Ett intergalaktiskt inlägg i vapendebatten

Titel: Laserblast

År: 1978

Land: USA

Genre: Scifi

Publik: Daniel, Rita

Handling: Den 25- till 30-åriga tonåringen (som också ibland beter sig som en 8-åring) Billy har det inte lätt. Han bor i en trist småstad, han har mycket svårt för att använda tröjor, han mobbas både av den lokala polisen OCH den lokala coola killen/våldtäktsmannen och dennes äckliga sidekick/våldtäktsman. Det värsta är att Billy's morsa försöker dra till Acapulco utan att berätta det för honom. Han ertappar henne när hon i lönndom försöker åka och den spända erotiska stämningen gör alla i redaktionen illa till mods. Morsan drar och Billy får spendera sin tid ensam, mållöst åkandes omkring i sin minibuss. Ibland besöker han dock sin flickvän, Kathy men blir alltjämt bortjagad av hennes galne morfar. Samtidigt sker det saker på en mer intergalaktisk skala! Ett gäng slarvpellar till aliens (som ser ut som sköldpaddor utan skal) har tappat bort ett rymdvapen som inte bara är destruktivt men också förvandlar användaren till en sorts apmänniskozombie. Tänk dig då hur det går när Billy, som redan verkar vara gravt empatiskt störd, får tag på vapnet. Eftersom filmens budget består till ungefär 90% av dynamit och bensin så blir det mycket pang, pang och kaboom innan sluttexterna börjar rulla och publiken undrar vad som hände egentligen.

Minnesvärda scener: Skådisen som spelar Billy hette Kim Milford och såg lite ut som en blond Benjamin Ingrosso fast utan superhåriga armar. Och likt Benjamin Ingrosso så var Kim Milford begåvad med vad vi kallar för ”psykopatens döda blick”. Detta gör att han inte kan uttrycka känslor, utan alla scener med honom blir lätt obehagliga. I en scen där Billy är kärleksfull blir lite som stunden strax innan ett knivmord. I en scen där Billy gnabbas med sin tjejs morfar blir lite som stunden strax innan ett knivmord. I en scen där Billy blir undersökt av en läkare blir lite som stunden strax innan ett skalpellmord. Och så vidare. När han väl ska bli till en psykotisk mördarmaskin (pga rymdbössan) så tolkar Kim Milford det på följande sätt: Han låter hakan hänga, han gör konstanta extatiska segergester, han går som en krumbent apa och han råmar lite som en sur ko. Detta, i kombination med att regissören alltid väljer att göra lite för långa tagningar innebär att slutet på filmen är en lång radda scener där Billy ser ut som en chimpans som vunnit storvinsten i bananlotteriet, samtidigt som han spränger saker i bitar. En scen som på riktigt skapade obehag var när Billy gick och letade efter Kathy på en fest. Han fann henne nedbrottad av de två mobbarna Chuck och Froggy i ett helt uppenbart våldtäktsförsök. Billy angriper de två våldtäktsmännen och Froggy blir då exalterad som en mungo på en kobrafestival : Han hoppar upp och ner, leendes och försöker slå ner Billy i sin kamp för rätten att våldta en kvinna. Det är vidrigt. Det slutar med att Billys flickvän slår ner den stora mobbaren, Chuck, med ett tennisracket och Froggy blir då rädd. Men han slutar aldrig le. Bästa scenen i filmen är när Froggy och Chuck sprängs i trippelexplosion.

Minnesvärda citat: ”That may be a hot one. Let's go get 'em!” Sades av en polis(?) i ett litet propellerplan. Sen började de skjuta med automateld mot Billy som svarade med att skjuta sönder planet med sin rymdbössa. Det gavs ingen förklaring till vilka dessa poliser var eller varför de bedömde att Billy kanske var en ”hot one”.

Omdöme: Hade regissören Michael Rae och hans kollega filmklipparen Jodie Copelan bara kapat alla scener med 10-20% så hade filmen varit väl värd att se. Den har det mesta: Kassa skådisar, märkligt manus, kul specialeffekter och explosioner. Men som den blev så är den för seg. Vi ska också skylla på musiksättningen av fillmen. Så fort det skulle vara lössläppta ungdomar i en scen ja då skulle de spelas honkytonk. Om du undrar vad det är så kolla här. Troligen blev kompositören förvirrad över att alla som spelade tonåringar var cirka 10 år för gamla för det så lösningen var att lägga på musik som var ännu äldre. Kanske. Det ska dock sägas att stop-motion scenerna med rymdisarna är av fin kvalitet. Det var förstås lite jobbigt att de bara pratade rymdisspråk helt utan undertexter och att en hel scens konversation kunde vara helt obegriplig MEN det såg ju kul ut i alla fall. Så då är frågan: Bör just DU se Laserblast? Eventuellt! Vi på redaktionen kan ju inte veta vem du är som läser det här. Gillar du explosioner, ökenscener och folk som låtsas röka cigarr utan att tända dem så; ja, se Laserblast. Men gillar du mest hockey, mandelkubbar och radiobilarna på Gröna Lund så kanske du inte behöver se filmen.

Visste du att: Kim Milford har släppt en skiva som heter Chain Your Lovers to the Bedposts. RrRRrRrrrrrRrRR...