Don't be ninjin' nobody don't need ninjin'

Titel: Enter the Ninja

År: 1981

Land: USA

Genre: Action

Publik: Andreas, Daniel, Karl, Johanna, Adam, Emma

Handling: Cole har just tagit examen på Ninja-skolan. Hans mästare frågar: ”Vad ska du göra nu?” Cole svarar: ”Nu blir det mest löka. Har en polare som äger en plantage på Filipinerna. Kanske svänger jag förbi honom.” Sagt och gjort, Cole tar sig till Filipinerna. Men grinden till kompisens gods är låst. Ett ninjahopp senare är Cole över grinden och tar sig mot huset. En kvinna med hagelgevär möter honom men ett par ninjahugg senare så är hon oskadliggjord. Aj aj, det var visst polarens fruga. Ingen fara, polaren tyckte det var en kul grej och de båda tar sig en drink. Det visar sig att Frank, som Coles gode vän heter, har problem med en del skumma typer som vill åt hans land. Frank gör det ninjor gör bäst: Spöar skurkarna och lägrar sin bästa väns fru. Sen drar han vidare på sin ”Ninja post-graduation tour '81”. Men det är en annan historia som inte ens uppföljaren, Revenge of the Ninja, tar upp.

Minnesvärda scener: Ledaren för de ondas gäng, Venarius, har mycket banbrytande management-metoder. Hans kontor har en stor pool där han dirigerar ett damlag i synkroniserad simning samtidigt som administrativa sysslor sköts vid skrivbord som kantar poolen. Scenen visar att Venarius är mycket mer än en vanlig skurk utan en man med visioner utöver det vanliga. Synd att han tog en kaststjärna i bålen senare i filmen. Innan denna tragiska scen så anställer Venarius en av Coles klasskamrater (den sure Hasegawa) från Ninja School Class of '81 för att mörda Frank samt sabba hans plantage. Och som han gör det! Hasegawa bränner en by med en så smittsam entusiasm att redaktionen var ögonblick från att tända eld på biosofforna! Han springer i full ninja-mundering med armarna i vädret, kastar facklor och tjoar. Kanske ännu ett tecken på Venarius effektiva ledarskapsmetoder. Värt att notera är också att Cole ofta har en helt annorlunda frisyr och kroppsbyggnad i de mer avancerade slagsmålsscenerna.

Minnesvärda citat: Skurk: ”So who are you going to kill next, Mr. Ninja?”
Cole: ”My friend, a ninja doesn't kill. He eliminates and only for defensive purposes.”

Omdöme: Tja, det var ju ingen Ninja Terminator direkt. Men det finns en hel del godsaker i denna film: Balla skurkar, en snygg mustasch samt tveksam moral hos hjälten. Men, det är en ninjafilm och på just den punkten så misslyckas filmen. Det är inte tillräckligt spektakulärt. Var är mystiken, rytmiken och kalabaliken som vi så intimt förknippar med dessa kampsportens gycklare? De kastar visserligen in en tysk mini-boss med krok som hand. Men han är inte vidare spektakulär, utan gömmer sig mest bakom sin stora kompis, eller blir upphängd i kroken mot någon träbalk.

Även namnet ”Enter The Ninja” gjorde att vi vred oss lite av obehag i stolarna. Skulle det komma en del oönskade kärleksscener, ninjor emellan, som en slags Brokeback-Mountain, men bakom tunna pappersväggar och för en mindre budget än vad en GB big pack kostar? Vi på redaktionen har visserligen blivit ganska härdade när det kommer till tutt-och-stjärt-fronten, men det blir sällan smakfullt när vuxna människor på film svettas och gnuggar sig mot varandra. Producenten verkar aldrig sätta av speciellt många kronor på att ge kärleksscener en rättvis ljussättning och silkeslakan. Kronorna går istället till aluminiumfolie för roboten, eller pappkartonger att köra in bilen i.

Visste du att: Franco Nero, som spelar Cole, spelade Django i orginalfilmen Django från 1966 som Quentin Tarantino nu gjort nån sorts hyllning till.

Shhhh

(hoppas ingen märker nåt)

Vikten av att återfukta

Titel: Ultra Warrior

År: 1990
Land: USA/Peru
Genre: Postapokalyptisk SciFi
Publik: Karl, Emma, Adam, Johanna, Daniel, Andreas







Handling: Någon på försvarsdepartementet tar en på tok för lång kafferast. Kontrollpanelens "Space Defence Button" blinkar frenetiskt, men eftersom ingen finns där att aktivera rymdsköldarna så får de utomjordiska angriparna fritt fram att göra som de vill. Kanonerna smattrar och jorden förvandlas till en radioaktiv soptipp. I kaoset som följer bildas  två falanger: Mutanter vs Banditer. Banditerna, styrd av den onde The Bishop,  gör vad de gör bäst - stjäl, dödar och bränner. Mutanterna reduceras till dåligt betalda arbetare. Vilket mörker! Allt är ju hopplöst! Eller ...?  Som alltid när saker ser som dystrast ut kliver en motvillig hjälte fram på arenan. Jean d'Arc, William Wallace och Tokstollarna är historiska exempel. Men  år 2058 blir det dags för en ny hjälte - Rudolph.  Hans egentliga uppdrag är att utvinna mineraler ur slemsäckar, men när han får veta att banditerna förvägrar de stackars underbetalda mutanterna att bli fackligt anslutna blir han redigt förbannad. Saker måste förändras!

     

Minnesvärda scener: Den här filmen är egentligen minst fem filmer. Man har tagit fram saxen i redigeringen och på ett fullkomligt spärrlöst sätt klippt in varenda explosion, bröst och rymdskepp man kan gräva fram ur filmarkivet/sophinken.  Följden av detta blir många minnesvärda scener. Exempelvis är en bra scen när Rudolph sitter fängslad. Han reagerar på en tjej i cellen bredvid som verkar ha pudrat ansiktet vitt. konstigt, eller hur? Därför frågar han killen bredvid honom. "What's wrong with her." Killen (som för övrigt har en  blå,  uppsvälld hjärna fylld till bredden av slingrande  vener) reagerar också på hennes märkliga puder.

     

Ytterligare en finfin scen inträffar när Rudolph träffar vad dom ska vara mutanternas vise man. Han är gammal och sliten och hade isolerat sig i ett eget rum med en blå lampa ovanför huvudet. Genom ett fönster kan han yppa sina visdomsord till åhörarna. Mannen förklarar, på ett vädigt gripande sätt, hur Rudolph är så mycket mer än en slemsäcks-knegare. Rudolph är utvald som den vita vargen som alla kommer att följa. Han kommer att leda folket till frihet och rikedom. Episkt och gripande. Scenen borde sluta där. Men den vise mannen känner för att lägga till en sista visdom, nämligen vikten av att applicera rätt sorts fuktåtergivande kräm i händelse av att man råkar få torr hud.

     

Minnesvärda citat: Ultra Warrior strösslsr med  fina citat. Här bjuds på två. Filmen startar med en voice over som berättar om de postapokalyptiska banditerna: "They were nothing else than armed Bohemians, Pimps and sexual Outlaws." Kort därefter säger voice overn: "The weak and the old were killed. Often, they were cut in half."

     

Omdöme: Ultra Warrior bjuder på ett hejdlöst crescendo av förvirring. Regissören har använt sig av klipp från minst fyra andra filmer. Och visst är det ju alltid tufft med  rymdcowboys, snabba rymdskeppsjakter, mutanter med fyra tuttar, tomtebloss-explosioner, vita vargar och blåa melonskallar. Men att rada upp sådana klipp i rad efter varandra kompromisslöst under 75 minuter så tas  udden lite av berättelsen.  I ett försök att limma ihop detta haveri till film, så använder man sig voice overs och tillbakablickar. Och det är ju bra, kan man tycka. Problemet är bara det att de kastar in en kör av berättarröster. Allt ifrån mutanter till hjältar till den lokala lodisen.  Resultatet blir mer förvirring. Vid flertalet tillfällen säger till och med skådisarna till varandra "Who are you!?" Med andra ord kan inte ens de som själva deltar i filmen hålla reda på alla nya personer som dyker upp.
För att säga det då här: Eftersnacket på redationen handlade mer om vems bröst som tillhörde vem under alla de otaliga sex-scenerna, snarare än en analys av filmens plot och innebörd.

 

Visste du att: En av regissörerna, Kevin Tent, Oscars-nominerades 2011 för klippningen i filmen The Descentants. Kanske var det övningen i att klippa ihop många filmer i Ultra Warrior som så småningom ledde fram till den nomineringen?

Bigfoot finns!

Titel: Mysterious Monsters

År: 1978

Land: USA

Genre: Dokumentär

Publik: Daniel, Martin

Handling: Här är det inte fråga om någon påhittad handling inte. Här är det fråga om ren och skär fakta. Peter Graves presenterar en serie med övertygande bevis för att Bigfoot existerar och ger sig in i akademiska brottningsmatcher med skeptiska vetenskapsmän som vägrar erkänna sig besegrade. ”Bah! Vetenskap schmetenskap! Spana in dessa suddiga fotografier! Fotliknande gipsklumpar! Och för att inte tala om Loch Ness, jag menar, finns det en dinosaurie i Skottland då pekar ju allt på att det finns apmän i Nordamerika. Kom igen nu vetenskapsgubbs! Släpp loss! Nu tar vi några groggar och slappnar av lite. Lossa lite på slipsknuten så ringer jag hit några brudar. Tjenare!”

Minnesvärda scener: Det bästa i hela filmen är när Peter Graves tjatar på en skeptisk vetenskapsman och blir ärligt förbannad på honom för att inte får in i sin tjocka skalle att Bigfoot finns. Trots den enorma tyngden som kommer med att vara en skådis som tar strid på vetenskapliga grunder för något helt ovetenskapligt så ger inte vetenskapsmannen med sig. Man tar sig för pannan! Det är också häftigt när Graves lite nonchalant slänger jackan över ena axeln när han sakta går mot kameran och snackar om Bigfoots migratoriska mönster (mönster som ingen jävel sett men som en jöns med skum frisyr anser rent logisk borde finnas). Det finns också ett antal spännande scener som är återskapade Bigfoot-incidenter med personer i riktigt skabbiga Bigfoot-kostymer. Bigfooten oftast är skelögd vilket kryddar dessa scener lite extra. 

Minnesvärda citat: Peter Graves kommer nånvart med en biolog när han föreslår att Bigfoots begraver sina döda: ”That's remotely possible”, svarar biologen. Score!

Omdöme: Detta är en viktig film. Den bevisar för alla tråkmånsar att Bigfoot finns där ute i skogarna och lurpassar. Bevisen som läggs fram är odiskutabla...nästan i alla fall. I början så läggs en del klassiska bevis fram: Vittnen, fotspår, hår och ljudinspelningar. Sen så kommer bevis av det lite mer sensationella slaget. Ett medium får en låda med en spåravgjutning i. Mediet använder sina mentala krafter och ser visioner av jättar i skogen. Detta används som bevis. Sen hypnotiseras en flicka som säger saker om monster som anföll henne. Detta blir också bevis. Samma sak med Loch Ness-monstret. För att sammafatta måste Peter Graves citeras: Vart och ett för sig är bevisen kanske svaga men tillsammans bevisar de otvivelaktigt att Bigfoot finns.

Visste du att: Trailern utlovar bra mycket mer än vad som finns i själva filmen. Verkar ju vara massa sköj i den häringa filmen som vi aldrig fick se.