Steven Seagal behöver en tupplur

Titel: Against the Dark

År: 2009

Land: USA

Genre: Skräck. Action, 

Publik: Daniel, Rita + 3

Handling: Världen har drabbats av ett mystiskt virus som förvandlar vissa till nån sorts vampyrzombies som supergärna snaskar på människokött. Även människoinälvor blir populärt hos vampyrzombiesarna men då mer som mellis än som en full måltid. I sektor 7 (eller 6, lätt att blanda ihop de där sektorerna) försöker en grupp överlevare som brutit sig in i ett extremt vampyrzombie-tätt sjukhus att hitta vägen ut igen. De tänker ej på att ta samma väg ut som de kom in, nej de måste prompt ta sig till “säkerhetsutgången” som ligger skitlångt bort. Detta beslut är det första i raden av många dåliga beslut som kommer följa. Flera av dessa dåliga beslut består av att en medlem i gruppen ger sig iväg själv för att kika på en grek. Nej, “grej” menar jag, inte “grek”. (Har slut på Tippex). Allt vore hopplöst om det inte vore för Steven Seagal och hans grupp av läderklädda Hunters som går sakta, sakta mot sjukhuset. De går otroligt sakta. Nästan som att de mer njuter av att se tuffa ut i sina läderkläder än att faktiskt rädda människor eller döda vampyrzombies. Men om några vampyrzombies skulle ha oturen att vandra rakt in i gruppen av Hunters, då blir det full rulle! I alla fall på en av dem. Det funkar som så att de har en kille som sköter allt som har med att röra på sig. Han hoppar, springer och kastas in i väggar. Sen finns det två fotomodeller som jobbar mest med att se heta ut, flankera Seagal och ibland plocka fram en kniv från knivstrumpebandet de har högt upp på låren. Seagal står oftast också still, gör utfall med svärdet som vampyrzombiesarna ofta springer in i. I alla fall, det är en kamp mot klockan för att nödgeneratorn i sjukhuset håller på att lägga av och då funkar inte säkerhetsutgången. Dessutom ska flygvapnet bomba hela sektorn så det är skit samma om generatorn funkar länge nog för någon att hinna ut.

 

Minnesvärda scener: Alla fightscener med Seagal är bortom allt som filmats någonsin tidigare: Han rör sig så otroligt fort att de tvingas snabbspola dessa scener för att man ska hinna med att se vad som händer. Alltså Seagal rör sig så fort, att det inte går att sakta ned hastigheten för att se hans rörelser. Nej, det krävs att man snabbar på förloppet ännu mer, för att på så sätt skapa en tidsparadox där Seagals hyperhastighet varvar ljusets hastighet i en så kallad kvadruppel Moebius loop, så att videon blir långsam nog att ses med blotta ögat. Det kan kanske uppfattas som att de bara speedar upp Seagals fightscener för att han egentligen är en gammal tjock gubbe, men nej; han är så snabb att man tvingas bryta mot fysikens lagar för att kunna fånga det på film. Ja, det är verkligen otroligt! Seagal bär onekligen denna film, trots han bara har typ 20 repliker och kanske är med i 10% av scenerna. Men när han har såna starka scener som när en av hans eskortflickor sidekicks blir biten av en vampyrzombie så inser man att det räcker med 10% Seagal för att nå 100% känslomässig slageffekt. I denna scen tvingas Seagal döda denna dam som tyst flankerat honom genom hela filmen. Och om man tittar riktigt, riktigt noga så kan man se en liten, liten tår i Seagals ögonvrå. Det är starkt. När vi ändå talar om minnesvärda scener: Vad hände med läskiga vampyrzombien som i en scen filade ner sina tänder? Eller vampyrzombien som hade vassa skruvar och spikar som tänder? Eller vad var grejen med den galne hårdrockarn som styckade människor åt sin lilla vampyrzombiedotter? Det får vi aldrig veta ty denna film innehåller otroligt mycket lösa trådar. Vi på redaktionen spekulerar i att detta är en bieffekt av Seagals otroligt snabba rörelser och de radikala tekniska lösningar man tvingades till för att kunna visa detta för en publik. Vissa scener förflyttades helt enkelt till en annan dimension på grund av Seagals övernaturliga skills i kampsport. Helt otroligt!

 

Minnesvärda citat: “Do a clean sweep”, Seagal säger detta ungefär 25 gånger när han skickar iväg killen som gör allt jobb åt Hunters. På dessa clean sweeps hamnar killen alltid i trubbel och frågan är vad menar Seagal med ett clean sweep? “Gå bort dit och nästan dö men kom tillbaks sen och säg inget om vad som hänt” kanske.

 

Omdöme: Detta är inte en väl genomarbetad film. Det känns som att det kan ha funnits ett manus med en sammanhängande story men att allt havererat på vägen mot färdig film. Vissa scener känns påtänkta på plats, andra scener verkar kunna leda till nåt intressant men slutar ofta med att Steven Seagal och hans läderklädda entourage kliver in och sabbar allt. Och kanske var det så det gick till: Seagal skrev på men sen så orkade han inte hela vägen fram och krävde att de skulle få slut på filmandet så fort som möjligt. För inte är han superengagerad i denna film. Han ser mest förstoppad ut. Men förstoppad med en fantastisk solbränna! Alla andra är likbleka men Steven Seagal är top notch orangebrun som en ärkeängel från Gamla Testamentet. Just ja, en till grej: Steven Seagals karaktär heter Tao. Vi tar det igen: Tao.

 

Visste du att: Detta är första Steven Seagal-filmen som Film i Veckan skriver om. Sjukt!

Ett intergalaktiskt inlägg i vapendebatten

Titel: Laserblast

År: 1978

Land: USA

Genre: Scifi

Publik: Daniel, Rita

Handling: Den 25- till 30-åriga tonåringen (som också ibland beter sig som en 8-åring) Billy har det inte lätt. Han bor i en trist småstad, han har mycket svårt för att använda tröjor, han mobbas både av den lokala polisen OCH den lokala coola killen/våldtäktsmannen och dennes äckliga sidekick/våldtäktsman. Det värsta är att Billy's morsa försöker dra till Acapulco utan att berätta det för honom. Han ertappar henne när hon i lönndom försöker åka och den spända erotiska stämningen gör alla i redaktionen illa till mods. Morsan drar och Billy får spendera sin tid ensam, mållöst åkandes omkring i sin minibuss. Ibland besöker han dock sin flickvän, Kathy men blir alltjämt bortjagad av hennes galne morfar. Samtidigt sker det saker på en mer intergalaktisk skala! Ett gäng slarvpellar till aliens (som ser ut som sköldpaddor utan skal) har tappat bort ett rymdvapen som inte bara är destruktivt men också förvandlar användaren till en sorts apmänniskozombie. Tänk dig då hur det går när Billy, som redan verkar vara gravt empatiskt störd, får tag på vapnet. Eftersom filmens budget består till ungefär 90% av dynamit och bensin så blir det mycket pang, pang och kaboom innan sluttexterna börjar rulla och publiken undrar vad som hände egentligen.

Minnesvärda scener: Skådisen som spelar Billy hette Kim Milford och såg lite ut som en blond Benjamin Ingrosso fast utan superhåriga armar. Och likt Benjamin Ingrosso så var Kim Milford begåvad med vad vi kallar för ”psykopatens döda blick”. Detta gör att han inte kan uttrycka känslor, utan alla scener med honom blir lätt obehagliga. I en scen där Billy är kärleksfull blir lite som stunden strax innan ett knivmord. I en scen där Billy gnabbas med sin tjejs morfar blir lite som stunden strax innan ett knivmord. I en scen där Billy blir undersökt av en läkare blir lite som stunden strax innan ett skalpellmord. Och så vidare. När han väl ska bli till en psykotisk mördarmaskin (pga rymdbössan) så tolkar Kim Milford det på följande sätt: Han låter hakan hänga, han gör konstanta extatiska segergester, han går som en krumbent apa och han råmar lite som en sur ko. Detta, i kombination med att regissören alltid väljer att göra lite för långa tagningar innebär att slutet på filmen är en lång radda scener där Billy ser ut som en chimpans som vunnit storvinsten i bananlotteriet, samtidigt som han spränger saker i bitar. En scen som på riktigt skapade obehag var när Billy gick och letade efter Kathy på en fest. Han fann henne nedbrottad av de två mobbarna Chuck och Froggy i ett helt uppenbart våldtäktsförsök. Billy angriper de två våldtäktsmännen och Froggy blir då exalterad som en mungo på en kobrafestival : Han hoppar upp och ner, leendes och försöker slå ner Billy i sin kamp för rätten att våldta en kvinna. Det är vidrigt. Det slutar med att Billys flickvän slår ner den stora mobbaren, Chuck, med ett tennisracket och Froggy blir då rädd. Men han slutar aldrig le. Bästa scenen i filmen är när Froggy och Chuck sprängs i trippelexplosion.

Minnesvärda citat: ”That may be a hot one. Let's go get 'em!” Sades av en polis(?) i ett litet propellerplan. Sen började de skjuta med automateld mot Billy som svarade med att skjuta sönder planet med sin rymdbössa. Det gavs ingen förklaring till vilka dessa poliser var eller varför de bedömde att Billy kanske var en ”hot one”.

Omdöme: Hade regissören Michael Rae och hans kollega filmklipparen Jodie Copelan bara kapat alla scener med 10-20% så hade filmen varit väl värd att se. Den har det mesta: Kassa skådisar, märkligt manus, kul specialeffekter och explosioner. Men som den blev så är den för seg. Vi ska också skylla på musiksättningen av fillmen. Så fort det skulle vara lössläppta ungdomar i en scen ja då skulle de spelas honkytonk. Om du undrar vad det är så kolla här. Troligen blev kompositören förvirrad över att alla som spelade tonåringar var cirka 10 år för gamla för det så lösningen var att lägga på musik som var ännu äldre. Kanske. Det ska dock sägas att stop-motion scenerna med rymdisarna är av fin kvalitet. Det var förstås lite jobbigt att de bara pratade rymdisspråk helt utan undertexter och att en hel scens konversation kunde vara helt obegriplig MEN det såg ju kul ut i alla fall. Så då är frågan: Bör just DU se Laserblast? Eventuellt! Vi på redaktionen kan ju inte veta vem du är som läser det här. Gillar du explosioner, ökenscener och folk som låtsas röka cigarr utan att tända dem så; ja, se Laserblast. Men gillar du mest hockey, mandelkubbar och radiobilarna på Gröna Lund så kanske du inte behöver se filmen.

Visste du att: Kim Milford har släppt en skiva som heter Chain Your Lovers to the Bedposts. RrRRrRrrrrrRrRR...

Hej!

Vi har fått oerhörda mängder mail om att vi måste öppna upp frågelådan igen. Vi sa ”Nej”. Men ni fortsatte tjata. Då sa vi ”Ja, ok då”. Och för alla er tusentals filmintresserade läsares om följer bloggen vet att frågelådan är ett populärt inslag som bjuder på såväl nyfikna observationer som tänkvärda, filosofiska och djuplodade frågor. Eftersom många av våra följare inte ens tycks veta hur man skriver e-post så har vi gjort det enklare än någonsin, det är bara att skicka in frågorna i vår survey. Den bästa frågan kommer belönas med en helt ny Tesla.

Klicka här för att ställa din fråga:

https://tinyurl.com/frageladan

Tutt-bonanza

Titel: Hard ticket to Hawaii

År: 1987

Land: USA

Genre: Action

Publik: Hanne, Andreas

Handling: Donna och Taryn har två jobb, dels så jobbar de som Hawaiis konstiga motsvarighet till PostNord och flyger paket (och turister) mellan mellan olika brevlådor på olika öar, och dels så är de superhemliga Secret Service-agenter som spänger knarkkarteller till höger och vänster. Men att störa knarklangare kan ibland resultera i att de surnar till och det är precis vad som händer nu. Gangstrarna kommer efter dem med uppkavlade kavajärmar och 80-tals Uzis och nunchucks i högsta hugg. Konflikten är ett faktum och den de-eskaleras icke av att Donna och Taryn ringer sina polis-kompisar Rowdy och Jade att hjälpa till. Den ena är en skön kickboxare med one liners, och den andre äger en raketkastare som han använder överallt, till och med i slutna rum. Med framgång, vilket är jättekonstigt. Dessutom dyker det upp en elak orm ganska exakt var 30:e minut och biter någon. Det här kan ju bli hur bra som helst – eller hur?! Svaret är dessvärre nej, eftersom brösten skymmer sikten. Vi återkommer till detta längre ner i recensionen

Minnesvärda scener: Poliserna Rowdy och Jade åker runt i sin bil då två skurkar dyker upp bredvid dem. De vill ha bråk och bråk ska de få. Och nu blir det konstigt. Den ena skurken hoppar ur sin bil, ställer sig på sin skateboard, tar hagelgeväret i ena handen och sin uppblåsbara Barbara i andra och åker raka vägen mot poliserna. Det visar sig vara ett inte helt genomtänkt, taktiskt beslut eftersom poliserna helt sonika kör in i den skateboardåkande dåren med sådan kraft att han flyger tjugo meter rakt upp i luften. Väl däruppe skjuter de honom i en miljard bitar med deras raketgevär.

En annan scen väl värd att nämna är slutscenen. All skurkar utom en har fått stryk av poliserna (just det, spoiler alert) den sista skurken vill såklart ge igen. Han tar sig in i den Donnas (?) lägenhet för att mörda henne. Lyckligtvis har hon en harpun i garderoben och skjuter honom. Olyckligtvis för henne så är han slutskurk och dör inte i första laget. Lyckligtvis för henne så har de gått exakt 30 minuter sedan ormen sist var med i filmen, och likt ett schweiziskt klockur så dyker den upp igen och gör slarvsylta av skurken.

Minnesvärda citat: En av poliserna, Rowdy, har ett pep-talk med sina kollega och säger följande: ”If brains were birdshit you'd have a clean cage.”

Omdöme: Låter som en skön rulle, eller hur? Pangpang, raketkastare, glidflygande plan som släpper handgranater och livsfarliga ormar. Vad kan gå fel? Mycket kan tydligen gå fel. Det är en tråkig film. Jättetråkig. Detta vet regissören också och använder ett klassiskt knep för att distrahera tittarna från ett undermåligt verk – han tar fram tuttarna. Tuttar piffar till alla tråkiga scener, eller hur? Nja, säger vi. Och ju långsammare filmen blir, desto mer tuttar kastas in. Långsamma tuttar i utdragna, kladdiga hångelscener. Tuttar när någon badar. Tuttar när någon äter flingor. Tuttar när någon deklarerar. Till slut blir det mer bröst än vad man kan hitta i Kronfågelns frysdisk. Det blir så mycket bröst att de skymmer både vapen och handling. Huvudpersonerna var så genomskinliga att vi fick googla vad de hette i efterhand för att få in det i texten. Buh!

Alla ingredienser för en riktig kanonrulle fanns: Kickboxning, breda kavajer och hockeyfrillor, raketkastare och en testosteron-stinn orm som muterat pga en blandning av gifter och råttcancer. Men dessvärre slarvades de bort i en enda utdragen tutt-buffé.

Visste du att: Regissören Andy Sidaris också var involverad i den mycket populära filmen M*A*S*H som uncredited Football choreographer