Fågelholksrobotar!

Titel: Cyber Ninja

År: 1986

Land: Japan

Genre: Sci-fi /ninja

Publik: Karl, Daniel

Handling: Det råder full kalabalik i ett ställe som kanske är Japan i förr i tidens framtid. Ninjaklanen ligger i fejd med The Dark Lord och redan här blev det komplicerat. Normalt sett så är både ninjaklaner och mörka lorder skurkar. Det är inte förvånande att se dessa typer av grupperingar smidandes ränker för att ha ihjäl den blonda ninjan eller den inoljade muskelbarbaren. I Cyber Ninja så är det dock den mörka lorden som drar det längsta strået och vant får smida ränker. Ninjaklanen får agera goda men eftersom det är svårt att lära gamla hundar att sitta så smider ninjaklanen likt förbannat ränker. Den mörka lorden kör ett gammalt klassiskt grepp: Kidnappa prinsessan, förinta alla motståndare och ta över världen. 

 

Ninjklanen är lite mer nyanserade: De har byggt en sjujäkla kanon som de ska skjuta på den mörka lordens slott med. Det råkar vara så att de bor ganska nära varandra, att hela filmen är lite som ett avsnitt av Grannfejden. Fast Grannfejden de lux! Här ryms insektslika cyberninjor, gigantiska fåghelholksrobotar samt en som kallar sig The Dark Bishop. Visst, vissa av dessa grejer har funnits med i Grannfejden men inte alla på en gång. Dessutom finns det ett par ninjabröder vars drama ökar spänningen. Den äldre av dem dör nämligen en heroisk död på slagfältet men vem är den där dödliga cyberninjan som plötsligt dyker upp i skogen och anfaller den mörke lordens trupper? Alla i hela världen lägger ihop ett och ett utom cyberninjans brorsa som är dummare en tåget. Schysst spoiler på tåget förresten. Lite läckert.

 

Minnesvärda scener: Den inledande scenen är en fantastisk batalj av stora mått. Cyberninjor och ninjor för en ojämn kamp. Cyberninjorna är fuskiga. De kör med laserkaststjärnor samt att de kan gräva ner sig i marken och poppa upp vid olägliga situationer. Det är förvirrande många gigantiska robotar med i slaget och de ser alla ut lite som hus med ben eller larvfötter. Det är svinbra. Filmens inledning grep tag om publiken med sällan skådad kraft. En annan bra scen är just efter det att chefen över ninjaklanen har skrutit om sin jättekanon. Då anfaller plötsligt cyberninjorna och snabbt som tusan sabbas kanonen. Ninjachefen står sen där med en snopen min. OK, så det låter kanske inte som en bra scen men det var det. Håll käften.

Det är också väldigt pampigt i en scen där man får se ninjaprinsessans fordon. Det ser nämligen ut som Makka Pakkas tåg. Vid närmare eftertanke har Cyber Ninja rätt mycket gemensamt med Makka Pakka: Galna figurer, märkliga repliker och otroliga mängder intensiva fighter. Det finns en hjälte i filmen som är någon sorts legosoldat. Han blir beordrad att handplocka ett team ur ninjaklanen för att rädda prinsessan. Hur sker duglighetstestet? Genom att aspiranterna radar upp sig och en efter en få visa sin chi genom att utstöta ett mäktigt KI'AI!

 

 

Minnesvärda citat: Det mest minnesvärda citatet är egentligen inget citat utan undertiteln till filmen: ”Stealth Joy Cloud Device Side Story”. Så denna film är egentligen bara ett sidospår om en glatt smygande molnmaskin. Fast denna finns inte med i filmen, märkligt nog.

Omdöme: Det finns ett säkert tecken på att redaktionen är mycket imponerad av en film. Normalt sett så är det så att när en i redaktionen ursäktar sig för att gå på toa eller bara smita från filmen så uppmanar denna person aldrig resterande publik att pausa filmen. När någon ber att filmen ska pausas så är det en riktigt bra film som vi snubblat över. Cyber Ninja pausades. Bara där står det klart att detta är ett monument över mästerligt filmskapande. Hela filmens design, från karaktärer till vapen och fordon, är ruskigt snygg. Det finns massvis med fräcka minibossar och bossar som alla bjuder på fin fina insatser.

 

Filmen håller också ett mycket högt tempo som bidrar till att filmen höjer sig högt över de träsktäckta filmiska utmarkerna som denna blogg normalt sätt vadar igenom. Kära läsare: Du gör bäst i att se denna film annars är risken stor att The Dark Bishop bryter sig in i ditt hem och kabuki-sminkar dig medan du sover. När du sen vaknar på morgonen och ser dig själv i spegeln så kommer du säkert bli jätteförvirrad. Men då, då är The Dark Bishop långt, långt borta – säkert fnissandes åt din troligtvis prekära situation.

 

Visste du att: Ett flertal gånger har recensenten av denna film skrivit fel på jättekanon och jättekanin. Om filmen haft en jättekanin istället för jättekanon hade den ändå varit väldigt bra.

  

OBS! Erbjudandet har slutat att gälla! OBS!

Rymdgrus orsakar ödlepanik i öknen

Titel: Track of the Moon Beast

År: 1976

Land: USA

Genre: Skräck

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Paul är som vilken skön kille som helst under 70-talet. Han har en schysst kropp, schysst motorcykel, schysst jobb som arkeolog. Och om han spelar sina kort rätt så kommer han snart ha en riktigt schysst böna i sänghalmen. Han lägger in charmoffensiven och tar med henne på mc:n till ett stycke romantiskt ödeland. De tittar på grus. Hon förundras av dess finkornighet, han med samtidigt som han tittar på hennes milslånga ben. Paul lägger armen om henne och ska precis lägga in sitt move då han träffas i huvudet av en meteor. Efter det förändras allt. Hans vardag blir sig aldrig lik. Han får plötsliga migränattacker, yrsel och så svettas han som en get. Han vaknar upp på jättekonstiga platser utan att minnas hur han hamnat där. Samtidigt kommer det in rapporter om att en jättestor ödla som dödar alkisar och tältande pokerspelare. Vad är det som försiggår egentligen!?

Minnesvärda scener: I början av filmen stiftar vi bekantskap med den unge och charmige Paul. I ett klipp, som pågår i hundra år, ser vi hur han kommer puttrande på sin motorcykel i en öken för att sedan kliva av, klia sig lite på magen, kisa mot solen, sparka på en sten, kolla växellådsoljan, sträcka på sig, pensionsspara, kisa lite till, innan han sätter igång och gräva efter skelett. Och när han sitter där ensam mitt ute i vildmarken hör han plötsligt ett fruktansvärt avgrundsvrål som om någon verkligen skulle ha råkat illa ut. Paul kikar upp … väntar … väntar … nej, det var nog bara vinden som blev nerpressad i en flis-maskin med fötterna först. Ingen fara, tänker han och fortsätter gräva. Det visade sig senare att det var ett busgäng som skämtade med honom. Men det var snarare de som stod med lång näsa i slutändan!

Nästa minnesvärda scen stämplas med en spoiler alert, så om du har tänkt investera din surt förvärvade lön i denna film så ska du nog hoppa över de nästa åtta raderna. För er andra så kan vi avslöja att det är Paul som är ödlemonstret. Meteoren som slog ner lämnar små fragment i hans huvud och dessa gör att han transformeras varje gång månen dyker upp, och då får han superlust att döda alla han kommer över. Ödlor är ju kända för sina mordiska drag, inget konstigt alls. I vilket fall som helst så blir han fastbunden i en undersökningsbrits av läkare för observation. Månen stiger upp och i en dramatisk metamorf förvandlas Paul till ett fjälligt monster framför ögonen på både läkarkåren, poliser och Pauls indiankompis Johnny Longbow (vars skalp pryds av den perfekta playmobil-frisyren). Hur reagerar alla? Tja, i nästa klipp har de somnat i sina stolar.

Minnesvärda citat: Johnny Longbow (indianen med den perfekta playmobilfrisyren) kan sin indianhistoria. I en slide-show med diabilder visar han poliskommissarien hur morden hänger ihop med gamla indianskrönor. Bilderna ska antagligen föreställa grottmålningar, men ser mest ut att vara ritade av trötta barn. När det sedan visar sig överensstämma med verkligheten utbrister Johnny Longbow: ”One Indian mystery … solved!”

Omdöme: En oerhört seg film. Kameramannen måste ha stelopererat sina fingrar, för efter han tryckt på ”Record”-knappen så låter han filmen rulla och rulla och rulla. Det i kombination med att skådisarna inte riktigt kan skådespela leder mest till förvirring. Ljudkillen misstog antagligen det luddiga mickskyddet för sockervadd, eftersom ljudkvaliteten är som om han stoppat utrustningen i munnen. Regissören var nog upptagen med att limma på den enda tjejen i filmen, för det finns ingen kontinuitet alls de få klippen som når till redigeringen. En film som har alla möjligheter i världen att bli fräck och fräsig reduceras till ologisk, brittisk diskbänksrealism + förvirrad ödla. Och om man nu har investerat i en monsterdräkt, varför inte använda den då? Istället, och det här sker oförskämt ofta i en mängd filmer, får man se monstret ur första-personsvy, med en flåsande och gungande kamera.

I slutscenen då allt normalt ska nå ett dramatiskt klimax, får vi endast se två poliser som får sina huvuden ihopknockade av den sega ödlan. När polisförstärkningen sekunden senare anländer lägger de ner mer tid att hålla upp dörren för tjejen i bilen än att jaga efter ödlan. ”He got away!” utbrister de uppgivet. Nej, säger redaktionen, ni försökte ju inte ens fånga den!

Den enda riktiga behållningen vi fick var i scenen på sjukhuset då Paul får det dramatiska beskedet att han är ett blodstörstande ödlemonster, han bär då nämligen en delikat prickig pyjamas.

Visste du att: Bill Finger som skrev manuset till denna film även var med och skapade DC Comics karaktär ”Batman”. Dessvärre han han dö innan han fick sitt erkännande för den bedriften.