Tvättälskande nymofoman-barbar

Titel: A Nymphoid Barbarian in Dinosaur Hell
År: 1990

Land: USA
Genre: Postapokalyptisk barbarfilm

Publik: Daniel, Andreas, Johanna

Handling: Som i flera av våra tidigare recensioner har det även i denna film regnat atombomber och kärnvapenmissiler över hela jordklotet, och genom detta sparkat tillbaka mänskligheten till stenåldern. Men den radioaktiva strålningen har även skapat kackigt animerade stop-motion-dinosaurier och märkliga ljudeffekter. (Ljudkillen gör ett så pass uselt jobb att han har förtjänat en egen punkt längre ner i recensionen.) Huvudkaraktären heter Lea och hon är en barbar-kvinna. För att tydligt illustrera hur pass mycket kvinna hon är, så introduceras hon vid en bäck där hon tvättar kläder iförd minimal björnpälsbikini. Just som hon är på väg att få bort den där besvärliga blåbärsfläcken från sin barbar-mantel, blir hon överfallen av smutsiga män med glesa tänder. Lea bjuder på bra motstånd, men trots att hon bland annat hoppar bock över en av motståndarna och gör en schysst kullerbytta förbi en annan, så är de för många och strax blir hon övermannad. Lyckligtvis dyker det just då upp en barbar-kille med en löjligt litet armborst. Han skjuter på dem och så är hon fri igen. Men Lea är en populär tjej att slänga över axeln, så det dröjer inte länge innan en ny skurk slår till. Frågan är bara om hon denna gång kommer undan ... Ja, det gör hon. Men då blir hon fångad igen och frågan är om hon kommer undan en tredje gång …?

 Minnesvärda scener: I början av filmen förklarar en voiceover-röst vilka fruktansvärda konsekvenser apokalypsen förde med sig till mänskligheten. Man får se monster som äter människor och annat hemskt. Vi får även se ett uppror i en by, där människor slåss förtvivlat mot varandra. Och nu dyker det upp en liten, men väldigt delikat detalj. En man tvingas freda sig från angreppen och gör det på bästa möjliga sätt, nämligen genom att med full fokus och sammanbiten min utdela ett karateslag, ett sånt där som man själv gjorde som barn med rak hand som skär genom luften. Fantastiskt nittiotal.

 

I en annan scen så får vi ta del av när en barbar-killen med armborstet blir sårad i strid. Men en lärd man hittar honom och släpar honom till sitt hem, en stubbe på en strand. När barbar-killen slutligen vaknar hör vi hur åskan mullrar. Det är storm på ingång. Den vise mannen tar tillfället i akt och släpar fram alla sina böcker ut i det fria. Sedan sitter han med en självgod min och ser vis ut. Men han är ju inte vis, åska för ju med sig regn. Kanske fanns det en fullkomligt logisk förklaring till hans irrationella beteende, men den scenen måste ha klippts bort.

Värt att nämna är även samtliga jaktscener, varav de flesta utspelar sig på stränderna. De går i ett rasande långsamt tempo. Vi snackar sjukligt segt. Regissören måste, i ett försök att spara slantar, anställt statister från Pensionärernas Riksorganisation. En eremitkräfta som släpar sig fram iförd ett för stort skal framstår som en OS-sprinterlöpare i jämförelse.

Ljudkillen: Ljudkillen var så fenomenalt usel att han förtjänar en helt egen punkt i recensionen. Aldrig förr i bloggens historia har vi upplevt ett sämre utfört arbete. Men problemen beror inte på lathet, tvärtom! Det är med djupt engagemang han misslyckas gång på gång, ungefär som när en tvååring visar upp sin teckning; den är uppenbart dålig, men han/hon har i alla fall använt mycket färger och lagt ner gott om tid. Hur uselt kan det vara, undrar ni? Så här uselt:

• Vi får aldrig under filmens gång veta varför den vise mannen är vis eftersom dundrande åska slår till varje gång han öppnar munnen.
• Voiceovern blir överröstad av skrikande måsar.
• Mutantödlornas vrålande låter som när en midi-synth programmerats för att efterlikna ljudet av en badanka.
• En nyckelscen där barbar-kvinnan Lea söker råd från en annan krigare blir ohörbar eftersom ljudkillen tycker att vattenfallets dånande var bra mycket viktigare.
• När läskiga monster skriker låter det som om när man försöker suga upp den sista milkshaken ur pappmuggen med sitt sugrör.
• Ljudkillen lyckas i tid och otid placera sin kompis flöjt-killen vid micken. Hans falskspel får allt annat ljud att retirera.
• När barbar-kvinnan Lea badar låter vattenplasket som en påslagen kaffebryggare.

 Minnesvärda citat: I trailern till filmen mullrar Voice-overn: ”She´s the heroinne every woman wants to be!” och i samma sekund ser vi hur barbarkvinnan Lea får en hejdundrande örfil rakt över ansiktet från en skitig grottman.

Omdöme: Den här filmen håller igång från början till slut. Djupa dialoger är kanske inte det primära, den första meningen som sägs kommer inte förrän drygt tio minuter in i filmen och den är lika lång som subtil, nämligen: ”Bitch!”

Men hur kan man inte älska en film där stor-bossen har helt rätt kläder: nitläder, svart mantel, tuffa armlindor i läder, dödskallar på axlarna samt en enorm björnkranium-hjälm. Men trots denna otroligt proffsiga skurk-skrud så hittar vi honom sittande uttråkad på en strand. Han fördriver tiden med att titta på sina mongoloida mutantödlor som slåss med varandra, även de är uttråkade. Men när barbar-kvinnan Lea dyker upp så får han en ny agenda, nämligen att bära henne på sin axel eller att dra henne i ett rep. Det tycker han är roligt, då blir han gladare.

De strösslar verkligen med kackiga stopmotion-dinosaurier och andra enorma monster. Det enda problematiska detaljen var att man inte förstod någonting, men det kan ju skyllas på ljudkillen (som dessutom bara fick denna filmen på sitt CV.)

Varför barbarkvinnan Lea kallas för nymfoman är högst oklart. Hon verkar mest vilja vara ifred så hon kan få tvätta klart.

Visste du att: Troma Studios, som distribuerat denna film, var den första filmstudion i världen som hade en hemsida? De var också PR-genin. Denna film har de nämligen klippt om och lagt till ett cirka tio minutet långt intro. Varför? För att de ansåg filmen var för dålig. Hur de löste det? Genom att först visa ALLA häftiga scener i ett fem minuter långt klipp plus en häftig voice over. Sedan kommer fem minuter intro om hur pass mycket nymfoman barbarkvinnan Lea är genom att en annan kvinna än den som spelar Lea fick prata in en massa sexiga repliker. I filmen har Lea aldrig sex. Titeln till filmen helt är Tromas påfund, den hette Dark Fortress från början. Det ska även sägas att Troma gjorde liknande ingrepp på en tidigare recenserad film. 

I en annan del av San Francisco

Titel: The Room

År: 2003

Land: USA

Genre: Drama

Publik: Andreas, Daniel

Handling: Denna film handlar om ett gäng autister på ett gruppboende i San Francisco som försöker få ordning på tillvaron. De har olika grad av autism där vissa fungerar hyfsat i samhället medan andra har grava problem med det sociala samspelet mellan människor. Johnny har hyfsad koll på saker och ting. Han låtsas visserligen att han jobbar på en bank men det förstår ju vem som helst att det är inte möjligt. Han ser ju ut som en botoxmissbrukande pundare och kan knappt tala rent. Men han är glad i alla fall, när han inte får sina plötsliga vredesutbrott förstås. Det är mer än vad man kan säga om hans kärleksintresse Lisa som är en elak jävel som gör allt för att sabba för Johnny. Varför hon beter sig som hon gör hör med hennes diagnos att göra. Johnny tror att de ska gifta sig men Lisa är mer inställt på att ha sex med Johnnys bästa kompis Mark som dessvärre är gravt efterbliven och förstår inte hur det kom sig att hans snopp hamnade i sin bästa kompis blivande fru. Som tur är finns Denny, Johnnys protegé som alltid är glad och go! Han är lika illa däran rent mentalt som Lisa men i alla fall inte sociopat. Han förstår bara inte hur man umgås med människor. Därför bär han en boll med sig hela tiden. Genom den så kan han kommunicera någorlunda normalt med andra människor. Tyvärr är hans umgängeskrets den autistiska cirkel av kompisar som Johnny hänger med så det blir fel ändå. Utifrån dessa premisser bjuds vi på ett triangeldrama med osedvanligt osymmetrisk geometri.

 Minnesvärda scener:

The Room är ännu en av dessa filmer som enbart innehåller minnesvärda scener. Exempelvis har vi scenen där Lisas berättar för sin mor att Johnny misshandlat Lisa. Lisas mor kontrar då med att berätta att hon har bröstcancer. Man kan ju förvänta sig ett visst känslomässigt engagemang hos de båda som delar dessa fruktansvärda livsöden. Någon form av reaktion sker men det är i linje med resten av filmen: Konstigt. Ingen upprördhet, ingen sympati, ingen sorg – möjligtvis ser vi lite obekväm undran men den påminner mest om någon som undrar om batterierna i fjärrkontrollen till TV:n börjar ta slut. I en annan scen etableras det vilket kul kompisgäng Johnny och hans kamrater är. Johnnys kompis berättar en pinsam historia för Johnny medan de hänger i en liten gränd. En historia som visades i sin helhet tidigare i filmen så det är helt onödigt ut publikens synvinkel att höra om det igen. Johnny reagerar på historien med ett antal ord och gester som är helt obegripliga. Sen kommer Denny och nu kastas det boll i den trånga gränden. Återigen: Det ser obekvämt ut. De utstöter glada tillrop men de är helt oförståeliga. Mark dyker upp. Mer obegripligheter sägs. Sen ramlar en av kompisarna helt ologiskt in i en soptunna. Sen går de hem. Den bästa scenen av de alla är när Johnny mycket listigt kopplar en kassettbandspelare till telefonen för att han fattat misstankar gentemot sin livskamrat Lisa. Han stoppar i en kassett, stänger luckan för att sedan trycka på eject-knappen så att luckan öppnas igen. Han hinner se förvånad ut. Sen stänger han luckan igen.

Ett återkommande tema i alla scener i filmen är att ingen stannar speciellt länge. Två personer möts (oftast i Johnny och Lisas vardagsrum eller på ett tak), de pratar i trettion sekunder sen säger den ena "I got to go." Sen är det klart. Nästa scen kan börja.

Minnesvärda citat:

"Oh, hi!" -Johnny's standardhälsning.

Omdöme: OK, så det kanske kan vara så att filmen egentligen inte handlar om autister på ett gruppboende. Kanske kan det vara så att manus, skådespelare ja, hela produktionen lyser, luktar och ljuder av inkompetens. Självklart är det en "måste ses"-film i den tyngre skolan. Det enda som gör The Room lite jobbig och se på är de extremt märkliga sexscenerna som filmen innehåller. De går inte att beskriva med ord utan måste helt enkelt genomlidas. Men det är det värt. Resten av filmen är briljant i sin totala inkompetens. Den stora stjärnan är Tommy Wiseau. Inte nog med att han regisserat, skrivit och producerat The Room han spelar också Johnny, filmens huvudkaraktär. Och som han gör det. Han mumlar fram repliker med en satsmelodi som mest skulle kunna kategoriseras som talets motsvarighet till frijazz. Han skrattar med det minst övertygande skrattet i filmhistorien och han har ett kroppsspråk som säger: "...?....". Se så, se till att se The Room nu. Nu!

Visste du att: Tommy Wiseau betalade för inspelningen av The Room genom att sälja importerade koreanska läderjackor. Han ändrade dessutom genren för filmen till "komedi" eftersom den endast drog publik som ville skratta åt eländet.

JJ - vi glömmer dig aldrig.

Titel: The Galaxy Invader

År: 1985

Land: USA

Genre: Familjedrama/Scifi

Publik: Andreas, Daniel

Handling: När en tyrannisk alkoholiserad familjefar jagar efter sin dotter med hagelgevär i skogen så stöter han på en rymdvarelse. Han skjuter varelsen som flyr in i skogen. Efter sig lämnar varelsen ett äggliknande föremål som alkisfarsan tar med sig hem. Storkovan väntar runt hörnet! Han kontaktar småstadens lokale fixare som tydligen känner en snubbe som är intresserad av att erhålla en rymdvarelse. Sagt och gjort! Här ska jagas rymdvarelse i skogen! En handfull druckna män ger sig ut i skogen. Vissa blir nermejade av rymdisen, men till slut fångas rymdisen. Dock så bevittnas det hela av UFO-fantasten, läraren tillika förmodade sexualförbrytaren Dr Tracy och hans elev tillika förmodade kärleksintresse, David. Samtidigt utvecklar sig familjedramat mellan alkisfarsan och hans familj till en uppgörelse där rymdisen spelar en central roll.

Minnesvärda scener: Visst förstod vi att det här skulle bli en bra film redan när det svajiga soundtracket satt igång men ingenting kunde förbereda oss för JJ. I början av filmen sitter en samling människor och äter frukost. Vi förstod snabbt att det rörde sig om en mor, en far och deras två döttrar. Men vem var den gamle mannen som gjorde dem sällskap? En farbror, morbror eller en god vän till familjen? Det var med chock och förtjusning som vi insåg att denne gamle man skulle föreställa sonen i familjen. JJ var hans namn och det är världshistoriens bäst castade roll. JJ verkar vara ungefär 5-10 år yngre än sin far. Han har betydligt sämre hållning samt generellt sett i sämre skick. Dessutom får man intrycket av att skådisen som porträtterar JJ inte förstår att han är med i en film, han är frånvarande och ser frågande ut om vart annat. Alla scener han är med i är magiska. Exempel: JJ tar mod till sig och slår till sin elaka far. Det är som att se en gammal fjälltall röra sig i en mild bris. Han lutar sig framåt med armen rakt ut i en krokig båge och välter förbi sin far som låtsas ta en riktig smäll. 

Men JJ är inte den enda som bjuder på minnesvärda ögonblick. Frank är fixarkillen som ska fånga rymdisen. Han är också grabben som inte kan hålla saliven i munnen. I en av sina första scener så hukar han sig ner rökandes på en cigarr. Ur munnen rinner då en stor mängd saliv rakt ner på marken framför hans fötter. Vi snackar deciliter. Ingen omkring honom reagerar vilket är väldigt proffsigt. Omtagningar kan ju kosta en slant och ja, vad gör en halvliter saliv på marken när resten av scenen sitter som ett spett? Rymdvarelsen då? Helt OK. Ser lite ruggig ut men saknar finmotorik. I en scen ska han plocka upp sitt rymdägg från marken och missar det. Andra försöket gick bra.

Minnesvärda citat: Inför den stora jakten på rymdvarelsen sägs följande:

”What we're gonna hunt is a creature that aint a human!”

Omdöme: Denna film sällar sig till de få filmer på denna blogg där vi pausade filmen för att en i publiken skulle hämta ett glas vatten. Normalt sätt låter vi filmen rulla och de som sitter kvar får hålla koll. Allt för att få det hela undanstökat så fort som möjligt. Men icke när det kommet till The Galaxy Invader! Skådespelarna är helt värdelösa och storyn fnattar fram och tillbaka med fokus på vem som råkar ha rymdägget för tillfället. Men kronan på verket är trots allt JJ. Denna gigant som när alla andra i en scen är uppjagade mest står och undrar vad (eventuellt var) klockan är. Utan JJ hade filmen varit bra men han lyfter upp den på sina krumma axlar och gör den till ett monument.

Visste du att: Skådisen som porträtterar JJ har en lång filmkarriär med filmer som The Adventures of the Action Hunters och Sleepy Hollow High i bagaget.

<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/geK_EvPFzao" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

Sugen? Här har du hela spektaklet i bredbild:

http://archive.org/details/GalaxyInvader