"Heroes are not made, they are cornered"

Titel: Mammoth

År: 2006

Land: USA

Genre: Skräck/Action

Publik: Daniel, Andreas

Handling: ”We have an Alien possessed Mammoth on the loose and if we don´t kill it, the Government is gonna kill us all!” Vem skulle inte vilja se en film som innehåller den fantastiska repliken?

Mammoth tar sin början på nationalhistoriska museet i Louisiana. Där jobbar Frank, en riktig arbetsmyra, så pass mycket att helt glömmer bort sin dotter Jacks födelsedag! Och när det gamla vägguret klämtar 15:14 med buller och bång, vaknar han ur sitt adrenalinstinna jobbrus och skyndar hemåt. Frank är så stressad att helt glömmer bort att för bara ett bar minuter sedan gjorde han antagligen den mest fascinerande upptäckten i mänsklighetens historia; han fann ett självlysande objekt inbäddad i kroppen på en enorm djupfryst mammut. Detta ljus skickar en signal till ett rymdskepp, varpå en enorm meteor slår ner i museet, väcker mammuten som omgående klubbar ihjäl en vakt och suger ut hans själ med snabeln. Polis tillkallas och situationen är minst sagt allvarlig. Men Frank, som blir vittne till detta, bekymrar sig inte kring detta. Han har ju en sur dotter hemma som väntar på paket.

Med en morgonsur mammut som går bärsärk i staden tvingas den amerikanska regeringen agera. De skickar två hemliga agenter, som tydligt influerats av den populära filmen Men In Black. Den ena av dem får tämligen omgående sitt huvud avslaget av en mammutsnabel, den andra springer mest runt och ser allvarlig ut.

Den stora frågan kvarstår: Hur ska man få stopp på denna best?

Minnesvärda scener:

Innan helvetet bryter ut, då mammuten börjar spetsa, stampa och snabla sönder allt och alla, bevittnar stadens befolkning ett ljusklot flyga över himmelen. En ung man pekar med sin hand och säger ”Look …!” En sekund går … två sekunder … Han håller fortfarande upp handen. Tre sekunder … fem … Fingret pekar fortfarande rakt upp. Till slut undrar vi om hans stackars arm har låst sig olyckligt. Eller kanske att regissören fått en hjärtattack och dött. Tio sekunder gick och vid detta laget satt redaktionen och skrek ”klipp för fan”. Och se på tusan: det klipptes. Efter detta så brakade allt lös och mammuten smet ut ut museet efter att ha haft ihjäl vaktmästaren. Frank anländer till platsen och möter den lokala sheriffen och hans två sidekicks. Det uppstår en extremt märklig serie repliker. Sheriffen beter sig ungefär som Sheriffen av Nottingham, dvs som en maktfullkomlig medeltida skurk. Hans kumpaner är lite som mexikanska fyllon från nån misslyckad spaghettivästern. Det går inte att förstå vad som hänt mellan sheriffen och Frank, vad som händer när scenen utspelar sig eller vad resultatet av scenen var. En mästerlig uppvisning i ruttet manus, inkompetent regi och undermåligt skådespeleri!

Franks dotter, Jack, (Idiotiskt val av namn) blir uppvaktad av en ung herre vid namn Squirrelly (Fantastiskt val av namn). Som en romantisk gest bjuder han med henne på rejv i skogen. Där finns härligt höga killar och tjejer som maniskt vinglar runt med frånvarande blickar och fåntratts-leenden. Musiken slår sig fram mellan trädstammarna och ljusen blinkar rytmiskt. Vilken stämning! Då tar Squirrelly fram sin ipod och två set med hörlurar. Hennes reaktion blir om om de gör det varje gång de går ut. Sedan studsar de runt och trasslar världsvant in sig i fyra hundra meter audiokablar.

Minnesvärda citat:

Frank försöker förklara för sin far att det inte alls är lätt att vara far till en dotter:

”If you have a boy, you only have to worry about one wiener. If you have a girl, you have to worry about every wiener in the hot dog cart.”

Omdöme:

Vi har aldrig sett mammutar på bloggen så det var med stor entusiasm och förväntan vi pressade in VCD:n i spelaren. När sedan sluttexterna rullade, ställde vi oss frågan vad vi lärt oss. Tja, den här filmen handlar mer om ångesten över att glömma bort sin dotters födelsedag än ett förhistoriskt monster som krossar allt och alla. Till och med när Frank, efter att ha bevittnat en meteor som slagit ner i sitt kontor, fått sin bil förstörd av mystiska energi-fält, upptäckt att museets säkerhetsvakt inte bara blivit krossad av en av sina utställningsobjekt som plötsligt efter 12000 år vaknar till liv, utan även fått sin själ utsugen ur sin kropp av en lika gammal snabel, ändå oroar sig mer över det faktum att han inte bakat en tårta i tid.

Filmen lider även brist på både skådespel och dialog. Till och med alla de italienska filmerna vi recenserat på bloggen, som vi tyckt haft otroliga brister i engelskt vokabulär (Ungefär i stil med: ”Woman! Me wants tits!” ”I kill you now, don´t you know!” ”Apocalypse is shit situation!” ) framstår som rena rama Shakespeare i jämförelse. Och filmen blir ju inte bättre av att mammuten spankulerar runt som överste Hathi ur djungelboken.

Visste du att: Bloggen är så pass populär att filmer skickas till redaktionen. Riktiga filmer! Med fodral och allt! Visste du också att anledningen till att mammutarna dog ut var att det inte fanns några  papputar.

Tre för priset av en!

Titel: Horror of the Blood Monsters

År: 1970

Land: USA

Genre: Sci-Fi

Publik: Daniel

Handling: Handling ja. Det brukar filmer ha, eller hur? Handlingen är ju det som liksom för oss genom filmens förlopp. I denna film har regissören sagt (och detta är ett direkt citat): ”Handling schmandling!” Han har sedan tagit tre separata filmer och klippt ihop dem till en riktig stinkare. Jag ska försöka räkna upp filmens tre huvudspår: Detta första är vampyrer. En läskig farbror med östeuropeisk brytning berättar för oss hur hemska vampyrer kan vara medan scener på vampyrattacker visas. Löständerna satt lagom snett på alla vampyrer. Bra start, tyckte jag. Sen så fortsatte filmen med en rymdexpedition till planeten Spectrum. Tvärt kast, tänkte jag. Väl på planeten Spectrum så blir det väldigt mycket filipiner i stenålderskläder och stora tänder. Märkligt, sade jag. Sen så åkte rymdexpeditionen hem. Javisst, ja – däremellan så hade ett par futuristisk sex hemma på Jorden. En något splittrad historia alltså.

Minnesvärda scener: De inledande vampyrattackerna var väldigt bra. I stort sett alla sker i samma väldigt mörka gränd. En ensam ung kvinna som mitt i natten förnöjt strövar genom den hotfulla gränden faller offer för en vampyr. Sen sker samma sak med en mor och hennes lille son som också var ute leendes i den mörka, skitiga gränden. Därefter sker en attack i en bil som står parkerad i gränden och sist ut är en ung man. Det sparades in några slantar på scenbyggen tack vare det. Slantar som sedan kunde spenderas på att köpa in scener från filippinska b-filmer! Och där fanns det många go'bitar. Det bjöds på krabbmän, fladdermusmän, män med ormar som växte ur deras halsar och vampyrer, allt i en lockande stenåldersmiljö och inslängt i filmen i en serie ytterst vagt sammankopplade scener.

Men...mitt ibland allt finns Doktor Rynning som reder ut begreppen. I varje scen där astronauterna står frågande inför någonting så slänger Rynning fram ett ”så här är det”. Han är doktor i Läran om Allt. Av hans uttalanden att döma så bemästrar han bland annat: Geologi, fysik, antropologi, xenobiologi, astronomi, anatomi, neurologi, psykologi samt biologi. Dessutom så har han ett mästrande sätt som av allt att döma är helt befogat. Karln kan ju allt som går att kunna. I en scen så fångar astronauterna en stenålderskvinna av ingen särskild anledning mer än att de hade ihjäl stenålderssnubbarna som försökte fånga henne först. Hon kan naturligtvis inte engelska och språkförbistringen leder till våldsamheter. Ingen fara på taket; Doktor Rynning fixar biffen. Det är bara en fråga om att koppla om stenålderskvinnans hjärna en smula. Via radion instruerar Rynning en astronaut om hur de ska gå till väga – en procedur som kräver både hjärnkirurgi och cybernetik. Lätt som en plätt! Snart bubblar stenålderskvinnan på ren engelska. Den inledande scenen då vi får träffa astronauterna för första gången visar klart och tydligt vilka stolpskott de är: Två sitter nedhasade i stolarna på rymdskeppet och röker även fast de är mitt ute i rymden. En tredje har fullt upp med att stöta på en fjärde och den femte gör inget annat än att klaga på att det är kass mat i rymden. Riktiga äss, kort sagt. Då förstår ni vilket geni Doktor Rynning är om han lyckas få dessa kretiner att utföra komplicerade experimentella kirurgiska ingrepp ute i fält enbart genom att guida dem via en walkie talkie.

Minnesvärda citat: ”Doctor, you trying to tell us there might be animal life out there?!” Frågan kommer från en av astronauterna när de ska ut ur rymdskeppet för första gången. Redan innan frågan kommer så har de med sig flera gevär. Man kan anta att de från början tänkte sig sig att skjuta prick på lite burkar där ute. Praktiskt att de redan hade med sig gevären när Rynning varnar för fara ute på planeten.

Omdöme: Horror of the Blood Monsters är en riktig soppa. En soppa gjord av en kock på LSD som tagit ingredienser på måfå, slängt dem i en kastrull vridit upp plattan till sexan för att sedan somna på soffan medan grytan gått från kokande till brinnande. Hur kan nån trott att detta skulle bli bra? Det är flera filmer som är ihopklippta och de är varierar uppenbarligen i bildkvalitet. Detta har man löst genom att kraftigt färgsätta de olika filmklippen och sedan låta Doktor Rynning förklara dessa färgskiften med strålning. Och detta satt jag helt ensam och kollade på. Om det inte vore för de stora pengarna denna blog drar in så vete fan...

Visste du att: Regissören Al Adamson lär har sagt: ”I am a better action director than anything.” Kan då tyckas märkligt att i stort sett alla actionscener i denna film är klipp från andras filmer. 

Det blir en låååååååååååång sommar...

För nu tar vi:

Så det kommer inte bli speciellt många filmer som hängs ut här på Film i veckan under sommaren.

Men några ska vi hinna med allt. Några.

Auf wiedersommer!

Axelpuffar!

Titel: The New Barbarians: Warriors of the Wasteland

År: 1983

Land: Italien

Genre: Postapokalyptisk action

Publik: Daniel, Andreas

Handling: År 2019 smäller det rejält. Och det är inte knallen från en kinapuff som ljuder över ängarna. Nej, nu är det kärnvapen som dundrar ner som spön i backen. I stort sett hela mänskligheten blir förintad. Kvar finns endast ett fåtal. Vissa av dem är goda, andra är onda, ingen är både och. Föga förvånande visar det sig att dessa två grupperingar inte kommer vidare väl överens. Stämningen blir snabbt grinig och det hela mynnar ut i att de onda jagar och dödar de stackars goda mest hela tiden. Den onda kallar sig The Templars. Men till skillnad från de riktiga tempelriddarna som levde och verkade för länge sen och bland annat skyddade kristna missionärer så att de kunde plundra i öst, så ägnar sig dessa tempelriddarna istället åt att sy superstora axelpuffar på sina vita uniformer. Men en av tempelriddarna, Scorpion, tröttnar på det hela. Det måste finnas mer än axelpuffar och vita uniformer. Han byter om till svart uniform. Och vips! så har han blivit hjälte. Och medan The Templars letar efter oskyldiga överlevande att döda, tillbringar Scorpion sin tid med att pimpa sin bil. (Bland annat har han byggt in en knapp som gör att bildörren öppnas när man trycker på den. Han har även en knapp som öppnar passagerardörren, vilket visar sig vara superpraktiskt om man vill förföra en tjej.)

Minnesvärda scener: Efter inledningsscenen, då man får se bilder av världen, efter att det världsomspännande kärnvapenkriget i stort sett slitit sönder hela vår civilisation i bitar, förflyttas vi till en lägerplats. Där sitter ett glatt gäng och myser i solen. Med tanke på alla leende läppar och lekande barn verkar de ha tagit jordens numera nästan icke-existens med en klackspark. Men det ska The Templars ändra på … Från en närbelägen höjd spanar de ner på sina korv-grillande offer. De inleder anfallet … Och det hela blir så dumt att vi måste stycka upp i alla fall de grövsta misstagen i punkter:

1. Om man nu ska döda alla, varför utnyttjar man då inte fördelen att befinna sig på en ovanifrån position för att lobba ner granater i lägret? Istället åker de ner från kullen och cirklar runt i sina fräcka bilar, under ett halvt århundrade.
2. Om du ska överraska fienden är det dumt att tuta. The Templars tutar.
3. Om du ska döda fienden är det bättre att skjuta dem med gevär än att glida runt, obeväpnad på en motorcykel.
4. Att placera ett spjut längst fram på en rostig bil är ineffektivt sätt att döda många snabbt. Speciellt dumt är det om dem du ska döda befinner sig utom räckhåll för ditt spjut.
5. Att medvetet hoppa in i en parkerad bil med sin motorcykel är korkat.
6. Även om snurrande klingor ser coolt på en bil, så måste de snurra snabbt för att vålla skada.

Trots alla dessa dumheter gick det ändå väldigt bra för angriparna. Men mycket av deras framgång kan nog skyllas på försvararnas inkompetens. Att exempelvis bygga ramper på utsidan av sina barrikader som gör att motorcyklar kan hoppa rakt in är inget vidare smart. Försvararna använde heller inte sina vapen, utan sprang istället runt som stressade höns. Det var ju bara för bovarna att spetsa dem med lansar eller alternativt kapa huvuden med super-sega snurrande klingor.

En annan minnesvärd scen är då hjälten, Scorpion, råkar korsa The Templars väg med sin bil. De slungar en mina som klistrar sig fast på Scorpions förardörr. Vem hade inte fått panik i en sån situation. Inte Scorpion. Han trycker bara på den där knappen som gör att bildörren skjuts iväg upp i luften. Problem solved.

Minnesvärda citat: ”Books! That´s what started this whole apocalypse!”

Omdöme: Filmens stor-skurk spelas av George Eastman. Han har figurerat flitigt på vår blogg och dykt upp i filmer både som arg apa eller arg nitläder-krigare. Han är C-filmens okrönte sunk-kung med en krona av ogräs och spira i papp. I denna film spelar han en arg homosexuell man som vill döda alla människor som överlevt kärnvapenkriget. Och precis som i alla andra filmer är han mest lång och mest dålig. Det dyker även människor klädda i postapokalyptiska plastpåsar. Det var skoj.

Och som vanligt med åttiotalsrullar, är de generösa med diskanten. Men i denna film är ljudet så uselt att man skulle kunna tro att de lagt ut det på entreprenad. Vi föreställer oss något i denna stil:

RIIIING! RIIIIING!

- Hallå? Detta är Enzo G. Castellari. Vem talar jag med?

- Hej! Mitt namn är Cocco. Jag ser att ni söker ljudläggare till en postapokalyptisk barbarfilm? Är ni fortfarande på jakt, eller har ni hittat någon?

- Nej, det har vi inte. Alla ljudläggare är så dyra. Hela budgeten sprängdes när vi köpte in axelpuffarna.

- Jaha! Då kan jag lösa alla dina problem, Enzo! Vi ljudlägger din film för en tredjedel av priset!

- Oj, då! Men … hur kan det vara så billigt?

- Enkelt! Vi använder oss av babianer. De kan inte ett skit om ljudläggning. Men de kan inte ett skit  om pengar heller. De är usla på det mesta.

- Men de är billiga?

- Japp!

- Då tar jag en babian! Tack, Cocco!

- Det är jag som ska tacka, Enzio!

Men det är inte bara ljudet som haltar. Det mesta är dåligt. Det känns som om ett gäng tolvåringar har filmat detta i något gammalt grustag under ett sommarlov. Det viktigaste verkar vara att saker blinkar och snurrar. Alla kvinnor har transparent plast-BH. Fordonen ser ut som om man doppat magneter i en spiklåda. Det är viktigare med silverspray och folie än att skådespelarna kan skådespela.

Summa summarum: Tänk dig Mad Max. Tänk dig axelpuffar. Tänk dig en säck med skit. Lägg ihop dessa komponenter. Skaka, och du har innehållet i denna film.

Visste du att: En snorunge i denna film spelar även snorunge i Conan Barbaren.