen satt bitvis och kiknade av skratt över hur skådespelarna reagerar på vissa situationer. Hydrans förmåga att helt plötsligt bara dyka upp från ingenstans och det faktum att ingen verkar reagera med den skräckblandade förtjusning som annars är brukligt när man stöter på gigantiska sagomonster är även det en outsinlig källa till nöje och glada tillrop.

Visste du att: Det är högst osannolikt att stöta på en hydra i medelhavsmiljö då dess naturliga habitat är koncentrerat till magiska kungadömen, och den även där sedan länge ansetts utdöd på grund av oreglerad jakt.

Mördande tråkig

Titel: The Astral Factor

År: 1976

Land: USA

Genre: Skräck

Publik: Daniel, Johanna, Andreas

Handling: Två män är placerade mitt emot varandra i varsin fängelsecell någonstans i USA. Den ene av dem sitter inne anklagad för strypmord. Den andre sitter inne av oklar anledning, antagligen för att han är svart. Men att vara isolerad på en fyra kvadratmeter liten yta blir ju med tiden hemskt trist. Så strypmördaren, Roger, försöker lätta upp stämningen lite. Så hans kropp börjar plötsligt fräsa och blixtra, och för ett kort ögonblick tycks han vara helt försvunnen! Men det magiska tricket får helt fel effekt. Rogers fängelsekamrat blir provocerad och börjar vråla. Roger löser detta genom att på ett magiskt sätt få en madrass att nästan kväva sin fängelsekamrat. Polisen kommer, Roger blir osynlig, polisen öppnar celldörren och frågar efter Roger och vips! så har en strypmördare rymt! Och ni känner ju till det gamla uttrycket: ”En gång strypmördare, alltid strypmördare.” Roger är inget undantag. Resten av filmen handlar om hur Roger ger sig ut på ett hejdlöst tråkigt uppdrag att mörda alla blonda tjejer som påminner om hans mamma.

Minnesvärda scener: Varje scen då Roger är osynlig är intressant: Man får nämligen se honom ur en första personsvinkel när han smyger sig på sina ovetande kvinnor. Och tydligen är alla Rogers offer döva också eftersom de inte hörsammar vilken kraftig astma Roger tycks lida av. Det finns ingen hejd på andningen. Han låter som en deformerad skördetröska som, istället för att samla in korn, skördar ett helt fält av järnspett. Den andra och sista minnesvärda scenen utspelar sig på en teater. Det är generalrepetition inför någon ny pjäs. I denna scen händer något väldigt oväntat. Filmen går ifrån en död mans puls till att accelerera likt en raket! Och allt har vi att tacka en man: En liten demon som hoppar runt på scenen som en galning. Han sprätter runt som en nyfrälst med fräcka knäböjningar, armar som kastas åt alla håll och misslyckade kullerbyttor. Allt detta i en knubbig, röd och tajt dräkt. Perfektion! Dessvärre är denna scenen över lika snabbt som den startade och inom loppet av någon minut så är allt tillbaka till den gråa dassiga sörjan som smetar ner hela denna rulle.

Minnesvärda citat: Detektiven Charles Barretts (som ser ut som ett kärleksbarn mellan Johnny Cash och han ur lilla huset på prärien)reaktion när han ligger bakfull och tittar på stumfilm och blir plötsligt störd av nyheten om att han ska gripa en strypmördare:

”Balls!”

Omdöme: Dyngbagge, pungräv och sumpfågel är några exempel på djur i vår omgivning som trots deras lite tveksamma namn fyller en viktig funktion i naturens kretslopp. De piffar till mossan på stenarna och putsar kottar med mera. The Astral Factor hjälper inte till alls. Tvärtom. The Astral Factor är den där rostiga tunnan med ditmålad dödskalle som ligger halvt begraven i ett naturskyddsområde. Vi vet inte om det här var det absolut sämsta vi sett, men den är definitivt med i finalen och det är nog målfotot som avgör. Här har man skapat en film som är helt befriad från musik, färgtoner och rörelse. Det är en trött och omotiverad polis som har i uppgift att hitta en osynlig mördare. Han gör det genom att sitta på sin stol och klappa sin fåntratt till flickvän på rumpan. (Flickvännen bär för övrigt inte byxor en enda gång i filmen.) Man får inte ens se polisen full och tokig, istället få man se honom ständigt bakfull, något som gör honom ännu mer seg och trist.

Och polisens metoder att fånga in en osynlig mördare är allt annat än kreativ. De plockar på sig några gevär och står stilla. När en tjej mördas springer samtliga dit och skriker ”She´s dead!” Och när nästa tjej stryps rör sig klungan av poliser, solbrillor och fräcka tandpetare dit och upprepar samma mening. Kanske borde de istället anställa det lilla blonda yrvädet "Dennis the Menace" eller kanske buspojken ur ”Ensam hemma”. De skulle i alla fall hälla såpa på golvet, kanske spänna fast lite snubbeltråd i trappan eller åtminstone kasta en stinkbomb eller två.

”Fy farao!” som folket sa innan de klubbade ihjäl Tutankhamon på öppen gata, vilken soppa till film. Strypmördaren Roger kunde mer än att bara göra sig osynlig, eller att få madrasser att kväva svarta män. Roger kunde även få en och en halv timme att kännas som fjorton långa år. Vi på redaktionen var rungande överens om att vi gladeligen skulle äta en dåligt gräddat digerdödskaka med kolera-sås hellre än att tvingas genomlida detta kval till film igen. Filmen var så oengagerad att inte ens de som blev mördade verkade bry sig nämnvärt.

Visste du att: Den här filmen var så usel att det tog fem år efter att filmen var klar innan någon tog på sig att distribuera skiten. Då under namnet: The Invisible Strangler. Problemet var bara att det var samma innehåll som tidigare och ingen ville se den.