Beefcake Island!

Titel: Savage Beach

År: 1989

Land: Home of the Freedom Fries

Genre: Mjukporr/Action

Publik: Daniel, Andreas

Handling: I slutskedet av andra världskriget, då japanerna insåg att saker och ting antagligen skulle gå åt pipsvängen, bestämde det lokala befälet att de borde gräva ner allt guld de samlat på sig ner i ett decimeterdjupt hål på den ö som de snart kommer att förlora mot amerikanerna. Femtio år senare, men nu på Hawaii, springer de kvinnliga amerikanska specialagenterna Donna och Taryn runt med shorts uppkavlade så pass högt att det ser ut som kaki-string. De konfiskerar ananaser fyllda med heroin. Vad kan dessa två helt isolerade händelserna möjligtvis ha gemensamt? Jo, en av japanerna som grävde ner skatten för länge sedan slog även ihjäl pappan till en av specialagenterna, och hon kommer snart själv att krascha ett plan på den exakt samma ön som hennes pappa dog på. Utöver denna plot utspelar sig ytterligare trettio separata historier innehållande bland annat FBI-agenter på motorcyklar, samurajer, bilbomber, identitestkapningar och revolutioner i fjärran länder, som knyts ihop till en enda förvirrad och lättklädd film. Det här är Savage Beach.

Minnesvärda scener: När den kvinnliga undercover-agenten Miss Hamilton för första gången träffar den sexiga hunken till doktor lyckas regissören på ett ytterst raffinerat och sömlöst sätt flika in lite härliga sexuella referenser. Allt är väldigt subtilt, eftersom de egentligen pratar om utrustningen de ska använda på det uppdrag han har gett dem. Här nedan kommer ett utdrag:

Doktor Hunk: I want you to see the special equimpent that I have here …

Miss Hamilton: Well, we´re pretty isolated here and I don´t always get my share …

Doktor Hunk: Are you comfortable with a big guy …?

Miss Hamilton: They have their advantages …

Doktor Hunk: This baby is larger than most anything around …

Miss Hamilton: Well I am not as impressed with size … as I am of performance …

Doktor Hunk: Once it is loaded and cocked … all you need is a steady hand …

Och så här fortsätter den smidiga ordväxlingen i ytterligare hundra år innan de tillslut sätter sig i sitt lilla enmotoriga cessna-plan och flyger 400 mil till Marshallöarna på en tank bränsle.

En annan bra scen är när en skurk har stulit lådan som innehåller japan-guldet och lägger över det i en liten väska med läderrem. Guld är tungt och han ska såklart få publiken att tro på att han faktiskt anstränger sig. Han lyckas sådär bra när han haltar fram som en av de där babianerna ur ”Apornas planet” från 60-talet. Och så glömmer han att det är tungt varje gång han skjuter med sin pistol eller hoppar i båtar.

Minnesvärda citat: En av tjejerna sparkar upp dörren till kontoret och riktar sin 80-tals-helt-rätt-i-tiden-Uzi mot den intet ont anande skurken bakom skrivbordet och säger: ”Here´s my badge and here´s my warrent!” varpå skurken svarar med att dra fram en bössa och säga: ”Here´s my shotgun!” BOOM!

Omdöme: Savage Beach levererar många strutar per minut. Alltså väldigt många strutar. Faktum är att redaktionen kunde räkna till tjugosju stycken. Det är nytt rekord. Problemet var dock att tjugotre strutarna var av kvinnligt ursprung. Hade det istället varit en sånt stort antal barbröstade män i en och samma rulle, är sannolikheten stor att vi precis sett en barbarfilm. Och en barbarfilm innebär nästan alltid enorma pälsskor, ringbrynjor av silvrigt tyg och drakar av papp. Med andra ord så skulle vi då ha blivit bjudna på underhållning. Men de stackars tjejerna i Savage Beach möter inga drakar och demoner. Istället sätter de sig mest upp i sängar efter en god natts nakensömn, bubbelbadar tillsammans i en nakenpool eller nakenälskar i baksätet på en limousine med en charmig mexikan som representerade den Filippinska regeringen. Dessutom skådespelar samtliga inblandade som om de vore pyttelite lobotomerade. De verkar inte riktigt förstå varför de säger de sakerna de säger. Men när förvirringen blev för stor så lyfter en av tjejerna på tröjan och säger ”Tittut!”, och det är ju ett universellt språk. Nä, det här var ett slöseri på barbröstade tillfällen, och vi tvingas därför ge tummen ner. 

 Men finns det någonting bra med filmen då? Ja, definitivt. Exempelvis så figurerar här en japan med världens största hockeyfrilla. Det är så pass massiva mängder med hår per bildruta att självaste Chewbacca skulle titta ner i marken av skam. Det är även väldigt underhållande jaktscener eftersom ön som alla skurkar och hjältar jagar varandra på är ungefär lika stor som kuddrummet på dagis. Och när de smyger på varandra är det lite som på det lokala tivolit, när man slår en hammare på en skiva där det ploppar upp gummiråttor ur olika hål.

Visste du att: Den här filmen klarar Bechdel-testet trots att den innehåller mer bröst än en kinabuffé?

https://www.youtube.com/watch?v=TXmLABDP344

Gone Squatchin'

Titel: Sasquatch Assault

År: 2009

Land: USA

Genre: Skräck

Publik: Daniel, Chrille, Spong

Handling: Tre tjuvskyttar lyckas fånga en Sasquatch men inte utan att den lyckas ha ihjäl två av dem. Den tredje, en riktig tuffing vid namn Terry, lyckas dock bli haffad av två lokala sheriffer som beslutar sig för att föra Terry och hans last in till storstaden. Terry hamnar i finkan och hans lastbil får stå oinspekterad på polisstationens parkering. Sasquatchen bryter sig ut från lastbilen och börjar bete sig ohyfsat på stadens gator. Vi snackar tjuvkikande på lättklädda damer, allmänt smygande samt vårdslöst dödande av djur och människor. Främst människor. På ganska fiffiga sätt faktiskt! Sasquatchen listar ut att Terry sitter inne på polisstationen och beslutar sig att gå till anfall. Men stationen vaktas av en riktigt färgglad ensemble av karaktärer. Den pillermissbrukande sheriffen, den street-smarta receptionisten, skrivbordspolisen, den unge dumme polisen samt en skurk som händelsevis har mördat den pillermissbrukande polisens fru. Just ja, den pillermissbrukande polisens dotter finns också på stationen. Hur som helst: Det blir ett sjujäkla liv. Som grädde på moset så har Terry bjudit in en mystisk storviltsjägare i tropikhjälm som är pigg på att kunna bocka av Sasquatch från sin hinklista. Och som bajs i botten under moset så ränner två så kallade ”roliga nördar” omkring och ska vara komiska. Den ena kan vara den drygaste karaktären som någonsin varit med i en film. Sasquatch Assault är en extremernas film. Men hur slutar filmen då? Ja det får du allt ta reda på själv, lilla vän.

Minnesvärda scener: Alla scener är minnesvärda. Denna film är en buffé av fantastiskt dålig film som täcker hela kostcirkeln. Det är idioti i ett sånt rasande tempo att inte ens Stålmannen på en jättetrimmad moppe skulle kunna köra om den. Några exempel: Sasquatchen ställs mot den street-smarta receptionisten som beväpnad med en kravallsköld och en butterfly-kniv går till attack. Hon hugger mot Sasquatchen som för ett ögonblick slutar vara monster och smidigt som en streetfighter från 1986 undviker kniven. I en annan scen så blir sasquatchen sprayad i ansiktet med tårgas. Snubben med tårgasen blir jävligt nöjd med sig själv. Tills han träffas av en sten. Som följs av en annan sten. Som följs av ett bildäck. Som följs av en brevlåda. Och så vidare. Sasquatchen tömmer ett helt återbruk i sin hämndlystnad.

Det finns så många scener! Till exempel när gänget på polisstationen ska beväpna sig. De går ner i bevisförvaret. Där ska finnas grejer från 30 år av olösta fall säger skrivbordspolisen! Det verkar som att polisen i sin skam ljugit lite. Där finns grejer som rent historiskt sträcker sig cirka 500-600 år tillbaka i tiden. Där finns stridsyxor, liar och gamla armborst. Dessutom måste de ha minst ett olöst stamkrig i sina arkiv för det drällde av rostiga machetes där nere.

Minnesvärda citat: Skrivbordspolisen får en machete genom bröstet av sasquatchen. Receptionisten frågar: ”How are you doing?” Ett annat fint citat är när jägaren Terry gör en voice over som förklarar hur farlig sasquatchen är: ”He is a master of camouflage.” Just då klipps det till en bild där sasquatchen står på ett elskåp mitt på en upplyst gata och härjar med armarna i luften.

Omdöme: Det här kan vara filmen som vänder den rådande kulturskymningen till en gnistrande vacker kulturgryning! Det är skådisar som överskattar sin förmåga. Regissören lika så. Klipparen har tappat koncepterna helt och freestajlar in totalt ologiska sekvenser. Musiken är amatörmässig och specialeffekterna lika så. Total jackpott! Det enda smolket i bägaren är skådisen Shawn C. Phillips som spelar en av de roliga nördarna. Han skriker gällt hela tiden. Så fort han är med. Och han tycker att han är så himla rolig. Sasquatchen slog sin näve genom hans huvud och hela redaktionen upplevde ett Enya-liknande lugn. Tills filmen närmade sig sitt slut och de två tokiga nördarna fick fem minuter i en nyhetssändning. Fy fan!

Visste du att: Sasquatchen i filmen skrockar gott efter att ha kastat en trafikskylt genom en snubbe. På skylten står det ”Dead End” och däri ligger humorn. Men modern Bigfoot-forskning hävdar bestämt att sasquatchar inte kan läsa.

Digital kärlek

Titel: CyberTracker

År: 1994

Land: USA

Genre: SciFi, Action

Publik: Daniel, Christian, Spong

Handling: CyberCore Corporation. Lägg namnet på minnet. För någon gång, ca efter 2014, kommer de lansera ett helt datorbaserat brottsbekämpningssystem. Shit! Det var ju inte alls länge sedan. Vi snackar cyborgs. Heta, vältränade cyborgs. Med perfekta hjältehakor. De skickas ut efter alla som är stygga och ger dem ett rejält kok med död. Högsparkande Eric jobbar för CyberCore Corporation som säkerhetssnubbe. Han är en schysst snubbe. Han gillar att supa sin köksdator full (genom att sänka dess perceptionsförmåga med ett fiffigt litet kommando), få den att säga att den älskar honom och sånt. Helt enkelt en sund kille med en sund attityd gentemot maskiner. Tyvärr jobbar han för en typisk Evil Corporation så det skär sig rejält. Så han går med i någon sorts motståndsrörelse, knackar ner ett handfull CyberTrackers och räddar mänskligheten från datorerna.

Minnesvärda scener: Den kanske finaste scenen i hela filmen är ett mycket kort ögonblick där Erics före detta kollega, men numera fiende, blir lite fruktsugen. Han plockar upp en banan. Den ser god ut! Sen tar han fram en liten kniv och skär den diagonalt tvärs över. Så äter ingen människa i hela världen banan. Alla scener där skådisen som spelar Eric (Don ”The Dragon” Wilson) ska vara känslomässig är himla bra. The Dragon må kunna utföra flinka sparkar, men han kan inte skådespela. Sånt uppskattas som bekant av vissa mindre nogräknade filmbloggar. I slutet av filmen, när allt ordnat sig, så kommer en vacker strandscen. Dessvärre är det den sunkigaste stranden som någonsin filmas. Man kan nästa skönja kanylerna, de döda fiskarna och plastpåsarna bland all rutten tång.

Minnesvärda citat: Eric kollar på en gammal film på sig själv och hans döda fru:

Eric: ”Hi, what are you making.”

Död fru: ”Stew. It's your favorite.”

Han är en spännande kille den där Eric.

Omdöme: Det var väl ingen top notch-rulle detta, va? Men det ska sägas att Eric är en hyfsat kompetent kille, han hade på egen hand fixat hela det där debaclet i Terminator-filmerna i ett nafs. Och nyckeln till detta är att han har en sån intim relation med maskinerna. Han är som Dian Fossey med hennes gorillor, John Smith med Pokahontasarna eller Bobo och Gnuttarna: För att förstå en annan kultur eller art måste man hänge sig åt deras liv så pass mycket att man lever deras liv. Tänk på det John Connor. Din lilla snorunge.

Visste du att: Don ”The Dragon” Wilson har 11 kickboxningstitlar men ingen Oscar.

Stupid Bird Lizards

Titel: Monster from a Prehistoric Age

År: 1967

Land: Japan

Genre: Skräck

Publik: Mathilda, Daniel, Kajsa-K, Andreas

Handling: Den giriga VD:n för ”Playmate Magazine”, Mr Funazo skickar iväg en forskarexpedition för att skaffa fram lite exotiska djur som han kan visa upp på sin nyskapade nöjespark ”Playmate Island”. Expeditionen beger sig ut på de vilda haven och siktar slutligen en ö i horisonten där det råder både kraftig jordbävning och en massiv vulkan som slungar rök och lava överallt. Expeditionen tycker att detta blir ett bra ställe att slå läger på. Trots allt borde ju risken för ficktjuvar vara minimal. Glada i hågen och med händerna kring håven så ger de sig iväg på jakt efter något spännande djur att ta hem till sin chef. Lyckan blir total när de hittar en Bird Lizard som poppat upp ur ur ett ägg i en grotta. ”Den tar vi” utbrister sällskapet. Men de borde ju har räknat ut att finns det en bebis som försvinner, så finns det antagligen också föräldrar som kommer att leta ...

                                          

Minnesvärda scener: Väl på ön så träffar de den lokala (ociviliserade) befolkningen. De är klädda i primitiva bastkjolar och deras ansikten är traditionsenligt nerkladdade med brun skokräm, som gradvis försvinner allt eftersom kameran rullar. De här vildarna tycker om att dansa och att tala otydligt med vidöppna ögon, och gärna skippa vartannat ord. De är även riktiga hejare på att, hukande, tillbe gudar och lösa stressiga situationer med att springa för livet. När expeditionen kommer dit så är de väldigt noga med påpeka att man inte på något sätt ska påverka lokalbefolkningen, utan låta dem leva sina liv och bara betrakta dem på avstånd. Därför är det lite konstigt att de väljer att ha sitt camp mitt i byn och använda byns barn som lokal guide uppför brinnande berg. De stjäl även deras djur, och säger åt byns hövding att han kan dra åt helvete när han ifrågasätter deras agenda.

                                           

En annan stark scen är när expeditionen rör sig omkring på ön och den kvinnliga fotografen tycker att det känns obehagligt. Det är rimligt, tycker vi på redaktionen. De har ändå valt att landstiga på en ö som delvis skakar sönder och och delvis brinner upp i ett hav av lava. Men istället för att göra det enda riktiga och lämna denna dödsfälla för att på så sätt rädda alla de personer man ansvarar över, så tycker expeditionens ledare att hon överreagerar och anser att det är hennes svaga kvinnliga psyke som spelar henne ett spratt. Om hon inte klarar av att göra sitt jobb så bör hon istället åka hem till Tokyo, laga mat och byta blöjor på barn. Fräscht.

                                 

Minnesvärda citat: När chefen för ”Playmate-Magazine” får reda på att expeditionen endast fått tag i en utomjordisk flygande ödla till hans nya nöjespark blir han besviken och gormar: ”Stupid Bird Lizard!”

Omdöme: Skitsäck och soparsle är ord som inte finns på riktigt. Men de kan faktiskt appliceras på denna film för att ge er (dig) läsare en bild av vad vi tycker om detta långt ifrån mästerverk. Det här var inte bra. Någon producent har sett Godzilla, pekat på duken och sagt. ”Vi gör samma sak men slänger in tre Godzillasar. Då blir det en tre gånger så bra film. Det är matematik.” Men för att det ska bli en engagerande monsterfilm så måste faktiskt monstrerna rycka upp sig lite. De här jävlarna behagade inte ens att flaxa då de flög, utan vingarna hängde som livlösa madrasser längs med sidorna. De hasade runt som förvirrade saccosäckar bland höghusen i papp, och när de skulle förstöra nåt så puffade de på byggnaderna ungefär som när man bygger en snögubbe av pudersnö. Runt monstrerna stod pansarvagnarna uppradade med tomtebloss fräsande ur mynningarna.

Skitsäck, säger vi! Och som om inte det var nog så väljer man att slänga in en rolig side-kick vars paradskämt är att ramla på rumpan när han fiskar. Det gör han två gånger. Resten av tiden är han lika personlig som resten av skådisarna, fast med en pipigt, irriterande röst. Bubbel-plast bjuder på mer underhållning än det här. Filmen var lika originell som Nikke-skor och addiddas-tröjor.

Men fanns det en moral i denna rulle då, undrar ni säkert. Jo, då. Kommer ni ihåg att vi nämnde den kvinnliga fotografen som expeditionens ledare tyckte borde sluta med sitt jobb och istället åka tillbaka till Tokyo för att laga mat och byta blöjor på bebisar? Hon följde hans råd.

                                           

                                          

Visste du att: De två monstrerna ur denna film skymtade förbi i en scen ur komedi-serien Red Dwarf.

Varsågod, här har du hela filmen: https://www.youtube.com/watch?v=pPFO6PlCPN0