BAM!

Titel: Robowar

År: 1988

Land: Italien

Genre: Sci-fi

Publik: Daniel, Karl

Handling: Tänk dig en blandning mellan Terminator och Rovdjuret. Tänk dig även att man har en bråkdel av budgeten till nämnda filmer att leka med. Det låter som en ganska sjysst setup, och det är det också. Nånstans i Sydamerikas/afrikas/asiens djupaste djungler har Amerikanska militären tappat bort sin superdupercyborg som dessutom har gått Awol och pangar på allt och alla. I lönndom skickar man såkedes ut det bästa man kan uppbringa i special forces: BAM. Förkortningen står för Bad Ass Motherfuckers och det är sannerligen precis vad de är med namn som Killzone, Diddy Bop, Blood och Papa Doc. Fast Papa Doc är inte så badass, mer big ass. BAM vet dock inte vad de har att göra med, de går på teorin att det är en gorilla som ska jagas*. Som alla vet jagas gorillor företrädelsevis med kulsprutor och granater. Den enda som vet den chockerande sanningen om cyborgen är dess skapare som även han fått åka med BAM på jakten. Han är dock inte så intresserad av att förgöra sitt mästerverk utan sätter mest käppar i hjulet för de skjutglada badassen. (*kan vara så att det redaktionen blandat ihop ”gorilla” med ”gerilla” i detta fall. Vi hänvisar till vår presstalesman vid ytterligare frågor kring gorilla kontra gerilla-diskussionen.)

En efter en börjar dock de käcka medlemmarna i BAM kola vippen och de inser att det kanske inte är en gorilla man har att göra med ändå. Gorillor brukar ju inte kasta knivar och spränga jeepar i luften bara sådär. De brukar inte heller lämna rykande högar av badass soldater efter sig. När nästan alla soldater bitit i gräset lägger cyborgens skapare korten på bordet och erkänner att han har en liten walkie talkie med sig som om man pekar den mot cyborgens panna och trycker på knappen faktiskt dödar honom. Problemet är dock att man måste vara väldigt nära för att det ska fungera, armslängds avstånd ungefär. Det blir inte bättre när cyborgen själv kommer över walkie talkien. Nu är det kört tänkte vi och fällde en tår för BAMs ledare Killzone som står ensam kvar mot denna formidabla motståndare. Hur det gick? Det får du veta om du ser filmen. Eller om du läser vidare under ”Minnesvärda scener”.

Minnesvärda scener: Badassen är våldsamt skjutglada. Otaliga är de scener där de glatt ställer upp sig på rad och sprejar kallt stål från höften samtidigt som man skriker vilt. Att panga automateld utan att skrika är liksom inte värt det. Precis lika lite som att gå väldigt långsamt i djungel utan skön 80-talsmusik. Som tur väl är får vi mycket av skrikskjutning OCH fräck 80-talsmusik till de många ”gå långsamt i djungeln”-scenerna. BAM's härliga skjuta först-fråga sedan-mentaliteten kommer väl till pass då gruppen stöter på allt från bandidosgäng till vietnamesiska byar. Allt mejas ner eller flyger i luften, allt utom själva cyborgen Robowar. Han smyger mest omkring och talar med sig själv med sin häftiga cyborgröst. Så till den milda grad att redaktionen undrade om det egentligen var frågan om en cyborg på ålderns höst. Den pratar för sig själv och ser allting i ett pixligt dis som pekar på att cyber-starren har satt in.

I slutscenen tror man att Killzone ska kasta in handduken när han möter cyborgen mano y mano. Men här briljerar manusförfattaren, Robowar visar sig vara Killzones gamla vapendragare som alla trott gick i luften när han stövlade på en mina. Eller ja, han är byggd av resterna som blev kvar i alla fall. Ett sentimentalt avsked väntar när cyborgen sträcker fram walkie talkien till Killzone och ber honom avsluta hans lidande. Tårarna rinner och metallskrotet flyger när Robowar en gång för alla briserar i ett magnifikt eldklot. Som sig bör. Det bör kanske nämnas att scenen där Killzones polare kliver på minan visas i en flashback som sker i ett särskilt förvirrat skede av filmen så man kan tänka sig att en och annan italienare utbrast i ett mama...mia?, i biosalongen.

Minnesvärda citat: Warzone kastar en kniv i en vietnames som dör på kuppen. Killzone säger: ”Don't move” och blinkar lite flörtigt med ena ögat.

Omdöme: Denna film kommer så nära komplett som man överhuvudtaget kan komma utan att vara komplett. Italienare + Reb Brown blir ALLTID bra. Man kan tänka sig att regissören Mattei och manusförfattaren Drudi suttit och high fivat varandra medan de spånade ihop det de trodde skulle bli Predator, fast bättre. De tog de ikoniska scenerna från Predator, körde dem tredubbelt så många gånger plus lade till lite Robocop som strössel på kakan. När de sedan skred till verket så gjorde de det med den självgoda självsäkerhet som enbart 80-talsitalienare besitter. Resultatet blir så klart en röra ,men det är en god röra – som pyttipanna. Gott!

Visste du att: Specialkommandoförbandet BAM är så hemligt att det praktiskt taget inte finns någon information om dem alls på internet.