Att peaka på högstadiet

Titel: Zombier - En Svensk Zombiefilm

År: 2023

Land: Sverige

Genre: Splatterfilm

Publik: Daniel, Rita

Handling: Detta blir en utmaning. Men sen när har Film i Veckan bangat för en utmaning? Aldrig! Så here we go:. En “Dr Mengele” (hehe, satan vilken jävla DEEP CUT) skapar ett zombievirus som gör folk i Stockholm till zombies. Tre blandmissbrukare (de knarkar och super SOM I HELVETE) sitter i sin lägenhet och håller på. En av dem dör i överdos (SJUUUKT), den andra har ihjäl hyresvärden (SÅ JÄVLA FUCKED), som de sen styckar (VAFAN HÄNDER LIKSOM). Sen ger dom sig ut på stan och ba´ SLAKTAR och en har ihjäl den andras morsa HELT JÄVLA RANDOM! Sen får en ETT FUCKING SVÄRD och KÖTTAR SOM FAN! Sen drar de hem och den döda polarn är en JÄVLA ZOMBIE nu och de andra två blir zombies och sen ba knarkar de och super vidare fast som zombies liksom! SÅ JÄVLA SKÖN GREJ!!! Nu tänker du: “Jahaja, Film i Veckan har råkat få se en film gjord av tre högstadiegrabbar som fått härja fritt!” Nej, dessvärre icke! Det är tre män i övre medelåldern som skapat denna film; tre fullvuxna karlar helt utan förmildrande omständigheter.

 

Minnesvärda scener: Finns inga, eller jo kanske. En scen där karaktären Fred har ett känslosamt ögonblick med sin mor är minnesvärd för det är helt uppenbart att de bara låtit kameran rulla när de två skådisarna fick feeling och trodde att de kunde skådespela. Det håller på för länge och har ett engagemang som den totala frånvaron av talang hjälper till att göra en mycket pinsam scen. Tror dessutom att det är skådespelarens riktiga mor i den scenen. Obehagligt.

    

Minnesvärda citat: Som de försöker! Det ska sägas tuffa/roliga grejer hela tiden men allt är dåligt och lite tragiskt. Så det blir inget. Istället så googlade jag “best quotes” och högst upp på listan fanns ett citat av Nelson Mandela: “The greatest glory in living lies not in never falling, but in rising every time we fall.” Minnesvärt, Nelson!

  

 

Omdöme: Det finns liksom inga ursäkter för denna film. Det är inte kul. Det är inte snyggt. Det är inte provocerande. Det är bara uselt. Inte ens som en kul grej kompisar emellan fungerar det, eftersom de ju lagt upp den på Youtube. De kör med lågnivå-humor som att reportern med kraftig utländsk brytning heter Markus Markusson. En snubbarna som som har huvudrollerna har ändå jättesvårt att ta sig över denna mycket låga tröskel för humor: Efter ett tag så försöker han vara tuff och farlig i sin roll vilket varken hans skådespelartalang eller utseende kan backa upp. Mannen ser ju ut som nån som gillar att ha extra mycket messmör på sin tekaka. Det är en lågbudgetfilm men det går ju att hitta intressanta platser att spela in film på även om man inte har pengar. Dessa herrar är dock för lata för att lämna bostadsområdet de bor i, så cirka 50% av filmen utspelar sig i ett källarförråd. Men sakta i backarna nu! Det kanske är... satir? Kanske handlar det om Covid, eller lame stream media eller invandring? Kanske. Men det är ju också det sämsta försvaret att dra fram när man gjort en usel film.

  

 

Visste du att: Den här filmen är inte så bra.

Vad fan är det som händer?!

Titel: Space Mutiny

År: 1989

Land: Sydafrika/USA

Genre: Sci-Fi/ Rymdopera

Publik: Hanne, Andreas

 

 

Handling: Rymdskeppet ”Southern Sun” är ute på ett livsviktigt uppdrag. Lasten är människor. Målet är att kolonisera en ny värld. Temperaturen på skeppet är mixad. För kvinnorna är det kallt längst upp, och därför bär de följaktligen en varm, silvrig SciFi-tröja. Men nedre delen av kroppen är alltid hemskt varm och därför är det enda rimliga endast stringtrosor. Killarnas temperaturupplevelser är mer gradvis där mängden muskler avgör mängden kläder. Har du stora biceps, ja men då blir det varmt. Skit samma, vad händer mer? Jo, nu ska ni (antagligen du) få höra!

Skeppet har färdats i rymden under tretton generationer i jakt på land, och skurken Elijah Kalgan tycker det börjar bli tråkigt, så han lierar sig med lite rymdskurkar sabbar en grej som var viktig för nån professor. Det smäller till och professorn dör, men hjälten Dave Ryder överlever. Skeppet är i trubbel.  Dave blir gradvis varmare under filmens gång så under stora delar av handlingen bär han en tank top och silverbyxor. Det ser rätt coolt ut faktiskt. En skön tjej, som är delvis varm, hjälper hjälten att försöka återta kontrollen. Men hur kommer det att gå? 

 

Minnesvärda scener: Vi försökte förstå varför huvudskurken och hjälten i scen efter scen alltid hamnade i källaren av rymdskeppet. Det visade sig att där fanns två fantastiska fordon som bäst beskrivs som om en radiobil från Liseberg parade sig med Teslas nya pickuptruck. En liten kantig och skakig låda som tvekade i varje kurva och accelererade som en rullator. Oj, oj vad de jagade varandra med dem. Varv på varv.

 

En annan minnesvärd scen var när hjälten Dave, som visserligen var biffig, men kanske väl glad i bufféer sköt med ett laserraketgevär på skurkar. Det såg ut som en vit kulspetspenna som han försökte hålla med två händer. Men den gjorde jobbet och skurkarna flög som vantar i vinden.

 

Vi kommer heller aldrig att glömma en vis mans skägg i denna film. Det var ett sånt där perfekt ansat svinto-skägg som rekvisitan bara gett upp på. Ingen gick på det. Inte ens skägget. Skägget borde fått ersättning för sveda och värk.

 

Minnesvärda citat: Skurken förklarar: ”I have a waekness for pain -- of others”

 

 

Omdöme: Jag ska vara ärlig. Efter vi sett filmen skrev vi in sökorden ”Space Munity” + ”Plot” + ”Help me” på vår altavista webbläsare, för vi fattade ingenting. Alla verkade mest delvis varma. Ibland dök det upp mystiska nakna druider och spretade runt i ett rum. Andra gånger sprang de runt på metallramper som om de visste vart de skulle. För det mesta sprang alla omkring på ett och samma skepp, som i en Benny Hill-sketch och jagade varandra. Lite tuttar kastades in ibland också, som det sig bör i en 80-talsrulle av denna kaliber. Skurken var egentligen två skurkar. De var jättelika varandra, men en av de haltade oövertygande fram med sin käpp. Hjälten Dave såg mest ut att vilja gråta. Även när han hade sex med en av de delvis varma tjejerna. Hon hade hade en rockring som hon snurrade med. Det var hennes personlighet.  

Det är svårt att ge en bra bild av denna film. Allt var förvirrande. Men ok, hmmm …. Ok så här: Om man skulle låta alla filmer som någonsin handlat om en grupp människor som ska kolonisera en ny värld spela i samma film så hade besättningen i denna film sannolikt kraschat och brunnit innan de lämnat hangaren. Men det var underhållande och frisyrerna top notch!

 

Visste du att: Vi har sett hjälten i denna film tidigare, nämligen som Captain America! Där han var jättedålig.

Marvel’s Cats

Titel: Cats

År: 2019

Land:USA

Genre: Superhjältefilm

Publik: Daniel, Rita

Handling: Tänk er en stad befolkad av något som enbart kan beskrivas som kåta lemurer. Tänk er också att vissa av dessa lemurer har superkrafter såsom förmågan att hoppa högt, steppa genom dimensioner samt utföra hypnotiska danser. Nu börjar ni fatta va? Marvel har slagit till igen med ett nytt kapitel i det som i folkmun kallas Marvel Cinematic Universe! Denna film utspelar sig ungefär samtidigt som Thanos samlar på sig de där magiska stenarna men berättar en helt egen historia. Det handlar om kampen mellan lemurerna för att bli den utvalda Superlemuren som ska skydda de andra lemurerna mot ondskans krafter. Enligt lemurernas uråldriga traditioner utkämpas kampen om att bli Superlemuren i en legendarisk arena kallad the Egyptian och många är de kraftfulla lemurer som deltar: Mr Mistoffelees, trollkonstnären! Asparagus, den visa gamla hypnotisören! Bustopher Jones, den gigantiske! Rum Tum Tugger, den flinke! Åh, dessa ädla lemurer! Men det finns också skurkaktiga lemurer som tjuvarna Mungojerrie och Rumpleteazer och slagskämpen Growltiger. Men skurkigaste av dem alla är Thanos’ utsände Macavity! Mitt i denna våldsamma uppgörelse hamnar Victoria (som är en mesig lemur som ingen på redaktionen fattar varför hon är hjälte för). Hur det hela går? Svårt att säga för Marvel har verkligen tagit ut de kreativa svängarna här. För detta är en film där normal berättande åsidosätts för att kunna visa hur slampiga lemurer går ut i strid!

Minnesvärda scener: Stridsscenerna i Marvel’s Cats är så elegant koreograferade att de närmast kan beskrivas som dansnummer! De slinkiga, åmande och stönande lemurerna far omkring i en halsbrytande hastighet, där de gnuggar sig mot varandra i upphetsade poser. Om de inte vore stridsscener skulle det kännas otroligt fel och äckligt. De scener som verkligen fick redaktionen att kippa efter andan var när vi insåg att Thanos “snap” också skedde i denna del av Marvel’s unviversum: Den lede Macavity förvandlade sina konkurrenter till damm, nästan som om han kunde styra vilka som skulle räknas in i de 50% som skulle försvinna.

Det är ett otroligt arbete Marvel har lagt ned på att få allt att hänga ihop. Hatten av från Film i Veckan. En annan otroligt kul grej för oss Marvel-nördar var när den fluffiga gamla lemuren Deuteronomomonomemy helt plötsligt bröt fjärde väggen i en fin blinkning till Deadpool som ju Marvel har rättigheterna till nu. Den ojämförligt mäktigaste scenen var när den dimensionshoppande Skimbleshanks steppade sig genom tid och rum i ett exempel på ren Hollywood-magi! Man kunde nästan känna effektmakarnas övertidstimmar slå en i ansiktet när Skimbelshanks visade vad han gick för.

Minnesvärda citat: Rita när hon såg Ian McKellen sminkad till lemur slickandes mjölk ur en tallrik: “Detta är inte värdigt.” Resten av redaktionen tyckte det var mycket värdigt och förstod att detta var ett så kallat “Oscar moment”.

 

Omdöme: Vi på redaktionen är otroligt spända på hur de överlevande lemurerna ifrån denna film ska inkorporeras in i nästa fas av MCU. Det finns otroliga möjligheter! Tänk er att se Skimbleshanks steppa sig fram i rymden bredvid Captain Marvel! Eller Loki slå sig ihop med Mungojerrie och Rumpleteazer. Ja, ni kanske förstår vart det här barkar: Film i Veckan rekommenderar denna film helhjärtat! Är ni fans av Marvel eller till och med DC så måste ni se Marvel’s Cats. (Också om ni gillar mjukporr med folk i tajta pälskläder bör ni se denna film.)

 

Visste du att: Ian McKellen har vunnit sju Laurence Olivier Awards, en Tony award, en Golden Globe award, etc, etc, så nog är det dags för den där Oscarn nu?

 

 

Steven Seagal behöver en tupplur

Titel: Against the Dark

År: 2009

Land: USA

Genre: Skräck. Action, 

Publik: Daniel, Rita + 3

Handling: Världen har drabbats av ett mystiskt virus som förvandlar vissa till nån sorts vampyrzombies som supergärna snaskar på människokött. Även människoinälvor blir populärt hos vampyrzombiesarna men då mer som mellis än som en full måltid. I sektor 7 (eller 6, lätt att blanda ihop de där sektorerna) försöker en grupp överlevare som brutit sig in i ett extremt vampyrzombie-tätt sjukhus att hitta vägen ut igen. De tänker ej på att ta samma väg ut som de kom in, nej de måste prompt ta sig till “säkerhetsutgången” som ligger skitlångt bort. Detta beslut är det första i raden av många dåliga beslut som kommer följa. Flera av dessa dåliga beslut består av att en medlem i gruppen ger sig iväg själv för att kika på en grek. Nej, “grej” menar jag, inte “grek”. (Har slut på Tippex). Allt vore hopplöst om det inte vore för Steven Seagal och hans grupp av läderklädda Hunters som går sakta, sakta mot sjukhuset. De går otroligt sakta. Nästan som att de mer njuter av att se tuffa ut i sina läderkläder än att faktiskt rädda människor eller döda vampyrzombies. Men om några vampyrzombies skulle ha oturen att vandra rakt in i gruppen av Hunters, då blir det full rulle! I alla fall på en av dem. Det funkar som så att de har en kille som sköter allt som har med att röra på sig. Han hoppar, springer och kastas in i väggar. Sen finns det två fotomodeller som jobbar mest med att se heta ut, flankera Seagal och ibland plocka fram en kniv från knivstrumpebandet de har högt upp på låren. Seagal står oftast också still, gör utfall med svärdet som vampyrzombiesarna ofta springer in i. I alla fall, det är en kamp mot klockan för att nödgeneratorn i sjukhuset håller på att lägga av och då funkar inte säkerhetsutgången. Dessutom ska flygvapnet bomba hela sektorn så det är skit samma om generatorn funkar länge nog för någon att hinna ut.

 

Minnesvärda scener: Alla fightscener med Seagal är bortom allt som filmats någonsin tidigare: Han rör sig så otroligt fort att de tvingas snabbspola dessa scener för att man ska hinna med att se vad som händer. Alltså Seagal rör sig så fort, att det inte går att sakta ned hastigheten för att se hans rörelser. Nej, det krävs att man snabbar på förloppet ännu mer, för att på så sätt skapa en tidsparadox där Seagals hyperhastighet varvar ljusets hastighet i en så kallad kvadruppel Moebius loop, så att videon blir långsam nog att ses med blotta ögat. Det kan kanske uppfattas som att de bara speedar upp Seagals fightscener för att han egentligen är en gammal tjock gubbe, men nej; han är så snabb att man tvingas bryta mot fysikens lagar för att kunna fånga det på film. Ja, det är verkligen otroligt! Seagal bär onekligen denna film, trots han bara har typ 20 repliker och kanske är med i 10% av scenerna. Men när han har såna starka scener som när en av hans eskortflickor sidekicks blir biten av en vampyrzombie så inser man att det räcker med 10% Seagal för att nå 100% känslomässig slageffekt. I denna scen tvingas Seagal döda denna dam som tyst flankerat honom genom hela filmen. Och om man tittar riktigt, riktigt noga så kan man se en liten, liten tår i Seagals ögonvrå. Det är starkt. När vi ändå talar om minnesvärda scener: Vad hände med läskiga vampyrzombien som i en scen filade ner sina tänder? Eller vampyrzombien som hade vassa skruvar och spikar som tänder? Eller vad var grejen med den galne hårdrockarn som styckade människor åt sin lilla vampyrzombiedotter? Det får vi aldrig veta ty denna film innehåller otroligt mycket lösa trådar. Vi på redaktionen spekulerar i att detta är en bieffekt av Seagals otroligt snabba rörelser och de radikala tekniska lösningar man tvingades till för att kunna visa detta för en publik. Vissa scener förflyttades helt enkelt till en annan dimension på grund av Seagals övernaturliga skills i kampsport. Helt otroligt!

 

Minnesvärda citat: “Do a clean sweep”, Seagal säger detta ungefär 25 gånger när han skickar iväg killen som gör allt jobb åt Hunters. På dessa clean sweeps hamnar killen alltid i trubbel och frågan är vad menar Seagal med ett clean sweep? “Gå bort dit och nästan dö men kom tillbaks sen och säg inget om vad som hänt” kanske.

 

Omdöme: Detta är inte en väl genomarbetad film. Det känns som att det kan ha funnits ett manus med en sammanhängande story men att allt havererat på vägen mot färdig film. Vissa scener känns påtänkta på plats, andra scener verkar kunna leda till nåt intressant men slutar ofta med att Steven Seagal och hans läderklädda entourage kliver in och sabbar allt. Och kanske var det så det gick till: Seagal skrev på men sen så orkade han inte hela vägen fram och krävde att de skulle få slut på filmandet så fort som möjligt. För inte är han superengagerad i denna film. Han ser mest förstoppad ut. Men förstoppad med en fantastisk solbränna! Alla andra är likbleka men Steven Seagal är top notch orangebrun som en ärkeängel från Gamla Testamentet. Just ja, en till grej: Steven Seagals karaktär heter Tao. Vi tar det igen: Tao.

 

Visste du att: Detta är första Steven Seagal-filmen som Film i Veckan skriver om. Sjukt!