Stupid Bird Lizards

Titel: Monster from a Prehistoric Age

År: 1967

Land: Japan

Genre: Skräck

Publik: Mathilda, Daniel, Kajsa-K, Andreas

Handling: Den giriga VD:n för ”Playmate Magazine”, Mr Funazo skickar iväg en forskarexpedition för att skaffa fram lite exotiska djur som han kan visa upp på sin nyskapade nöjespark ”Playmate Island”. Expeditionen beger sig ut på de vilda haven och siktar slutligen en ö i horisonten där det råder både kraftig jordbävning och en massiv vulkan som slungar rök och lava överallt. Expeditionen tycker att detta blir ett bra ställe att slå läger på. Trots allt borde ju risken för ficktjuvar vara minimal. Glada i hågen och med händerna kring håven så ger de sig iväg på jakt efter något spännande djur att ta hem till sin chef. Lyckan blir total när de hittar en Bird Lizard som poppat upp ur ur ett ägg i en grotta. ”Den tar vi” utbrister sällskapet. Men de borde ju har räknat ut att finns det en bebis som försvinner, så finns det antagligen också föräldrar som kommer att leta ...

                                          

Minnesvärda scener: Väl på ön så träffar de den lokala (ociviliserade) befolkningen. De är klädda i primitiva bastkjolar och deras ansikten är traditionsenligt nerkladdade med brun skokräm, som gradvis försvinner allt eftersom kameran rullar. De här vildarna tycker om att dansa och att tala otydligt med vidöppna ögon, och gärna skippa vartannat ord. De är även riktiga hejare på att, hukande, tillbe gudar och lösa stressiga situationer med att springa för livet. När expeditionen kommer dit så är de väldigt noga med påpeka att man inte på något sätt ska påverka lokalbefolkningen, utan låta dem leva sina liv och bara betrakta dem på avstånd. Därför är det lite konstigt att de väljer att ha sitt camp mitt i byn och använda byns barn som lokal guide uppför brinnande berg. De stjäl även deras djur, och säger åt byns hövding att han kan dra åt helvete när han ifrågasätter deras agenda.

                                           

En annan stark scen är när expeditionen rör sig omkring på ön och den kvinnliga fotografen tycker att det känns obehagligt. Det är rimligt, tycker vi på redaktionen. De har ändå valt att landstiga på en ö som delvis skakar sönder och och delvis brinner upp i ett hav av lava. Men istället för att göra det enda riktiga och lämna denna dödsfälla för att på så sätt rädda alla de personer man ansvarar över, så tycker expeditionens ledare att hon överreagerar och anser att det är hennes svaga kvinnliga psyke som spelar henne ett spratt. Om hon inte klarar av att göra sitt jobb så bör hon istället åka hem till Tokyo, laga mat och byta blöjor på barn. Fräscht.

                                 

Minnesvärda citat: När chefen för ”Playmate-Magazine” får reda på att expeditionen endast fått tag i en utomjordisk flygande ödla till hans nya nöjespark blir han besviken och gormar: ”Stupid Bird Lizard!”

Omdöme: Skitsäck och soparsle är ord som inte finns på riktigt. Men de kan faktiskt appliceras på denna film för att ge er (dig) läsare en bild av vad vi tycker om detta långt ifrån mästerverk. Det här var inte bra. Någon producent har sett Godzilla, pekat på duken och sagt. ”Vi gör samma sak men slänger in tre Godzillasar. Då blir det en tre gånger så bra film. Det är matematik.” Men för att det ska bli en engagerande monsterfilm så måste faktiskt monstrerna rycka upp sig lite. De här jävlarna behagade inte ens att flaxa då de flög, utan vingarna hängde som livlösa madrasser längs med sidorna. De hasade runt som förvirrade saccosäckar bland höghusen i papp, och när de skulle förstöra nåt så puffade de på byggnaderna ungefär som när man bygger en snögubbe av pudersnö. Runt monstrerna stod pansarvagnarna uppradade med tomtebloss fräsande ur mynningarna.

Skitsäck, säger vi! Och som om inte det var nog så väljer man att slänga in en rolig side-kick vars paradskämt är att ramla på rumpan när han fiskar. Det gör han två gånger. Resten av tiden är han lika personlig som resten av skådisarna, fast med en pipigt, irriterande röst. Bubbel-plast bjuder på mer underhållning än det här. Filmen var lika originell som Nikke-skor och addiddas-tröjor.

Men fanns det en moral i denna rulle då, undrar ni säkert. Jo, då. Kommer ni ihåg att vi nämnde den kvinnliga fotografen som expeditionens ledare tyckte borde sluta med sitt jobb och istället åka tillbaka till Tokyo för att laga mat och byta blöjor på bebisar? Hon följde hans råd.

                                           

                                          

Visste du att: De två monstrerna ur denna film skymtade förbi i en scen ur komedi-serien Red Dwarf.

Varsågod, här har du hela filmen: https://www.youtube.com/watch?v=pPFO6PlCPN0

Hockeyfrillornas krig

Titel: Deadly Prey

År: 1986

Land: USA

Genre: Action

Publik: Daniel, Karl

Handling: Vi introducerar Mike Danton: En välpumpad hemmaman med perfekt 80-talsfrisyr. På väg ut med soporna så frågar några turister i militärkläder om vägen. På två korta ögonblick så är Danton borta. Kvar blir två sopsäckar... Ni förstår, Danton är ett i raden av offer för den diaboliske överste Hogans träningsläger för legosoldater. Vanliga människor kidnappas, släpps ut i en skog och blir sedan jagade till döds av legosoldater. Men Danton är långt från en vanlig människa...han var en av Vietnamkrigets bästa elitsoldater och har fortfarande sina skills i topptrim. Till skillnad från andra som dumpats i skogen för att jagas så tar legosoldaterna av Dantons kläder och oljar in honom, vilket man måste respektera. Inoljade muskler är något som vi på redaktionen alltid uppskattat för det innebär alltid att 110% action kommer följa. När Danton väl kommer ut i skogen så plockar han legosoldaterna en efter en... tills han inser att mannen han står ansikte mot ansikte och stryper är hans gamle Vietnampolare Cooper. Det visar sig också att Hogan är Dantons gamla överordnade, också från Vietnam. Det blir en hejdundrande återträff på platsen vi kallar: Tillfälligheternas Skog!

Minnesvärda scener: Mestadels består filmen av hockeyfrillor som slåss mot hockeyfrillor. Det är knivhuggningar, listiga fällor som slår igen och självklart handeldvapen. Men i en scen så använder sig Danton av naturen. Högst upp på krönet av en kulle har Moder Natur staplat stenar i en ranglig formation. Danton intar position bakom stenarna. Och se på fan, gänget som jagar Danton samlas i en tight liten grupp precis nedanför stenarna. Resten kan ni räkna ut själva. En annan fin scen sker under Dantons första natt i skogen. Han är hungrig, och hans överlevnadsträning tar över så börjar han leta efter en proteinkälla. Valet faller på en daggmask. Danton plockar upp den och biter ner...Oturligt nog så råkade han på gamla farfar Daggmask för Danton sliter med den som om den vore gjord av läder.

Det finns en hårding i Hogans gäng som heter Thornton. Han har alltid solglasögon på sig. I en scen ganska sent i filmen fick vi svaret varför: Thornton tar av sig brillorna och har ögon som en nyvaken liten kattunge som kanske är lite snuvig och har grädde på nosen. Redaktionen hejade på Thornton efter denna scen och önskade att vi fick borsta hans fluffiga hockeyfrilla med en silverborste och mata honom med den godaste sillen. Slutscenen måste också avhandlas. Om du planerar att se filmen så blunda ett tag tills jag säger till. Danton får till slut tag i Hogan. Gråtandes beordrar Danton Hogan att klä av sig. Danton står samtidigt och rör sig rytmiskt som om han lyssnade på en skön hitlåt. Sen skriker han åt Hogan att springa, vilket han gör. Danton avslutar med ett märkligt avgrundsvrål. Lite som Tarzan. Sen tar filmen slut. Ni som fortfarande blundar kan titta nu.

Minnesvärda citat: Colonel Hogan förklara sin utbildningsfilosofi: ”You know as well as me you can't train fighting men without an enemy.” Fienden har, fram till Danton, bestått av välgödda tjänstemän som kastats ut i skogen utan vapen.

Omdöme:

Om man bortser ifrån att flertalet skådisar dör flera gånger i filmen och att skådisen som spelar Danton inte ens kan gäspa övertygande; om man undviker problematiken med att Hogans militärbas helt uppenbarligen är ett militärmuseum med stridsvagnar som har ett ålderspann på 50 år som står uppradade bredvid varandra; om man sjunger högt och håller för öronen så fort Danton pratar för att ignorera hans tragiska försök att låta som Sylvester Stallone; om man låtsas som det regnar när Hogans jönsiga soldater springer omkring och skjuter från höften så är det här DEN BÄSTA ACTIONFILM SOM NÅGONSIN GJORTS!

Men Deadly Prey har en mörk baksida. Det ryktas om att denna film har inspirerat otaliga militärer, paramilitärer och terrorister i hur man gör vanliga soldater till högeffektiva elittrupper. Den fiktive överste Hogans metod med att låta beväpnade soldater jaga obeväpnade småfeta ekonomer genom skogen karvar fram dödliga krigsmaskiner ur de mest hopplösa av beväringar. Det är därför som denna film aldrig getts ut igen sedan den poppade upp på videohyllorna i mitten på 80-talet. Den är helt enkelt för farlig. Efter att vi på redaktionen sett denna film så misstänker vi starkt att vår telefax blivit buggad av någon form av säkerhetstjänst. Här om natten började den nämligen härja och spottade ut detta meddelande. Vi sov mycket lite den natten.

Visste du att: Det släpptes en uppföljare till Deadly Prey 2013 som heter Deadliest Prey. Samma regissör och samma huvudrollsinnehavare. Kanske poppar den upp på en filmblogg nära dig.

Sexy Sassy Ladies

Titel: Death Bed: The Bed That Eats

År: 1977

Land: USA

Genre: Skräck / Art house

Publik: Daniel, Karl

Handling: Det är en lustig historia faktiskt! Jo, det var så här: En ande som bodde i ett träd kärade ner sig i en sexy sassy lady. Anden hade lite bekymmer med hur han exakt skulle locka till sig denna sexy sassy lady. Lösningen var självklar: Anden trollade fram en säng, för är det nåt en sexy sassy lady inte kan motstå så är det en säng. Eller hur, bros?! Wooh, wooh, wooh, wooh! Hell yeah! High fives hela vägen runt! Någonting gick tyvärr snett och sängen fick ett eget liv och började ägna sig åt att locka folk till sig och sedan äta upp dem. Ta tillbaka alla high fives! Som om inte det vore nog så har en av sängens tidigare offer blivit bunden till en tavla som finns i samma rum som sängen. Där sitter han i sin tavla och gör sitt jobb som filmens berättare. Sängens mycket misantropiska livsstil gör att den till slut (efter några hundra år) hamnar i en källare på en ödetomt. Men det hindrar inte tre sexy sassy ladies från att hitta den...

Minnesvärda scener: Helt klart så är det scenerna när folk ”överrumplas” av sängen som är de bästa scenerna. Exempelvis så slår sig två gangsters ner i sängen för ett parti kort. Kanske hade detta parti kort fått sexy sassy konsekvenser om sängen låtit gangstrarna fortsätta men tyvärr så börjar de långsamt sjunka ner i sängen. De tar det dock ganska piano. Skjuter lite ner i sängen, ser lite stissiga ut sen så är det över. En detalj som är oerhört irriterande är att när sängen äter så har regissören valt att sätta micken precis framför munnen på en skådis som sedan smaskar ljudligt på allsköns knaprigheter samtidigt som det görs uppskattande grymtningar. Vidrigt.

Mot slutet av filmen så får de som får antas vara filmens två hjältar en idé: De ska knivhugga den onda sängen till döds. Den krullige hjälten glider fram till sängen, höjer kniven och tjoff! Hans händer åker rakt ner i sängen och sängen mumsar för fulla muggar. Krullet lyckas dra ur händerna i sängen men åh nej! Allt kött på händerna är borta! Fast den enda reaktionen vi får på detta är att Krullet håller upp sina skeletthänder framför sig och ser lite besviken ut. En mindre dramatisk scen är när två av de tre kvinnorna som hittar sängen i början av filmen slutar leta efter den tredje (som sängen glufsat i sig). De bestämmer sig för att ha picknick istället. Det plockas fram två burkar inlagda grönsaker, en plastkorv fylld med något som liknar slapp pölsa samt två apelsiner ur picknickkorgen. Mumma!

Minnesvärda citat: Gangster 1 till Gangster 2: ”This is the stupidest hideout I've ever seen.” De båda sitter då i demonsängen med fördragna draperier så att ingen kan se dem.

Omdöme: Denna film hade lätt kunnat avfärdats som en i mängden av dåliga skräckfilmer. Exempelvis har den knasige gnomen Patton Oswalt ett relativt känt stand up-segment där han raljerar kring hur dum idén är med en säng som äter människor är (och bevisar att han uppenbarligen inte sett filmen genom att återge helt fel handling). Nej, det som gör filmen till en dynghög är att den helt uppenbart är en konstfilm. Nu är inte konstfilm något främmande för denna blogg. Men Death Bed är extremt självupptagen med exempelvis pretentiösa kapitelindelningar som heter Breakfast, Lunch, Dinner och Just Deserts. Berättaren som sitter i tavlan och förklarar för publiken om händelseförloppet är så självgod att han förmodligen kan livnära sig enbart på sina höga tankar om sig själv. Och när filmen försöker driva lite med skräckgenren sker det med med så många ironiskt ensamt höjda ögonbryn att de tillsammans skulle kunna lyfta en finlandsfärja. Nej, denna film är gjord av en misslyckad konstfilmare som i sin iver att få filma nakna sexy sassy ladies och samtidigt kunna behålla sin cred på konstskolan går ner sig i det segaste träsket som filmats. Denna film går inte att gilla bortom titeln, som på sin höjd kan ge ett litet leende.

Visste du att: Regisörren George Barry gjorde inga fler filmer efter denna. Varför då? Jo, för att han suger.  

Nej, inte död alls.

Kära läsare,

På grund av en lång rad med oväntade händelser så har bloggen legat lite lågt. Det har varit en komplicerad tid för hela redaktionen och det är svårt att förklara exakt vad som skett under denna period. Men, en bild säger mer än tusen ord:

Vi hoppas att ni förstår och att vi slutar få dödshot i inkorgen i fortsättningen. Det kommer fler recensioner snart. Väldigt snart.

mvh,

Redaktionen