Spöken, jägarsoldater och Jan Johansen i solglasögon

Titel: Sektor 236 - Tors vrede

År: 2010

Land: Sverige

Genre: Skräckfilm

Publik: Andreas, Daniel, Christian, Henrik

Handling: Det finns ett område i inre Norrland som kallas Tors Vrede. Militären kallar det Sektor 236 och det är fullt av mumbo jumbo. Rymdskepp, onda andar, tidsrevor, kraftfält och ond bråd död. Japps, mitt ute i den Norrländska vildmarken (som ser misstänkt ut som Stockholms skärgård ibland) pågår konstiga saker. En liten grupp med soldater försvinner i den farliga sektorn och då beslutar Sveriges regering att det är lika bra att skicka en till grupp med soldater att leta efter den första. Samtidigt tar sig en grupp ungdomar dit för sin årliga camping-trip. Vi börjar med ungdomarna: Där finns haschflummare, brats, en rejvare och en hårdrockare. Alla i karaktärsenliga kläder. Sen har vi också en fallskärmsjägare (som är ett tjog år äldre än alla de andra) plus en kustjägare som har cowboy-hatt. De paddlar kanot, klättrar på klippor och slår ned sina tältpinnar mitt i Sektor 236. Detta trots att de läst på internet att det var en helig plats för deras förfäder och att krigare som trotsade helgedomen försvann spårlöst. Typiskt krigare att trotsa helgedomar, kan man tänka! Nåväl; soldaterna då? Joru, det är riktigt salta fiskar. Alla tolkar uniformsreglerna på sitt eget lilla vis - det finns tydligen utrymme för så mycket mer än den där gamla tråkiga M90'n. Dessutom följer några svartklädda CIA-agenter med. Och två kallskänkor (kanske är de vetenskapsmän men med den utstyrseln de hade är det svårt att veta). Hur som helst: Ingen av dem skulle gett sig in i sektorn för det blir ett himla hallå med spöken, tidshål, rymdskepp och pang pang.

Minnesvärda scener: Sektor 236 innehåller inget annat än minnesvärda scener. Klåpare till skådespelare (Jan Johansen är dock rätt tuff i sina solbrillor), ett manus skrivet av schimpanser samt helt godtyckligt vald rekvisita gör denna film till den i särklass sämsta filmen på denna blogg. Men ack så underhållande! Bara för formalians skull så nämner vi några scener: Briefing-scenen med militärer och politiker liknar mest ett Anonyma Alkolister-möte där man för kuls skull klätt upp alkisarna i uniformer och kostymer. Dessutom finns en general med som ser ut som Thomas Quick. Camping-scenen med kidsen där det berättas spökhistorier och skålas är en gnistrandre uppvisning i "säck-med-skit"-skådespeleri.

Minnesvärda citat: En av tjejerna berättar kring lägerelden om en fruktansvärd och övernaturlig upplevelse:

”Jag var med om något jävligt läskigt när jag var typ femton år som jag inte har berättat för nån sen det hände. Jag och tre kompisar, en tjej och två killar, var ute på mitt landställe vid skärgården, på en liten ö som heter Skogsö. Vi tältade på en tomt som eh … tillhörde några vänner till mina föräldrar. Och på tomten som fanns ett ödelagt gammalt hus som jag hade fått nyckeln till om det skulle börja regna. Vi hade jättekul hela kvällen och jag och min kompis Nettan vi var lite småkära i killarna. Och kvällen gick och det vart sent så vi gick och la oss i tältet för att sova. Men det är nu det börjar … Vi låg och snackade och garvade, men plötsligt så hände någonting … Det vart sådär kusligt knäpptyst, så där tyst så man riktigt kan höra tystnaden … Inte en fågel som kvittrade eller vinden som prasslade i löven. Vi bara låg och lyssnade … lyssnade efter nånting. Vad som helst. Men det var … det var riktigt jävla knäpptyst. Fattar ni? Men plötsligt så hände någonting. Det bara dånade till så att hela tältet skakade. Smällen var så hög att det slog lock för öronen. Och Micke, han började skrika till oss att åskan är över oss och att blixten kunde slå ner när som helst! Och så kom nästa smäll, nästan ännu värre än den förra. Vi rafsade ihop det nödvändigaste som sovsäckar och ficklampor och sånt där och kröp t ur tältet och sprang till det gamla huset. Jag lovar er det var de längsta tjugo meter jag nånsin sprungit. När vi kommer fram till huset så … så hittar jag inte nyckeln! Fattar ni?! Jag hittar inte nyckeln! Den andra killen, jag tror han hette Johan, Johan han springer till tältet och kryper in … Det ser ut som att Johan kämpar mot nånting! Vi vart så jävla rädda! Och efter ett tag så kommer Johan krypandes ut ur tältet och han springer mot oss i regnet och killen är alldeles vit av skräck i ansiktet. Helt jävla skräckslagen … Och han mumlar nånting om att det kändes som att nånting var där. Och dörren knakade så där läskigt som … i gamla skräckfilmer, ni vet? När vi kommer in så tänder Micke sin ficklampa och lyser på de gamla väggarna. På väggen så hängde en gammal väggklocka och det var nu som jag blev så jävla rädd! På ett litet bord, under klockan, så stod en vas med färska blommor … Förstår ni? Friska, vackra, röda rosor … där ingen har vart på flera, flera år. Och Micke börjar skrika: ”för helvete kolla på klockan!” Vi stod som förstelnade och såg hur visarna rörde sig bakåt! Vi sprang ut ur huset och sprang och sprang och glömde totalt bort att åskan var över oss! Vi sprang ända hem till mig, nån kilometer bort! Fy fan vad rädd jag var!”

Omdöme: Om man tar en dos Blair Witch Project, en nypa Predator och ett mått Ring och blandar ihop, lägger i en säck, fyller säcken med skit, super sig aspackad, tänder eld på säcken, gräver ner den och glömmer bort den så kommer man rätt nära Sektor 236. Det fanns scener där delar av publiken fick blunda för att det var så pinsamt. Mest undrade man vad i helvete de tänkte när de skrev, regisserade och klippte filmen. För det finns inga ursäkter: Denna film är bra för att den är så rackarns usel. Rekommenderas å det varmaste!

Visste du att: Denna film kostade trehundra tusen kronor att göra. Man kan ju hoppas att personen som förskingrade dessa pengar hade kul för inte en krona av det beloppet verkar ha investerats i filmen.

Steroider i stereo

Titel: Double Trouble

År: 1992

Land: USA

Genre: Action-komedi

Publik: Andreas, Daniel, Christian

Handling: Vad kan en flink liten juveltjuv som består av 120 kg steroidkött ha gemensamt med en tuff snut som också består av 120 kg steroidkött? De är tvillingar! Det är bäddat för trubbel: Dubbel trubbel! När juveltjuvstvillingen gör en listig stöt mot en diamantförråd så råkar han sno en makapär som några skurkar vill ha. När polistvillingens assistent/kärleksintresse skjut till döds av ovan nämnda skurkar så brakar helvetet löst. Eller ja, helvet och helvete, det blir en ganska tam action-komedi i alla fall. Tvillingarna tvingas samarbeta; och snacka om omaka par: Den ena skämtar och tokar sig medan den andra är ytterst allvarlig hela tiden trots att han envisas med att bära en tröja så kort att han måsta haft den sen han var tolv år gammal. Den ena gillar konst och fine dining, den andra äter munkar och bor i ett kyffe. Kommer dessa två motpoler kunna stoppa skurkarna innan dom genomför sin hemska kupp? Jo. Det gick bra.

Minnesvärda scener: Det finns många scener som blir fantastiska bara för att de två köttbergen är så extremt malplacerade. När polistvillingen rör sig bland andra poliser på stationen så blir det helt absurt. Här har vi ett gäng poliser, några kanske lite smårunda, nån kort och nån på tok för smal - helt vanliga människor. Och så steroidmonstret i för kort tröja och gigantisk hockeyfrilla. De hade lika gärna kunnat placera en dront eller Darth Vader i samma roll och det hade sett lika normalt ut. Samma problem uppstår när juveltjuven ska smidigt sno åt sig diamanter: Han är vig som ett kylskåp ifört svarta tajta kläder och samma gigantiska hockeyfrilla. Det är bra grejer, helt enkelt. Det är också kul när tvillingarna ska springa. De kan inte. Deras söndertränade kroppar i kombination med tajta byxor gör att de ser ut som tolvåriga småtjejer som fått höfterna stelopererade. Som genom ett under har regissören dessutom beslutat att det ska jävlar i mig springas mycket i denna rulle, mycket till vår förtjusning. Men en sen som trumfar alla är när polistvillingen tränar i sin sunkiga lägenhet. Han låter som han föder ett par egna tvillingar samtidigt som tjejen som bor i lägenheten bredvid lyssnar trånande till stönen och stånket. Mycket erotiskt.

Minnesvärda citat:

David (polistvillingen): "Steroids? I don't touch that shit!"

Omdöme: Lita på barbartvillingarna att leverera underhållning! Detta är amerikansk action-komedi när den är som bäst: Hockeyfrillor, omotiverade styrkeprov, poliser som älskar munkar, skurkboss som talar brittiska, arg polischef, hejdukar med hästsvans och massor av pistolskott som aldrig träffar nåt. Storyn är egentligen helt ointressant eftersom filmer egentligen bara försöker klämma ur så många tokigheter kring tvillingarna som det bara går. Och det är förvånansvärt många tokigheter det.

Visste du att: Tvillingarna Peter och David Paul har släppt minst ett hiphop-album tillsammans.

Bland järnsvärd och träpinnar

Titel: La Guerra del Ferro (Ironmaster)

År: 1983

Land: Italien

Genre: Stenålder-/järnåldersaction

Publik: Daniel, Andreas, Martin

Handling: Filmen tar sin början i tidernas begynnelse, då mänskligheten lever under villkor som är långt ifrån de moderna bekvämligheterna som vi njuter av idag, som exempelvis fleecemössor, ICQ och Tomas Ledin. Nej, dessa smutsiga och slitna förfäder sitter oftast tysta, hukandes i sina stinkande papier-machégrottor till hem och äter sitt kött rått. De tvingas alltid vara på sin vakt. Ett oaktat misstag och den skoningslösa naturen sväljer dem med hull och hår.

Men i en av alla dessa stenåldersgrottor i papier-maché finns det en speciell stam. Ingen av medlemmarna i stammen vet det ännu, men de kommer att bidraga till att världen för alltid kommer att förändras. Vood, en mörkhårig och därför ond man, dödar den nuvarande stamledaren i hopp om att själv få axla rollen som ny chef. Men Ela, en blond och därför god man, bevittnar detta dråp. Han meddelar de övriga medlemmarna om vad som inträffat och alla håller med om att Vood måste fördrivas. Vood yppar några väl valda ord om hämnd och lägger sedan benen på ryggen. Samtidigt får en vulkan ett utbrott. Vood väljer då att springa in i vulkanen som sprutar eld och lava och säkert är flera tusen grader varm. Men han dör inte av skållning eller värmeskador, istället tassar han runt där inne en stund för att sedan snubbla över något hårt och glimrande som ligger begravt i den smälta stenen – järn! Järnbiten är turligt nog formad som ett svärd och passar perfekt i Voods hand. Han beger sig tillbaka till sin gamla stam. Väl där hötter Vood med näven och slår av några trästavar med svärdet. Det är tillräckligt för att övertyga stammens medlemmar om att Ela är den som ska fördrivas istället. Men Vood nöjer sig inte med att bli ny stamledare. Med hjälp av det nya materialet som kan krossa både ben, trä och sten så siktar han ännu högre. Varför inte ta över hela världen …?

Minnesvärda scener: Filmens hjälte är den väldefinierade Ela. Han tvingas ofta att fly mellan olika platser antingen jagad av Vood och hans gamla stam, eller av stora, håriga apor med små dinglande snoppar. Det som är intressant är att varje gång Ela förflyttar sig någonstans så tar han alltid vägen över en gräsplätt där det står bufflar och tuggar gräs. Det spelar ingen roll om han ska till kusten, en djup skog eller savannen. Alla vägar leder genom den lilla buffelhagen.

En annan scen som gjorde djupt intryck är den scen då Vood stormar en annan by för första gången. Regissören måste ha lagt all budget på inköp av leopardskinn åt statisterna eftersom ingen verkar vara riktigt införstådd med vad som händer i scenen. Den är slut efter någon minut och man får anta

att Vood gjorde byn till sin.

Minnesvärda citat:

Iza: ”I am of the tribe of wise Mogo. The daughter of Mogo.” (Ett namn som är ett ”n” från mongo är illa valt.)

Omdöme: Styrkan med denna film är den historiska infallsvinkeln. Regissören Umberto Lenzi gör sitt yttersta för att ge oss en så korrekt bild av hur det bör ha sett ut för cirka tjugotusen år sedan. Man kan ju inte veta någonting säkert när det kommer till historiska skeenden. Vi vet ju att det är vinnarna som skriver historien så allt är relativt. Vissa arkeloger skulle säkert ifrågasätta att filmen hoppar över viktiga milstenar som jordbruket eller uppfinnandet av hjulet samt bronsåldern som ska ha skett innan Vood tog klivit in i järnåldern, men vi väljer att ta till oss av denna sanning.

Filmen har även en väldigt viktig faktor som gör den till en säker vinnare och det är att den är inspelad under åttiotalet. Detta årtionde möjliggjorde fantastiska hårkreationer för samtliga involverade. Även om filmen är tänkt att utspela sig år 20'000 fkr så ser det mer ut som år 20'083 fkr.

Eftersom datoreffekter inte var ett alternativ under detta årtionde, öppnade man upp för andra innovativa tekniska lösningar. Exempelvis hur man får en mammut-hjord att se röra sig övertygande. I denna film valde Umberto Lenzi att i bakgrunden pressa ner några pälsklumpar på glasspinnar och sedan vicka på dem.

Men åttiotalet välsignade oss även med frånvaron av måttlighet och kritisk självgranskan. Det är bara fullt fräs framåt som gäller.

Visste du att: Inget som filmplaschen aviserar faktiskt inträffar, syns eller ens nämns i filmen.

En jättebamsing till björn

Titel: Grizzly

År: 1976

Land: USA

Genre: Monsterfilm

Publik: Martin, Daniel

Handling: I en nationalpark i USA så knallar glada ungdomar omkring och låter håret flaxa i vinden. Bara det är en provokation. Må det vara en yxmördare, en sasquatch eller ett gäng zombies: Det finns inget mer provocerande än frisinnade ungdomar som njuter av livet. Speciellt långhåriga ungdomar. I detta fall så är det en gammal jättestor grizzly som tar på sig ansvaret att lära ungdomarna att livet minsann inte bara består av leenden och kamratskap. Granskogen fylls snart av blodiga kroppar vilket den inkompetente skogsvaktaren Michael Kelly snart måste ta itu med. Men borgmästaren (eller vad han nu är) vill inte jaga bort turisterna enbart på grund av en mördarbjörn – de glada ungdomarna bidrar ju till att fylla nationalparkens … kassa? Vi är inte helt på det klara med exakt vad ungdomarna spenderar så mycket pengar på att det är värt att offra ett tjugotal för. Kanske är det glassförsäljningen som är kassakon. Eller hårvårdsprodukter. Hur som helst så slår skogsvaktare Kelly sina påsar ihop med en helikopterpilot och en forskare för att ta kål på björnen – utan borgmästarens samtycke! Det är upplagt för raffel! Men ett bra upplägg är tyvärr ingen garanti för raffel; en läxa vi här på Film i Veckan lärt oss både en och fjorton gånger.

Minnesvärda scener: Första gången björnen får chansen att knipa två unga campingtjejer är intressant. Vi har en två ton tung mördarbjörn som lyckas smyga sig på en tjej i en glänta. Kanske bar björnen just vid detta tillfälle mjuka mockasiner. Scenen där Kelly tidigt ger upp och börjar supa visar hur labil skogsvaktaren är också intressant. Kombinera detta med hur han misstar en liten man iklädd en allt annat än heltäckande hjorthud för en grizzly på två ton så förstår du hur kass denna så kallade skogsvaktare är. Å andra sida, hela skogsvaktarkåren i just denna nationalpark verkar komma från bottenskrapet i skogsvaktarskolan. En kvinnlig skogsvaktare blir ombedd att vänta nära ett vattenfall medan hennes kollega ska kika på någonting längre bort. Vad göra, vad göra? Ta sig ett dopp så klart! Hon klär av sig och ger sig ut i det höstfriska vattnet och sparar därmed björnen besväret att behöva peta bort tyg mellan tänderna efter avsIutad måltid. I en annan scen leker en lite pojke med en vit kanin. Men han glömde stänga grinden till det midjehöga staketet och släppte på så vis in den fem meter plus långa grizzlybjörnen! Han är väldigt bekväm av sig, den där grizzlybjörnen.

Minnesvärda citat:

Helikopterpiloten Don Stober: ”This like Vietnam all over”! (angående att jaga en jättebjörn)

Omdöme: Ännu en slamkrypare. Vi hade stora förväntningar på att se en monstruös björn slakta folk till höger och vänster; men icke. Scenerna där björnen går loss på folk är filmade ur björnens perspektiv med ett par ramar som viftas framför kameran. När man sen mot slutet får se björnen så är det en normalstor grizzly som är menad att vara jättestor men helt uppenbart inte är ett monster på fem och en halv meters höjd. Det hjälper inte heller att skådisen Christopher George som spelar Michael Kelly ser ut som en psykopat hela filmen men spelar välvillig skogsvakt. Hans lilla flirt med naturfotografen Allison ser på grund av hans ”kärleksfulla” blickar ut att kunna sluta med att han styckar henne. Kanske hade det blivit en höjdarfilm om han gjorde detta.

Visste du att: Regissören William Girder dog i en helikopterolycka? Han blir därmed den andra regissören här på Film i Veckan som dött pga en helikopter. Regissören till Shriek of the Mutilated, Michael Findlay, blev söndersliten av ett rotorblad bara ett år innan Girder körde in i några kraftledningar på Filipinerna.