Apekreg!

Titel: Robot Monster
År: 1953
Land: USA
Genre: Sci-Fi
Publik: L-Nisse, Andreas





Handling: Har du hört talas om Calcinator Death Ray? Om svaret är ja så tillhör du en exklusiv skara som överlevt det onda robotrymdmonstret Ro-Mans anfall med just denna dödsstråle. I Robot Monster är det nämligen bara åtta personer i hela världen som finns kvar på planeten jorden. Resten har blivit förkolnade, smält eller försvunnit i ett plötsligt ljussken, beroende på hur effekten från en Calcinator Death Ray ter sig. I vilket fall får man följa dessa sista människor i deras kamp för överlevnad. Tack och lov så finns det en professor med i gruppen, och han har spänt upp någon form av kraftledningar i en fyrkant runt sällskapet som förhindrar rymdmonsterna att lokalisera deras gömställe. I gruppen finns även en hjälteaktig typ i övre medelådern med breda bröstmuskler som matchar hans lika breda käkparti. Hjälten har en tafatt tjej som tycker att han är stentuff. Det finns även med en hysterisk mor som gråter ofta, samt två väldigt oskyldiga barn.

Men rymdmonsterna då? Vilka är de? Jo, de är feta gorillor som bär plåthjälmar med tillhörande antenner på toppen. Deras arslen är enorma. Om de skulle sätta sig på en trästol krävs ingen stoppning. Om de ramlar framlänges så skulle det bli ett högst begränsad fall, kanske att de knubbiga rackarna inte ens skulle märka av det. Faktum är att rymdinvasionen som utrotat miljarder människor har genomförts av endast två sådana gorillor. Förstå då vad ett dussin skulle kunna ställa till med ... 

Minnesvärda scener: Professorn (han som skapade den elektriska osynlighetsskölden) hade ju kunnat spänna upp de skyddande kraftledningarna lite var som helst: kring ett hus, en mysig park, eller varför inte runt en kaffebar? Det är ju liksom bara en lång kabel kopplat till ett aggregat. Istället har han valt att dra skiten runt en grå cementgrund med bara tre låga väggar och inget tak. Kul apokalyps för dem.
Efter att de här lökiga rymdschimpanserna suttit i sitt tefat och skjutit sin dödsstråle över mänskligheten så beslutar de sig att skicka ner en ur besättningen för att städa bort de sista överlevande. De är ju bara några få kvar. Hur svårt kan det vara? Det visar sig vara tämligen omöjligt. Men mycket kan nog skyllas på valet av gorilla att skicka till jorden. Han är ganska lat och gör därför inte ett så bra jobb. Det börjar visserligen lovande; gorillan upprättar en liten bas i en grotta. Det är ju bra, då har gorillan någonstans att utgå ifrån. Men efter det går allt snett. Han placerar all sin värdefulla utrustning, monitor, radio, grunkor med spakar och rattar UTANFÖR grottan. Sedan går han tillbaka in i grottan och sover. Detta resulterar ju i att människorna tassar runt och petar på grejerna. Och när den trötta gorillan väl orkar masa sig ut så ligger människor, ganska uselt gömda, bakom stenar vid gottmynningen och lyssnar till gorillornas hemliga planer som nu inte lägre är alls lika hemliga.

En sista mycket intressant del ur filmen är den moraliska aspekten. Rymdgorillan, som tydligen inte fick med sig någon laserpistol till jorden, tvingas alltså svinga sina luddiga tassar i hopp om att slå ihjäl någon. Men han är ju, som vi nämnde i början av texten, väldigt fet och fruktansvärt lat. Så han står mest och hytter med näven åt dem han ser. Men så äntligen lyckas han få tag i en kvinna som han binder fast utanför grottan. Nu ska här dödas! Men då bär det gorillan emot. Han kan inte … Det känns fel … Rymdcentralen blir ju självklart rosenrasande men det spelar ingen roll, gorillan har fattat ett moraliskt beslut. Det är fel att döda hjälplösa kvinnor, Men vad gorillan inte har några moraliska betänkligheter med är att döda de två barnen i filmen. 

Minnesvärda citat: Den lilla pojken råkar få syn på gorillan och en dispyt uppstår mellan dem:
Pojken: ”I think you´re just a bully picking on people smaller than you!”
Rymdgorillan: ”Now I will kill you.”
Tack och lov lyckades inte gorillan döda pojken eftersom han satt på en sten som gorillan inte nådde upp till.

Omdöme: Science Fiction från femtiotalet är något alldeles speciellt. Det är svartvitt, innehåller ofta monsterdräkter med blixtlås, det kryllar av galna professorer och på väggarna finns det stora ventiler som bringar stora konsekvenser vid användning. Femtiotalsrullarna har även de obligatoriska hjältarna med deras allvarliga blickar och kvinnorna klängande vid deras fötter. Monster Robot är inget undantag. Problemet var nog budgeten, som verkar varit skamligt låg. Rymdgorillan såg visserligen fräsig ur i sin rymdhjälm, men han höll sig mest i grottan, och därifrån blir det ju svårt att utrota mänskligheten. Gorillans monsterkompis syntes endast sittande vid en skärm i tefatet. Dödsstrålen som utrotade mänskligheten var bara ett journalklipp hämtat från nåt kärnvapentest. Till och med när en amerikansk familj skulle ha vad som verkade vara en dag vid stranden, så fick de lägga sig i ett skitigt grustag utan vatten i närheten och låtsas känna havets bris. Hjälten, som normalt sett i såna här filmer springer både kors och tvärs med laserpistoler och delar ut sköna sparkar, såg mest uttråkad ut (Förutom i en scen då han fick gifta sig utan tröja på, då var han glad ). De verkade inte ens ha haft råd att göra professorn galen, utan han fick nöja sig med att mest stå still på sin lilla betongplatta och spekulera tillsammans med sin hysteriska fru. Nej, det här blev ingen rosad kritikersuccé. Kanske kan det bero på att Robot Man blev filmad på under fyra dagar. 

Kort sagt: Det var jävligt mycket snack och väldigt lite verkstad.

Visste du att: I denna recension klumpar vi ihop gorillor och schimpanser som om de vore ett och samma djur. Detta stämmer såklart inte, utan är en språklig miss. Det är stora skillnader mellan dessa grupper av djur. Schimpanser älskar ju att röka cigarr och åka rullskridskor, något som gorillor avskyr. Vill du däremot få fram ett leende från gorillan kan ett bra förslag vara att placera ett litet plommonstop på dess hjässa.