Shhhh

(hoppas ingen märker nåt)

Vikten av att återfukta

Titel: Ultra Warrior

År: 1990
Land: USA/Peru
Genre: Postapokalyptisk SciFi
Publik: Karl, Emma, Adam, Johanna, Daniel, Andreas







Handling: Någon på försvarsdepartementet tar en på tok för lång kafferast. Kontrollpanelens "Space Defence Button" blinkar frenetiskt, men eftersom ingen finns där att aktivera rymdsköldarna så får de utomjordiska angriparna fritt fram att göra som de vill. Kanonerna smattrar och jorden förvandlas till en radioaktiv soptipp. I kaoset som följer bildas  två falanger: Mutanter vs Banditer. Banditerna, styrd av den onde The Bishop,  gör vad de gör bäst - stjäl, dödar och bränner. Mutanterna reduceras till dåligt betalda arbetare. Vilket mörker! Allt är ju hopplöst! Eller ...?  Som alltid när saker ser som dystrast ut kliver en motvillig hjälte fram på arenan. Jean d'Arc, William Wallace och Tokstollarna är historiska exempel. Men  år 2058 blir det dags för en ny hjälte - Rudolph.  Hans egentliga uppdrag är att utvinna mineraler ur slemsäckar, men när han får veta att banditerna förvägrar de stackars underbetalda mutanterna att bli fackligt anslutna blir han redigt förbannad. Saker måste förändras!

     

Minnesvärda scener: Den här filmen är egentligen minst fem filmer. Man har tagit fram saxen i redigeringen och på ett fullkomligt spärrlöst sätt klippt in varenda explosion, bröst och rymdskepp man kan gräva fram ur filmarkivet/sophinken.  Följden av detta blir många minnesvärda scener. Exempelvis är en bra scen när Rudolph sitter fängslad. Han reagerar på en tjej i cellen bredvid som verkar ha pudrat ansiktet vitt. konstigt, eller hur? Därför frågar han killen bredvid honom. "What's wrong with her." Killen (som för övrigt har en  blå,  uppsvälld hjärna fylld till bredden av slingrande  vener) reagerar också på hennes märkliga puder.

     

Ytterligare en finfin scen inträffar när Rudolph träffar vad dom ska vara mutanternas vise man. Han är gammal och sliten och hade isolerat sig i ett eget rum med en blå lampa ovanför huvudet. Genom ett fönster kan han yppa sina visdomsord till åhörarna. Mannen förklarar, på ett vädigt gripande sätt, hur Rudolph är så mycket mer än en slemsäcks-knegare. Rudolph är utvald som den vita vargen som alla kommer att följa. Han kommer att leda folket till frihet och rikedom. Episkt och gripande. Scenen borde sluta där. Men den vise mannen känner för att lägga till en sista visdom, nämligen vikten av att applicera rätt sorts fuktåtergivande kräm i händelse av att man råkar få torr hud.

     

Minnesvärda citat: Ultra Warrior strösslsr med  fina citat. Här bjuds på två. Filmen startar med en voice over som berättar om de postapokalyptiska banditerna: "They were nothing else than armed Bohemians, Pimps and sexual Outlaws." Kort därefter säger voice overn: "The weak and the old were killed. Often, they were cut in half."

     

Omdöme: Ultra Warrior bjuder på ett hejdlöst crescendo av förvirring. Regissören har använt sig av klipp från minst fyra andra filmer. Och visst är det ju alltid tufft med  rymdcowboys, snabba rymdskeppsjakter, mutanter med fyra tuttar, tomtebloss-explosioner, vita vargar och blåa melonskallar. Men att rada upp sådana klipp i rad efter varandra kompromisslöst under 75 minuter så tas  udden lite av berättelsen.  I ett försök att limma ihop detta haveri till film, så använder man sig voice overs och tillbakablickar. Och det är ju bra, kan man tycka. Problemet är bara det att de kastar in en kör av berättarröster. Allt ifrån mutanter till hjältar till den lokala lodisen.  Resultatet blir mer förvirring. Vid flertalet tillfällen säger till och med skådisarna till varandra "Who are you!?" Med andra ord kan inte ens de som själva deltar i filmen hålla reda på alla nya personer som dyker upp.
För att säga det då här: Eftersnacket på redationen handlade mer om vems bröst som tillhörde vem under alla de otaliga sex-scenerna, snarare än en analys av filmens plot och innebörd.

 

Visste du att: En av regissörerna, Kevin Tent, Oscars-nominerades 2011 för klippningen i filmen The Descentants. Kanske var det övningen i att klippa ihop många filmer i Ultra Warrior som så småningom ledde fram till den nomineringen?

Bigfoot finns!

Titel: Mysterious Monsters

År: 1978

Land: USA

Genre: Dokumentär

Publik: Daniel, Martin

Handling: Här är det inte fråga om någon påhittad handling inte. Här är det fråga om ren och skär fakta. Peter Graves presenterar en serie med övertygande bevis för att Bigfoot existerar och ger sig in i akademiska brottningsmatcher med skeptiska vetenskapsmän som vägrar erkänna sig besegrade. ”Bah! Vetenskap schmetenskap! Spana in dessa suddiga fotografier! Fotliknande gipsklumpar! Och för att inte tala om Loch Ness, jag menar, finns det en dinosaurie i Skottland då pekar ju allt på att det finns apmän i Nordamerika. Kom igen nu vetenskapsgubbs! Släpp loss! Nu tar vi några groggar och slappnar av lite. Lossa lite på slipsknuten så ringer jag hit några brudar. Tjenare!”

Minnesvärda scener: Det bästa i hela filmen är när Peter Graves tjatar på en skeptisk vetenskapsman och blir ärligt förbannad på honom för att inte får in i sin tjocka skalle att Bigfoot finns. Trots den enorma tyngden som kommer med att vara en skådis som tar strid på vetenskapliga grunder för något helt ovetenskapligt så ger inte vetenskapsmannen med sig. Man tar sig för pannan! Det är också häftigt när Graves lite nonchalant slänger jackan över ena axeln när han sakta går mot kameran och snackar om Bigfoots migratoriska mönster (mönster som ingen jävel sett men som en jöns med skum frisyr anser rent logisk borde finnas). Det finns också ett antal spännande scener som är återskapade Bigfoot-incidenter med personer i riktigt skabbiga Bigfoot-kostymer. Bigfooten oftast är skelögd vilket kryddar dessa scener lite extra. 

Minnesvärda citat: Peter Graves kommer nånvart med en biolog när han föreslår att Bigfoots begraver sina döda: ”That's remotely possible”, svarar biologen. Score!

Omdöme: Detta är en viktig film. Den bevisar för alla tråkmånsar att Bigfoot finns där ute i skogarna och lurpassar. Bevisen som läggs fram är odiskutabla...nästan i alla fall. I början så läggs en del klassiska bevis fram: Vittnen, fotspår, hår och ljudinspelningar. Sen så kommer bevis av det lite mer sensationella slaget. Ett medium får en låda med en spåravgjutning i. Mediet använder sina mentala krafter och ser visioner av jättar i skogen. Detta används som bevis. Sen hypnotiseras en flicka som säger saker om monster som anföll henne. Detta blir också bevis. Samma sak med Loch Ness-monstret. För att sammafatta måste Peter Graves citeras: Vart och ett för sig är bevisen kanske svaga men tillsammans bevisar de otvivelaktigt att Bigfoot finns.

Visste du att: Trailern utlovar bra mycket mer än vad som finns i själva filmen. Verkar ju vara massa sköj i den häringa filmen som vi aldrig fick se. 

BAM!

Titel: Robowar

År: 1988

Land: Italien

Genre: Sci-fi

Publik: Daniel, Karl

Handling: Tänk dig en blandning mellan Terminator och Rovdjuret. Tänk dig även att man har en bråkdel av budgeten till nämnda filmer att leka med. Det låter som en ganska sjysst setup, och det är det också. Nånstans i Sydamerikas/afrikas/asiens djupaste djungler har Amerikanska militären tappat bort sin superdupercyborg som dessutom har gått Awol och pangar på allt och alla. I lönndom skickar man såkedes ut det bästa man kan uppbringa i special forces: BAM. Förkortningen står för Bad Ass Motherfuckers och det är sannerligen precis vad de är med namn som Killzone, Diddy Bop, Blood och Papa Doc. Fast Papa Doc är inte så badass, mer big ass. BAM vet dock inte vad de har att göra med, de går på teorin att det är en gorilla som ska jagas*. Som alla vet jagas gorillor företrädelsevis med kulsprutor och granater. Den enda som vet den chockerande sanningen om cyborgen är dess skapare som även han fått åka med BAM på jakten. Han är dock inte så intresserad av att förgöra sitt mästerverk utan sätter mest käppar i hjulet för de skjutglada badassen. (*kan vara så att det redaktionen blandat ihop ”gorilla” med ”gerilla” i detta fall. Vi hänvisar till vår presstalesman vid ytterligare frågor kring gorilla kontra gerilla-diskussionen.)

En efter en börjar dock de käcka medlemmarna i BAM kola vippen och de inser att det kanske inte är en gorilla man har att göra med ändå. Gorillor brukar ju inte kasta knivar och spränga jeepar i luften bara sådär. De brukar inte heller lämna rykande högar av badass soldater efter sig. När nästan alla soldater bitit i gräset lägger cyborgens skapare korten på bordet och erkänner att han har en liten walkie talkie med sig som om man pekar den mot cyborgens panna och trycker på knappen faktiskt dödar honom. Problemet är dock att man måste vara väldigt nära för att det ska fungera, armslängds avstånd ungefär. Det blir inte bättre när cyborgen själv kommer över walkie talkien. Nu är det kört tänkte vi och fällde en tår för BAMs ledare Killzone som står ensam kvar mot denna formidabla motståndare. Hur det gick? Det får du veta om du ser filmen. Eller om du läser vidare under ”Minnesvärda scener”.

Minnesvärda scener: Badassen är våldsamt skjutglada. Otaliga är de scener där de glatt ställer upp sig på rad och sprejar kallt stål från höften samtidigt som man skriker vilt. Att panga automateld utan att skrika är liksom inte värt det. Precis lika lite som att gå väldigt långsamt i djungel utan skön 80-talsmusik. Som tur väl är får vi mycket av skrikskjutning OCH fräck 80-talsmusik till de många ”gå långsamt i djungeln”-scenerna. BAM's härliga skjuta först-fråga sedan-mentaliteten kommer väl till pass då gruppen stöter på allt från bandidosgäng till vietnamesiska byar. Allt mejas ner eller flyger i luften, allt utom själva cyborgen Robowar. Han smyger mest omkring och talar med sig själv med sin häftiga cyborgröst. Så till den milda grad att redaktionen undrade om det egentligen var frågan om en cyborg på ålderns höst. Den pratar för sig själv och ser allting i ett pixligt dis som pekar på att cyber-starren har satt in.

I slutscenen tror man att Killzone ska kasta in handduken när han möter cyborgen mano y mano. Men här briljerar manusförfattaren, Robowar visar sig vara Killzones gamla vapendragare som alla trott gick i luften när han stövlade på en mina. Eller ja, han är byggd av resterna som blev kvar i alla fall. Ett sentimentalt avsked väntar när cyborgen sträcker fram walkie talkien till Killzone och ber honom avsluta hans lidande. Tårarna rinner och metallskrotet flyger när Robowar en gång för alla briserar i ett magnifikt eldklot. Som sig bör. Det bör kanske nämnas att scenen där Killzones polare kliver på minan visas i en flashback som sker i ett särskilt förvirrat skede av filmen så man kan tänka sig att en och annan italienare utbrast i ett mama...mia?, i biosalongen.

Minnesvärda citat: Warzone kastar en kniv i en vietnames som dör på kuppen. Killzone säger: ”Don't move” och blinkar lite flörtigt med ena ögat.

Omdöme: Denna film kommer så nära komplett som man överhuvudtaget kan komma utan att vara komplett. Italienare + Reb Brown blir ALLTID bra. Man kan tänka sig att regissören Mattei och manusförfattaren Drudi suttit och high fivat varandra medan de spånade ihop det de trodde skulle bli Predator, fast bättre. De tog de ikoniska scenerna från Predator, körde dem tredubbelt så många gånger plus lade till lite Robocop som strössel på kakan. När de sedan skred till verket så gjorde de det med den självgoda självsäkerhet som enbart 80-talsitalienare besitter. Resultatet blir så klart en röra ,men det är en god röra – som pyttipanna. Gott!

Visste du att: Specialkommandoförbandet BAM är så hemligt att det praktiskt taget inte finns någon information om dem alls på internet.