Handling: En ondskefull guvernör, med skägg som uteslutande ser ut att bestå av pubishår, plundrar hela provinsen på allt järn han kan komma över. Kokkärl och wokar ska bli till svärd så att han kan slåss mot en fiende som aldrig nämns (kan det månne vara Kapitalismen?). Men så en dag når guvernören smeden Takses by. Guvernören gör som han brukar; han sitter på sin häst och spärrar upp sina ögon till pingisbollar medan hans följe av pubisskäggssoldater plundrar och skrattar. Ja, de beter sig som rena rama nordkoreaner! Kvinnorna gör som vanligt; gråter och hittar mäns vader att kasta sig runt i förtvivlan. Men herrarna i byn har fått nog och bjuder på motstånd. Men till skillnad från guvernören, så har byn inga vapen och det visar sig vara ganska krångligt att blockera slag från soldaternas bredsvärd med vispar. Så upproret kvävs innan det ens hunnit komma igång. Ett gäng upprorsmän kastats i fängelse, inklusive smeden Takse.
Smeden Takse håller på att dö av svält i fängelset. Hans medfångar gråter och gråter och gråter. Och gråter. Men till ingen nytta, smeden Takse är döende … Och det är lite märkligt att Takse dör just av svält, eftersom ett gäng ungar förser honom med ris. Men istället för att äta det, kladdar han ihop allt till en liten risdocka. Sen dör han. Och för att göra en långtråkig historia kort: En tjej kommer över risdockan och tar med den hem. Sedan råkar hon sticka sig på en nål och blodet gör dockan till ett litet monster som får kallas Pulgasari. Pulgasari blir stor och förstör saker. Guvernören vill då döda Pulgasari. En konflikt uppstår mellan dem.
Minnesvärda scener: Pulgasari är vid sin födsel liten nog att kunna stå i en handflata. Han bor i ett litet krypin tillsammans med ett syskonpar. Pulgasari piper och går omkring i det lilla rummet. Det läggs på lite tokig musik när Pulgasari utforskar sitt nya hem! Så gullig han är, vill regissören att publiken ska tycka. Men Pulgasari är inte gullig, han ser ut som en möglig bajskorv, ordagrant. Pulgasari blir inte sötare av av att han växer sig till en megastor möglig bajskorv som äter metall.
Filmen kretsar kring kampen mellan landets onda ledning och de rebeller som vill störta den. Det är en ojämn kamp, fram tills att Pulgasari sluter upp i leden på rebellernas sida. Men Pulgasari dyker upp och försvinner mest hela tiden, han är väldigt inkonsekvent och det gör rebellerna väldigt ojämna i sina framgångar. Vid ett tillfälle ligger de riktigt illa till och har jagats upp i bergen. Eftersom de är omringade, kan de inte ta sig därifrån. ”Vi kommer dö av svält!” är känslan som ska förmedlas. Men i ett kamerasvep ser man hur rebellerna strippar träden på bark som de sedan kokar till någon soppa och äter. Vi på filmiveckan-redaktionen är inga scouter och har heller inte gått någon folkhögskolekurs i kostlära men uppenbart är att rebellerna lever på vad träden har att ge. Och det finns träd i tiotusental bland de berg som de gömmer sig i. Så summan av det hela är att rebellerna snarare dör av hög ålder snarare än svält. Men gråter gör de i alla fall.
Men den bästa scenen av alla är när Pulgasari står i ett vattendrag och försöker fånga fisk. Men monstrets hållning, och möjligen också kamervinkeln, gör att det ser ut som om Pulgasari snarare vaskar sitt skrev i det uppfriskande vattnet.
Minnesvärda citat: Ordet som sägs i tid, men mest otid: ”Pulgasariaaaaa!!!”
Omdöme: Monstret Pulgasari är underhållande. Han är stor och hoppar fram längs med landskapen som en glad skolflicka. Dessutom äter han järn. Dessvärre dras filmen med många, betydligt större problem. Allt blir mest till en skildring av två rivaliserande gäng som springer fram och tillbaka. De skriker och gråter hela tiden. Det finns aldrig något mellanläge med förklarande dialog. Filmen är liksom som en trimmad moped: den låter förjävligt, och man tror att det går fort, fast det gör det inte. Sen dör den utan förklaring och man blir uppgiven.
Och så präglas filmen av en massa dumheter. Exempelvis när den onda kejsaren ska fly undan Pulgasari i palatset så väljer han att snurra in sig i en gardin istället för att löpa ut genom nödutgången. Och sminkösen verkar producenterna ha hämtat från Nordkoreas svar på ”Lasses Billackering AB” Alla blåtiror som visas i filmen (vilket är många) har man helt enkelt ordnat med silversprej. Dessutom GRÅTER ALLA HELA TIDEN! Vad den här filmen skulle må bra av är en rejäl dos Hakuna Matata.
Visste du att: Den sydkoreanska regissören, Shin Sang-ok, kidnappades av norkoreanerna för att bland annat spela in denna rulle. Men han och hans fru lyckades fly till väst innan filmen var färdiginspelad. En ny regissör fick avrunda de sista scenerna, och Shin Sang-ok förblev okrediterad för sitt verk. Värsta dealen ever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar