Titel: Infested
Handling: Fem härliga barndomskamrater, med kakibyxor så tajta att de i detalj avslöjar både penis- och stjärtstorlek, ska gå på en begravning. Det är deras sjätte kompis som dessvärre gått bort i allt för unga år. Men vad flugor som flyger runt i luften?! Det enda positiva som kommer ut av denna begravning är att kamraterna sammanförs igen efter många år isär. De tar med sig sina respektive fruar och passar på att stanna över helgen i ett hus beläget vid deras gamla barndomsort. Ännu fler flugor! Bläh! De tar några drinkar för att försöka lätta upp den stela stämningen. De pratar om bilar, fruar, hus med vitt staket, internet och mobiltelefoner. Sen pratar de om hur fort tiden går och att de förut var unga och vilda men att de nu sålt ut sig. Några dansar lite stelt. Andra sitter och soffan och tittar på. Och så här fortsätter det i trettio minuter. En tjej blir slutligen badsugen och tar sig ner till havet. Hon passerar ett par flugor som stirrar snett på henne, men hon tar ingen notis av dem. Efter det uppfriskande doppet så gäspar hon och PLUPP! så flyger en fluga ner i halsen. På grund av flera klantiga misstag så blir allt fler av kamraterna infekterade av flugorna. Och så drar filmen äntligen igång. Men det blir ingen nitro i tanken och gasen i botten. Det blir mer av en laglydig epa-traktor och allt bara lunkar på.
Minnesvärda scener: I filmens början så sammanförs de fem vännerna igen efter många år åtskilda. Var och en av dessa ska såklart presenteras med en egen fräsig personlighet som ger dem sin egen identitet i gruppen. De misslyckas såklart och blir lika unika som Billy bokhylla. Men en av dem gör i alla fall ett ärligt försök i sin presentation. Vi på redaktionen misstänker att han ska vara ”The Bad Boy”. Han glider nämligen in i en svartfärgad SAAB, läderjacka, solglasögon och är sur som en katt. Men valet av cool musik som spelas ur bilstereon är tveksam. Det dundrar nämligen en melodi som närmast kan likna en enda koskälla.
För att tydligt illustrera för er (dig) kära läsare hur fenomenalt seg och oduglig denna film är så ska vi ge ett exempel på en scen som var menad att vara spännande: Det utspelar sig innan första flugattacken och en tjej (topless) kommer upp ur vattnet. Hon vandrar mot sin handduk lite längre upp på stranden. Plötsligt hörs midisynth-stråkar. Vi förstår inte vad det är i scenen som ska vara spännande, hon ska ju bara torka av sig vattnet. Musiken blir högre och klippen mellan kvinnan och handduken blir allt mer intensiv. Snart är hon framme… Snart! Stråkarna slår sig igenom tv-högtalarna! Hon lyfter på handduken! ...Och torkar sig.
Minnesvärda citat: I en hetsig diskussion kallar en kille en annan kille för: ”Fuck-Weasel”. Det är skoj.
Omdöme: Filmiveckan-redaktionen har en hög tröskel när det kommer till att ha överseende med dålig film. Vi borde få Nobelpriset i tålamod med tanke på hur mycket skit vi genomlidit. Men någon måtta får det faktiskt vara, och det här var i särklass den tyngsta säck med filmisk dynga som någonsin släpats ut i rampljuset. Här har manusförfattaren tillika regissören, Josh Olson, lyckats skrapa ihop ett gäng aktörer som överskattar sin mycket begränsade skådespelarförmåga, och ser för nöjda ut med sin horribla insats hela filmen igenom. Kan det bli mer o-rafflande än fem medelålders män som under trettio minuter undrar vad tiden egentligen tog vägen? Och när det väl brakar loss så är skådisarnas tolkning av rörelsemönstret hos en människa som blivit infekterad av monsterflugor synnerligen intressant: De går nämligen bara förvirrat runt på en gräsmatta, som stelopererade flaggstänger, och låter hakan hänga ner ibland samtidigt som de försöker se så nyvakna ut som det bara går. Ibland river de av sig sitt eget huvud. Ofta är de knappt kapabla till att gå, men så plötsligt slår de världsrekord i längdhopp.
Det går inte att maskera hur uppenbart dum den här filmen är. Drygt femtio plågsamma minuter in i rullen så visar det sig att monsterflugorna förintas och går upp i rök om de utsätts för ljus. Men regissören glömmer bort denna twist hela tiden, så både flugor och infekterade personer tassar runt i solljuset av och till genom hela filmen utan att påverkas det minsta, tvärtom de ser ut att ha det ganska gôtt i värmen. Det presenteras så mycket idioti att vi skulle kunna skriva en uppsats i ämnet. När eftertexterna hostas fram så känns våra ögon smutsiga. En av redaktionsmedlemmarna gråter. Det är fruktansvärt, värre än pesten.
Visste du att: Skaparen av detta utedass till film har skrivit manus till en ny produktion där Tom Cruise och Robert Duvall ska skådespela. Vi misstänker att han infekterat dem med flugor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar