Extra! Extra! Ingen uppdatering denna vecka!

Kära läsaren.

Vi måste för första gången meddela att det inte kommer att bli någon filmrecension denna vecka. Anledningarna till det plötsliga avbrottet är många: Stormen Berit, Gay-skräcken i Ryssland, Brynäs vinst över Färjestad efter straffläggningar, pennalismen på Lundsbergs internatskola är bara några. Men det största och egentliga skälet är ett bråk på redaktionen.

Vi vill inte gå in på några detaljer om exakt vad som har hänt, men incidenten resulterade i en mängd grova övertramp och fula ord sinsemellan. Allt började under en ommöblering på kontoret. Det var sent på kvällen och bägge var utsvultna. Därför beslöts det att pizza skulle beställas. Det fick bli en familjpizza eftersom rabattkupongen från Restaurangchansen snart skulle gå ut. Nu återstod bara att välja pålägg. Andreas beställde champinjoner helt ovetande om att Daniel var super-inställd på räkor. Pizzan levererades vid dörren och Andreas hann inte mer än att öppna pizzalocket och smacka med läpparna när en ölflaska krossades i huvudet på honom.

Ytterligare detaljer är såklart onödiga men om vi uttrycker det så här: Andreas svarade snabbt som en kobra med att dela ut fyra raka knytnävsslag över Daniels käkben. Daniel stapplade såklart bakåt, och slutligen hittade hans trevande fingrar skrivbordskanten. Han lutade sig mot det för att återfå balansen men passade samtidigt på att greppa en bläckpenna. Andreas, som nu trodde att grälet var avklarat, närmade sig med en utsträckt hand. Daniel svarade med att slå bläckpennan rakt genom hans högra arm. Andreas dalade ner i marken, bara för att där nerifrån svepa Daniels ben med en snabb spark. Daniel föll olyckligt och mosade huvudet i en kontorsstol. Så nu sprutade blodet från både Daniels skallben och Andreas sargade arm.

Att gå in på mer detaljer om vad som hände sedan vore både smaklöst och perverst, men så här mycket kan sägas: Det slutade inte där. I ursinnig vrede ryckte Daniel bort ena stolsbenet och slog det över Andreas högra öga, Andreas försökte kräla i skydd men Daniel fick tag i hans byxficka, höll fast och fortsatte slå med stolsbenet, nu över ländrygg och bakhuvud. Andreas tog rejält med stryk innan han slutligen lyckades slita sig loss. Han kröp upp mot ett hörn och slungade några pärmar mot Daniel. En av pärmarna, den gula, träffade Daniel i skrevet med full kraft. Det lät ”pop”, och det skulle visa sig under läkarundersökningen att hans ena testikel hade spräckts. De bägge kom på fötter och stod öga mot öga med varandra. Det blev ett par sekunders tystnad då bara de bägge kombattanternas rosslande andetag var det enda som hördes i rummet.

Var det över nu? Knappast! Daniel slet ner en värja från väggen och måttade ett slag rakt över Andreas hals. Det var uppenbart att det här bråket hade gått över till en kamp på liv och död. Men i absolut sista sekunden hann Andreas ta ett steg bakåt, och om han hade haft hår på huvudet så hade det kapats av. Fort som fan sprang Andreas över till den andra sidan rummet där musköterna hänger. Han lyckades kränga loss den med bajonett. Daniel kom stormande mot honom och klingorna möttes med ett skarpt klang.

Jag tror att du fått en ganska klar bild av situationen på kontoret, så vi behöver in säga mycket mer än att kampen var ursinnig. Ingen av dem tänkte ge sig, eftersom de då visste att de skulle då gå en säker död till mötes. Mitt under de vilda anfallen, pareringarna och klincherna med vapnen så råkade Andreas klämma in avtryckaren till musköten. Ett skott brann av. Fäktningen slutade abrupt och de bägge kämparna stod bara tysta och stirrade varandra i ögonen. Sedan började det rinna blod ur Daniels mun. Men innan han ramlade ihop och dog så gjorde han ett sista utfall med svärdet. Andreas huvud föll till golvet med en duns. Sedan hans kropp.

Eftersom kontoret ligger lite ”besvärligt” till så dröjde det fem dagar innan någon upptäckte liken. Tydligen var stanken fruktansvärd, och det kunde inte skyllas på pizzan. Polisen uppgav till media att detta spektakel var det värsta kåren upplevt i modern tid. Men de la även till att de döda måste ha haft hjärtan av guld, pantrars smidighet och lejons mod. Och att de dog som tappra hjältar. Det pratas även om i riksdagen att inrätta en stiftelse för att hedra minnet av dem. Att det vore det enda hederliga.

Därför blir det ingen uppdatering denna vecka. Men som plåster på såren ska vi recensera en indisk Matrixfilm på tre timmar under nästa vecka. Det kommer att bli kanon!

Med vänlig hälsning

//Redaktionen

Flugornas herrar och damer

Titel: Infested

År: 2002

Land: USA

Genre: Skräck?

Publik: Daniel, Andreas

Handling: Fem härliga barndomskamrater, med kakibyxor så tajta att de i detalj avslöjar både penis- och stjärtstorlek, ska gå på en begravning. Det är deras sjätte kompis som dessvärre gått bort i allt för unga år. Men vad flugor som flyger runt i luften?! Det enda positiva som kommer ut av denna begravning är att kamraterna sammanförs igen efter många år isär. De tar med sig sina respektive fruar och passar på att stanna över helgen i ett hus beläget vid deras gamla barndomsort. Ännu fler flugor! Bläh! De tar några drinkar för att försöka lätta upp den stela stämningen. De pratar om bilar, fruar, hus med vitt staket, internet och mobiltelefoner. Sen pratar de om hur fort tiden går och att de förut var unga och vilda men att de nu sålt ut sig. Några dansar lite stelt. Andra sitter och soffan och tittar på. Och så här fortsätter det i trettio minuter. En tjej blir slutligen badsugen och tar sig ner till havet. Hon passerar ett par flugor som stirrar snett på henne, men hon tar ingen notis av dem. Efter det uppfriskande doppet så gäspar hon och PLUPP! så flyger en fluga ner i halsen. På grund av flera klantiga misstag så blir allt fler av kamraterna infekterade av flugorna. Och så drar filmen äntligen igång. Men det blir ingen nitro i tanken och gasen i botten. Det blir mer av en laglydig epa-traktor och allt bara lunkar på.

Minnesvärda scener: I filmens början så sammanförs de fem vännerna igen efter många år åtskilda. Var och en av dessa ska såklart presenteras med en egen fräsig personlighet som ger dem sin egen identitet i gruppen. De misslyckas såklart och blir lika unika som Billy bokhylla. Men en av dem gör i alla fall ett ärligt försök i sin presentation. Vi på redaktionen misstänker att han ska vara ”The Bad Boy”. Han glider nämligen in i en svartfärgad SAAB, läderjacka, solglasögon och är sur som en katt. Men valet av cool musik som spelas ur bilstereon är tveksam. Det dundrar nämligen en melodi som närmast kan likna en enda koskälla.

För att tydligt illustrera för er (dig) kära läsare hur fenomenalt seg och oduglig denna film är så ska vi ge ett exempel på en scen som var menad att vara spännande: Det utspelar sig innan första flugattacken och en tjej (topless) kommer upp ur vattnet. Hon vandrar mot sin handduk lite längre upp på stranden. Plötsligt hörs midisynth-stråkar. Vi förstår inte vad det är i scenen som ska vara spännande, hon ska ju bara torka av sig vattnet. Musiken blir högre och klippen mellan kvinnan och handduken blir allt mer intensiv. Snart är hon framme… Snart! Stråkarna slår sig igenom tv-högtalarna! Hon lyfter på handduken! ...Och torkar sig.

Minnesvärda citat: I en hetsig diskussion kallar en kille en annan kille för: ”Fuck-Weasel”. Det är skoj.

Omdöme: Filmiveckan-redaktionen har en hög tröskel när det kommer till att ha överseende med dålig film. Vi borde få Nobelpriset i tålamod med tanke på hur mycket skit vi genomlidit. Men någon måtta får det faktiskt vara, och det här var i särklass den tyngsta säck med filmisk dynga som någonsin släpats ut i rampljuset. Här har manusförfattaren tillika regissören, Josh Olson, lyckats skrapa ihop ett gäng aktörer som överskattar sin mycket begränsade skådespelarförmåga, och ser för nöjda ut med sin horribla insats hela filmen igenom. Kan det bli mer o-rafflande än fem medelålders män som under trettio minuter undrar vad tiden egentligen tog vägen? Och när det väl brakar loss så är skådisarnas tolkning av rörelsemönstret hos en människa som blivit infekterad av monsterflugor synnerligen intressant: De går nämligen bara förvirrat runt på en gräsmatta, som stelopererade flaggstänger, och låter hakan hänga ner ibland samtidigt som de försöker se så nyvakna ut som det bara går. Ibland river de av sig sitt eget huvud. Ofta är de knappt kapabla till att gå, men så plötsligt slår de världsrekord i längdhopp.

Det går inte att maskera hur uppenbart dum den här filmen är. Drygt femtio plågsamma minuter in i rullen så visar det sig att monsterflugorna förintas och går upp i rök om de utsätts för ljus. Men regissören glömmer bort denna twist hela tiden, så både flugor och infekterade personer tassar runt i solljuset av och till genom hela filmen utan att påverkas det minsta, tvärtom de ser ut att ha det ganska gôtt i värmen. Det presenteras så mycket idioti att vi skulle kunna skriva en uppsats i ämnet. När eftertexterna hostas fram så känns våra ögon smutsiga. En av redaktionsmedlemmarna gråter. Det är fruktansvärt, värre än pesten.

Visste du att: Skaparen av detta utedass till film har skrivit manus till en ny produktion där Tom Cruise och Robert Duvall ska skådespela. Vi misstänker att han infekterat dem med flugor.

Små monster x 10 000

Titel: Killerfish

År: 1979

Land: Italien

Genre: Skräck

Publik: Daniel, Andreas, Johanna

Handling: Fabrik. Natt. Svartklädda, sammanbitna ansikten. Bultsax. Klipp. Klipp. De är inne. Ett par meter därifrån står detonatorn, redo att användas. De trycker ner knappen och explosionen blir enorm. I flera sekunder, ja kanske minuter får vi se hur delar av gruvanläggningen flyger i luften. Det finns inte en vinkel i världen som explosionen inte skildras ifrån. Det var olidligt spännande och filmiveckan-redaktionens förväntningar steg som hög feber! Så proffsiga de är! Men efter att de balanserat på stålbalkar, tassat runt i skuggor, kastat en oändlig mängd vaksamma blickar omkring sig och glidit runt på stålvajrar högt upp i luften under typ tjugo minuters tid, så blir det allt mindre häpnadsväckande. När de till slut når ett bankvalv och under tystnad vrider vredet: klick, klick, klick, så skiter, skiter, skiter filmiveckan-redaktionen i vad för skatter som döljer sig bakom ståldörren.

Men vad har det här med den utlovade killerfishen att göra, undrar ni. Det undrade vi med. Först mycket långt senare lyckades regissören snubbla över den röda tråden igen. De svartklädda inbrottstjuvarna stal nämligen en hög med ädelstenar som de la i en påse. De behövde ett gömställe för bytet och kastade ner det i en sjö full av pirayor. Det skulle senare visa sig vara en dålig idé.

Minnesvärda scener: Det tog sin tid innan pirayorna väl fick sina små fiskarslen ur vagnen och angrep någon. Det var först när en av inbrottstjuvarna från juvelkuppen skulle dyka ner och plocka upp bytet på botten som fiskarna gnuggade sanden ur ögonen och slog till. Men det var sättet det skildrades på som gör att detta blev en minnesvärd scen. Killen hoppar ner i vattnet och kort därefter ser det ut som om någon kastar en näve grus på honom, det skvätter nämligen till i vattenytan. Sedan börjar han sprattla och skrika. Slutligen tar han ett litet andetag och dyker ner under ytan. Det var det. Han dog.

Någon tyckte tydligen att det säkert skulle bli ännu mer spännande om man la på ett tufft soundtrack varje gång fiskarna skulle hugga in i någon. De är ett väl beprövat filmknep. I Spielbergs ”Hajen” så valde man att låta stråkar sakta eskalera i hastighet och volym allt eftersom hajen närmade sig sitt offer. I den här filmen valde man ett annat tillvägagångssätt: Man använde sig istället av ett instrument som lät som en droppande kran, och det ackompanjerades av något som lät som en bebis som sjöng opera genom en tratt.

Minnesvärda citat: En man blir förhörd om hur hans bror kunde dött i sjön. Han skakar på huvudet och ser rådvill ut: ”He had all the equipment ...”, säger han slutligen. (Den utrustning som brorsan bar med sig ner i sjön då han blev uppkäkad var en snorkel och jeansshorts.)

Omdöme: Den här filmen är fullsmockad med få bra saker. Och för att kompensera det radar vi därför upp saker som inte var bra:

• Det finns en tokrolig homosexuell fotograf som inte är tokrolig.

• Pirayorna smaskar irriterande när de äter människor.

• Du hittar bättre specialeffekter i Rustas reahylla än i denna film.

• Person efter person fortsätter att hoppa ner i vattnet trots att det finns tiotusen pirayor däri.

• Helikoptrarna både flyger, liknar och låter som leksakshelikoptrar.

• Det är en oproportionerligt mängd självgoda leenden per minut.

• Båten (som senare sjunker ute i piraya-sjön) har en sjösjuk kapten.

DVD-fodralet utlovade ”århundradets juvelkupp”, men det blev uppenbart för oss att distributören av filmen glömde att skjuta in ordet ”tråkigaste” i den meningen. Regissören, lyckades med konststycket att döda all spänning i en film som innehåller pirayor, pistoler, bomber och även en kraftfull storm som susar in i över 180 km/h. Detta var meningslös sörja. Och om man ändå ska skriva in en massa sexistiskt dravel i en film så tycker vi att man åtminstone ska säga det rakt ut, istället för att som nu låta skådisarna formulera sig i kluriga meningar med dolda undertoner. Säg tutte om du menar tutte.

Visste du att: Regissören, Antonio Marghereti, sägs ha dött i en hjärtattack i närheten av Rom år 2002. Men kanske dog han under ett nattligt dopp i en sjö … I fel sjö ...

Calamares?! Ay ay ay!

Titel: Octoman

År: 1976

Land: USA

Genre: Monsterfilm

Publik: Andreas, Daniel, Christian, Spong

Handling: Någonstans i Mexico forskar Rick Torres och John Willard om bläckfiskar, som inte bara lever i sötvatten, de har utsatts för radioaktivitet också. Med sig har de kuttersmycket Susan vars funktion i teamet är som allmän samtalspartner. Forskningen är, enligt teamet, det mest fantastiska man kan tänka sig. Kanske kan de lösa gåtan med livets ursprung! Tji fick de! Deras finansiär tröttnar på deras forskning och funderar på att dra in pengarna. Som om inte det vore nog så anfaller en muterad jättebläckfiskmänniska lägret och har ihjäl några mexikanska undermänniskor. Men vänta nu, tänker den rike sponsorn, här finns pengar att tjäna. Livsfarliga monster är lika med big bucks, fast cars and hot chicks! Som så många andra girigbukar i denna genre så går det inte så bra som det var tänkt. Detta trots att han anställer skjutglada jägare som ska fånga monstret. Bläckfiskmannen har ihjäl några fler mexikanska undermänniskor samt blir själv ihjälskjuten. Surt sa räven!

Minnesvärda scener: Eftersom Octaman själv är ett monument över kassa monsterdräkter så blir alla scener med honom helfestliga. Filmen inleds med en voice over som svamlar om vetenskapens storhet för att sedan raskt klippa till Octoman poserandes i fräcka poser. Eller i alla fall en fräck pose. Den enda han kan göra: Att lyfta två av sina åtta armar (vilket innebär att han lyfter fyra eftersom ytterligare två armar är fastsatta i de två översta. De ben han använder till att gå är lika ihopklumpade de. Sedan följer Octaman-attack på Octaman-attack. Ibland anfaller han för att forskarna skär i hans små bläckfiskpolare, ibland anfaller han på pin kiv och ibland blir han lite kramig och vill bära iväg med Susan. Hur stoppar man en Octaman? Man tänder en ring av eld runt honom som bränner upp allt syre. Detta görs med fördel utomhus där syre inte förekommer i så stora mängder. Som i så många andra filmer i denna blog finns även här en tvättäkta italiensk indian med. Mer än en gång så agerar filmens hjältar lite obetänksamt. Som när de lyckas fånga Octaman i ett kraftigt nät. De låter nätet ligga över honom, lite som ett duntäcke, medans de flesta sticker iväg från lägret. Kvar lämnar de Susan och den odugligaste av vetenskapsmännen. Octaman reser sig helt enkelt upp och härjar vidare.

Minnesvärda citat:

Angående cirkeln av eld som ska stoppa Octaman: ”Get away from it Steve, the fire will burn out all the oxygene!”

Omdöme: En riktig höjdare! Man kan inte slappna av en sekund för Octaman anfaller gång på gång. De stackars natursvärmande vetenskapsmännen blir bitch-slappade i ansiktet gång på gång av naturens sanna väsen som är brutal och relativt långsam. Som tur är så fattade inte ens jägarna förr än i slutet att det kanske vore smidigast att skjuta fanskapet ändå. Pang så dör Octaman. Det var ju ändå bara mexikanska undermänniskor som strök med under Octamans härjningar så expeditionen var ingen total katastrof.

Visste du att: Rick Baker skapade Octaman-kostymen. Han har varit Oscarsnomierad tolv gånger och vunnit sju gånger för sina kostymer och make up. Hur fan gick det till?